Man biter inte den Determinations Committee som föder en

EU-kommissionens ordförande Barroso har satt ner foten beträffande CDS-spekulationen, dvs spekulationen med försäkringar mot (antaganden om framtida) kreditförluster – Credit Default Swaps. Frågan är vad han satt ner den i. För den här marknaden är så pass snårig att det verkar finns en överhängande risk för att hans fot kan komma att fastna i ett så tilltrasslat vadslagningsträsk att den inte går att få loss igen.

Att handeln med dessa försäkringar mot kreditförluster – eller förmodade framtida kreditförluster – dessutom sker över disk och tämligen okontrollerat gör inte saken bättre. I och med det är det heller ingen som riktigt vet hur omfattande den är, de enda fakta som egentligen finns bygger enligt vad jag kan förstå på uppskattningar, som mycket väl kan vara felaktiga. Risken för ett ‘mörkertal’ kan därmed vara avsevärd. Därför kan man inte heller riktigt veta vad som händer om man reglerar den, ej heller vad som händer om man inte reglerar den – för man vet inte hur stora effekterna kan bli eller hur konsekvenserna de kan komma att föra med sig kan komma att divergera .

Inte heller görs saken lättare av att CDS-handeln standardiseras av en s k Determinations Committee (DC) bestående av de femton firmor som i princip utgör samtliga aktörer på den globala CDS-marknaden, vilka t ex också ansvarar för att godkänna beslut om tidigareläggning av återbetalning från företag som inte verkar kunna klara av att betala sina lån.

”For example, let’s assume that a major dealer makes a loan to a construction company. To hedge the risk of a loan default, the dealer buys credit protection via a single-name CDS on the debt of that same construction company. In the event of a default, that CDS position could pay out considerably more than the value of the loan. Some time later, the dealer decides to call for early repayment of the loan. If the construction company is low on capital and credit markets are still tight, repaying this loan may be problematic. Nonpayment of the loan call would then trigger a partial default event in which the same dealer that called the loan could then start a formal credit event proceeding via the DC (of which they are a member).

From the outside, it looks as if the dealer single-handedly caused a partial default, started the process to formalize the credit event for the CDS market and will ultimately profit from that event based on their current holdings. While this is not illegal, situations such as these put a spotlight on the flaws inherent in the newly minted DC process”

För att minska risken för avsiktligt framkallande av konkurser, då försäkringsbeloppen som en CDS löser ut när låntagare går i KK -vilket kan framkallas av att långivare ändrar eller tidigarelägger återbetalningskrav – alltså är betydligt större än värdet av det försäkrade, så har marknaden själv försökt reglera genom att inrätta externa granskare som ska hålla koll på DC i det avseendet:

”But isn’t there a system of checks and balances to ensure the process is fair? Well, sort of. If greater than 80% of the DC agrees on the given credit event, the decision is final. If less than 80% agree, then an ”external review panel” is convened to make the final decision. But who selects the external review panel? The answer: the same 15 firms that make up the DC, the firms controlling the majority of the global CDS market. Again, I am not inferring any wrongdoing. However, participants in this close-knit CDS world being able to trigger and profit from a credit event does not leave the feeling that the market is fair.”

Detta förfarande påminner lite om den av EU påbjudna ‘internrevision‘ som finns inbyggt i New Public Management och som jag skrivit om tidigare, med anledning av Försäkringskassans vad det visade sig mindre kvalitetssäkra upphandling av konsulttjänster från den globala, Bermudasregistrerade firman Accenture. Under Problemdiskussion, s4, i Erika Larssons och Hanna Stigers’ uppsats om New Public Management, ”Internrevision i statliga myndigheter: Vad bidrar den till?” står nämligen just:

”Internrevisorerna kan antingen vara anställda i myndigheten, samordnas med en annan myndighet, eller upphandlas från konsultföretag.” [min fetstil]

Min reflektion var ju då naturligtvis att om datasystemet SAP är så krångligt som det sen visade sig vara – varför Försäkringskassan fick avbryta upphandlingen eftersom den skulle ha lett till ett evigt konsulttjänstköpande från den globala, Bermudasregistrerade firman Accenture – så kanske inte heller kostnaderna för det kompetent kan granskas av någon annan än de enda som är specialister på det – och då är det ju inte så troligt att dessa skulle så att säga bita sig själva i handen.

Och på samma sätt kanske det förhåller sig när det gäller granskningen av handeln med Credit Default Swaps, varför vi nog med hög sannolikhet får anta, att sanningen om denna svårligen kan utrönas av andra än de som så att säga bedriver den, vilket gör det till en rimlig hypotes att anta att den aldrig kommer att komma fram.

Verkningarna av den kommer nog däremot att låta höra av sig, antingen vi vill eller inte. Så själva slutnotan – eller The CDS Big Bang, som den också brukar kallas – lär vi inte komma undan. Och ‘vi’, i just det här specifika fallet, verkar inte vara något annat än hela världsekonomin.

Se tidigare bloggposter: Det pyramidala spelmissbruket, Den Osynliga Handen, Det isländska folket vägrar betala kleptokraternas äventyr, Hur stor är egentligen Greklands skuldsättning?, En påtvingad union, Goldman-Sachs’ Greklandsfusk, Bankernas bidragsfusk och så Moderaternas eget valfusk, Den korrupta EU-krisen fortsätter, Jättebubblan briserar snart – det blir en Ekonomisk Atombomb, En övergång till euron när Europa är belånat över taknocken?, New Public Management, Datormallen – en tvångströja som utförsäkrar, Ett riktigt Bäventyr, Nu kommer Bäventyrets efterskalv, Politik i teknokratisk förklädnad, Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, I Sverige finns ingen korruption – bara vanligt hederligt mygel, Roffe Roffelito i Bank & Finans, Fond & Kapital, Curt Malmborg har gått in i väggen, Vi måste avreglera Avregleringen, Det man förlorar på gungorna tar man in på karusellerna, Vår Gud är oss en väldig Borg, De lydiga politikerna och bankernas bidragsfusk II, EU och Avregleringen – en mardröm för konsumenter,