Riktiga romaner bör inte syssla med språkkonstnärliga experiment. Det tar udden av berättandet. Språket skall underställas berättelsen och inte irra omkring och trassla till den röda tråden. Även lyriska influenser bör rensas ut. Det tycker några nyutexaminerade författare som med detta vill göra sitt inträde på författarbanan. Vidare anser de att romanen inte heller skall hålla på med vulgariteter och skämt – det handlar ju trots allt ändå inte om någon stå-upp-komik eller om damsnusk, utan om den seriösa romanen.
Genast hyllas initiativet av axess blogg och dess upphovsman Johan Lundberg. Man undrar varför just han visar sådan helhjärtad entusiasm. Det förstärker förnimmelsen av reaktionär doft kring hela manifestet, som även passar på att uttrycka sin motvilja mot hur det självupplevda ogenerat spys upp på bokhandelsdiskarna. I bakgrunden anar man en kulturminister som önskar sig mer konst innanför ramarna och texter som hålls hårt inspärrade mellan de bältesspända bokpärmarna. För det är ju så obekvämt med en konst som handgripligen vill delta i det offentliga samtalet, som vill lägga sig i och käfta emot. Och som gestaltar eller skriver om självupplevda fasor. Sådana vill alliansregeringen helst slippa i fortsättningen. Några historiska skildringar av tidigare fasor vill man inte heller bli påmind om.
I dess ställe kommer nu den breda, garanterat fiktiva berättelsen som en trygg, trög flod och sköljer bort all verklig smuts. Ungefär som rännstenen sköljdes ren från nattens träck på Bellmans tid. På berättelsens Nilsholgerssonsvingar skall vi nu flyga lagom högt över Sveriges dalar och kullar och berätta uppbyggligt om vårt land och människorna där.
Snart väntar också en intressant rättegång om Anna Odells fräcka tilltag att ha mage att ifrågasätta Psykvården i vårt fosterland.
Mot detta har jag följande att invända:
Manifest i all ära – men är det inte lite väl mycket tvångströja över just detta. Högtravande dessutom. Vad är det för fel på språkexperiment – det är ju kul ju. Och lyriska passager i romaner – varför hacka på dem. Dessutom har väl i stort sett alla stora romanförfattare utan undantag också varit utpräglade språkkonstnärer – Joyce, Woolf, Proust, Harry Martinson, Dostojevskij, Kafka, även Lagerlöf, Eyvind Johnson, Dagerman, Söderberg osv – så det finns ju ingen motsättning. Att rensa ut det vad blir då kvar. En anrättning utan krydda och arom.
Som inte ”kommunicerar, berör” eller ”oroar” någon som helst.
Dessutom – att nämna Pär Lagerkvist apropå epik utan influens från lyrik är väl snudd på korkat. Pär Lagerkvist ÄR svensk lyrik – närmare bestämt vårt hjärtas skri i världen.
Se tidigare bloggposter: Konst innanför ramarna tycker kulturministern, En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti!, Tänk analogt, , En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti – den långsamma reprisen, Spöken som finns
Läs: DN – ”Manifest för ett nytt litterärt decennium”, DN2 – ”Dagens Nyheter gör ny helgsatsning”,
Läs bloggarna! – Axess – ”Manifest för läsfest”, Errata: ”Ett ovanligt ofestligt manifest”, Anna Troberg – ”Rapport från elfenbenstornet”, FLM – ”Remix på litteraturmanifest” Bokhora – ”Fiktionernas återkomst – eller? (Del II)”, Bokmania, Victor Estbys skriverier, Copyriot, Författarcoachens blogg, Thereses dagbok, Lilla O, Soneryds nya – ”Dagens jaha”, Wiman – ”Inget har hänt i DN”, Stefan Stenudd1, Stefan Stenudd2,
Nemokrati 
