Val 2010 – (M)onopolspelet om väljarna

Ända sedan jag publicerade bloggposten Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige den 7 augusti 2009 så har snedvridningen i opinionsbildningen blivit allt mer parodiskt övertydlig för att slutligen landa i öppen cynism.

Mobbingpartiet Moderaterna ljuger, så tvärsäkra på den av näringslivet hårdpromotade valsegern, att de inte ens bryr sig om att snygga upp sina lögner utan ställer ogenerat ut de Nyspråkligt formulerade, ‘folkligt’ hoptotade valaffischerna till allmän beskådan med ett IG-Farbenlikt småleende.

Det är i ett sånt läge som SD:s inmarsch i riksdagen kan komma att följa lika logiskt som 20-talets excesser följdes av 30-talets stora depression och totalitära hatregimer.

Därför återpublicerar jag mitt inlägg Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige längre ner i den här bloggposten.

Se tidigare bloggposter: Berlusconi är ingen pajas och SD är inga clowner, Riksdagen – demokratins C-lag, Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, I Sverige finns ingen korruption – bara vanligt hederligt mygel, Slimmade organisationer, just-in-time och New Public Management, New Public Management, , Moderater med Kärnvapen för fred – till höger om neutraliteten, Moderater med kärnvapen för fred – till höger om neutraliteten II, Del II – Den sovande regeringen ZZ, Stålbadsandan ersätter SaltsjöbadsandanInflation i opinionsundersökningar beställda av Allianssupporten,

Läs: ETC – Högerns ekokammare vrider debatten, AB, Expressen – LO:s valkampanj – en attack mot Alliansen, Expressen – Aron Lund: Hatet är en folkrörelse, M-partistaten – Sandro Wennberg: ”Makten över debatten”, Jurosam.net – Blå listan (Citat:

Hur känner man igen en borgerlig utomparlamentarisk täckorganisation?

  • Ständigt dessa gamla välkända FMS-namn på kansliet.
  • Omodern nyliberalistisk jargong och tilltal. Jag tycker näringslivets PR-byråer borde lära av The Cluetrain Manifesto 3
  • Enbart ”negativa” mänskliga rättigheter sätts i fokus. Positiva MR är vänstervridna.
  • Besöksadressen till täckorganisationen visar sig även gå till någon av Svenskt Näringslivs frontorganisationer.
    CFR sitter på Hantverkargatan 8 och delar därmed lokaler med United Minds, Friheten i Sverige delade kansli med Den nya Välfärden och Cityuniversitetet delade sina lokaler medTimbro och Näringslivets Fond.
  • Gott om ekonomiskt kapital. Täckorganisationen har ofta överraskande god ekonomi.
  • Brist på /sub-/kulturellt kapital. Trots att täckorganisationerna ofta har hjälp av en PR-byrå (i CFRs fall United Minds AB) blir resultatet inte ett dyft ”coolt” eller ”häftigt” . . .
  • Citat 2: ”Timbro kallar tydligen det nätverk av organisationer som SAF/Industriförbundet och Svenskt Näringsliv byggt upp för ”Familjen”. Detta nätverk är svårgenomträngligt eftersom det inte sorterar under offentlighetsprincipen och få personer vill svara på frågor. Pengarna cirkulerar mellan SAF, Industriförbundet (numera sammanslagna i Svenskt Näringsliv) och Näringslivets Fond (heter numera Stiftelsen Fritt Näringsliv) in i mindre föreningar. ”

Bloggar: s-buzz, Röda Berget, s-buzz2,

Repris blogginlägg:

Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige

Posted on augusti 7, 2009

I Sverige finns ingen korruption. Därför har vi heller ingen lagstiftning mot det, olikt de flesta andra länder, utom typ Schweiz. Eftersom det inte finns någon korruption, finns ju heller ingen anledning att kartlägga detta terra incognita, då där inte finns något att kartlägga, det säger sig självt.

Ändå var det en politiker som kom snubblande nära åtminstone resonemang kring korruption, och det var det socialdemokratiska statsrådet Brita Leijon, som var ansvarig för den s k Demokratiutredningen, en utredning som liksom kom av sig.

Den resonerade kring frågor om delaktighet och öppenhet, eller transparens, som det numera heter sen vi i blindo gick med i EU, där det minst av allt finns möjligheter för väljare att få något mer än dimsyn i lobbyismens irrgångar som myllrande leder vidare till Bryssels kafkakorridorer.

Så här skrev t ex en av de sakkunniga i den mångförgrenade Demokratiutredningen, docent Gullan Gidlund,  i ”Att sätta gränser för pengars makt” som ingick i en delrapport, SOU 1999:92 om personval, där det står att läsa:

Snedvridning av den politiska konkurrensen i valen

En principiellt viktig aspekt är att ojämn fördelning av resurser kan snedvrida den politiska konkurrensen i demokratiska val.På en privat ”finansieringsmarknad” där särintressen eller enskilda donatorer med betydande ekonomiska tillgångar agerar – utan legala restriktioner – kan sådana tillstånd uppstå när en kandidat eller ett parti drar till sig utomordentligt stora summor pengar. Den yttersta frågan i detta sammanhang är om det finns en risk att det parti eller den kandidat som har mest pengar av detta skäl kommer att vinna valkampen”

Men eftersom vi i Sverige varken har personval, korruption eller oärliga politiker i den utsträckningen så behöver vi naturligtvis inte bekymra oss för en sån ”snedvridning”, eller hur? Frågan är hur man ska se på en situation där själva opinionsbildningen blivit så snedvriden att de särintressen den finansieras av har så stora ekonomiska möjligheter att bli tongivande för ett visst partis politik, att det både får avgörande betydelse för valutgången i riksdagsval och betydande slagsida i den förda politiken, det förra inte minst på grund av det enorma inflytande som via näringslivets tankesmedjor uppnåtts på den allmänna opinionen.

Reinfeldt avfärdade i våras Sveriges Kommuner och Landsting som en ”intresseorganisation” som man inte i tid och otid ska gå ut och stödja, som motivering till att regeringen inte ville ge mer pengar till kommunerna i år, trots det skriande och akuta behovet pga ökad utbetalning av socialbidrag i sin tur förorsakad av finanskrisens massarbetslöshet,  förstärkt av regeringens passiva arbetsmarknadspolitik,  försämrade villkor i a-kassa, sjukförsäkring och ett därmed sammanhängande kraftigt vikande skatteunderlag.

Att allianspolitiken stöttas av Svenskt Näringliv och SAF med därtill knutna tankesmedjor o likn , vilkas opinionsbildningsarbete sedan 90-talet fått ett avgörande inflytande på den allmänna opinionen, vilket i sin tur banat väg för nyliberalisering, privatiseringar och skattesänkningar bekymrar betydligt mindre. Trots att man lätt kan förledas  uppleva plötsligavallöftesbrott, t ex kärnkraftsuppgörelsen som rena beställningsjobb.

Man kan till och med utan större svårighet slås av uppdykande paranoida tankar som att ‘Vill man veta vilka lagar och avregleringar som kommer härnäst, så är det bara att gå in och läsa i manus på Timbro.se.’ (eller, vilket nämns på nätet, via vilka annonsörer som förekommer i moderaternas tidskrift Medborgaren).

Att även övriga Allianspartier beredvilligt gör nödvändiga korrigeringar i kongruens härmed, närhelst krafttag behövs, på det ena eller andra området, som t ex skedde i samband med kärnkraftsuppgörelsen föranleder emellertid kanske åtminstone något höjt centerpartistiskt ögonbryn.

Att LO och lotterierna stöttar SAP känner ju alla till, särskilt som det varfackföreningsrörelsen som en gång startade det socialdemokratiska arbetarpartiet.

Och i beaktande av hur välkänt allt detta ändå är för gemene man så ter sig känsligheten för att vara öppen kring det underlig. Statsrådet Brita Lejon, t ex, som tillsatte en utredning i frågan, fick som sagt avgå, var det för att honrörde vid en öm tå? Visserligen kritiserades hon för en del huvudlösa förslag om röstplikt, men det fanns ändå reaktioner kring Göran Perssons bryska ‘avpollettering’ av henne från politiken.

I USA offentliggörs minsta dollar som ges i kampanjbidrag till partierna – det finns offentligt på listor som vem som helst kan läsa på nätet. Och i andra länder har man tydliga regler för hur politisk finansiering skall redovisas. Utom snart sagt bara i Sverige har man därutöver även infört lagstiftning mot korruption.

Ändå vägrar Moderaterna tala om vilka som bidrar till partifinansieringen. Med tanke på de enorma pengarna inom tankesmidandet, medierna och opinionsbildningen – något som likt kejserligt nya kläder sker alldeles öppet – så ter sig diskussionen kring sällskapet Tornet vara av marginellt intresse. Ändå har ett räddhågset hemlighetsmakeri vidmakthållits och i ljuset av de stora summorna framstår det faktiskt som lite löjeväckande när SVD Brännpunkt Opinion lät några S-märkta debattörer i artikeln Vad döljer moderaterna” skriva:

Samtidigt som det sker en insamlingsverksamhet till det moderata partiet genom ett hemligt sällskap så kan vi notera att de flesta moderata riksdagsledamöter vägrar att redovisa sina ekonomiska intressen och åtaganden. Det vill säga de uppdrag och sidoinkomster de har utöver sitt riksdagsuppdrag.” [mina understrykningar och länkar]

Det verkar som man till varje pris vill undvika en kritisk offentlig debatt och genomlysning av de större frågorna, vilket gör att man får perspektiv på hur invand den offentliga lögnen blivit och hur häpnadsväckande hemtamt hyckleriet rotat sig, något som verkar ha förstärkts i och med Sveriges medlemskap i EU.

Även när det gäller direkt partifinansiering har man alltså ställt sig mer än njugg mot medborgarinsyn, trots att möjligheten till medborgarinsyn ärbetydligt större i de flesta andra länder, utom kanske då just Sverige, San Marino och Schweiz.  Ur ett utskottsbetänkande kring motioner som kom i efterdyningarna av Demokratiutredningen som Britta Lejon var ansvarig för kan man t ex läsa följande avspisning:

Frågan om reglering och kontroll av partistödet har behandlats  i  en  rapport  till  Expertgruppen  för studier i offentlig  ekonomi  (ESO),  Det offentliga stödet  till  partierna – Inriktning och  omfattning (Ds  1994:31).  Enligt  rapporten  kännetecknas  den svenska  modellen för   partifinansiering   av  en konsensusstrategi, som innebär ett minimum  av lagstiftning och kontroll, eventuellt  i kombination med frivilliga  överenskommelser mellan partierna, och  en  kontroll av att partierna inte  bryter  mot överenskommelserna  som är huvudsakligen etisk. I en internationell  jämförelse   framstår   den  svenska lagstiftningen  som  begränsad. Sverige skiljer  sig från andra länder som  studerats av utredningen även med avseende på att någon offentlig kontroll av hur medlen används inte förekommer.  Mot bakgrund av att det är fråga om relativt stora belopp  som  beslutas av förmånstagarna  själva  bör  enligt  utredarnas uppfattning medborgarna garanteras en viss insyn.

Utskottets bedömning

Motionen behandlar flera principiellt viktiga frågor om  finansieringen av de politiska  partiernas verksamhet  m.m.  Utskottet   konstaterar   att  den svenska  lagstiftningen  på det här aktuella området medvetet begränsats. Utgångspunkten för detta är att de politiska partierna förmår  att leva upp till det ansvar som friheten från offentlig  kontroll  av hur medlen  används  förutsätter.  En analys av det slag som motionären efterlyser har i  vissa  delar gjorts av ESO, vilket redovisats i det  föregående.

Regeringen  har  i  1998 års regeringsförklaring uttalat att man avser att bjuda in samtliga riksdagspartier  till  samtal  om hur öppenheten kan öka kring finansiella bidrag till politiska partiers och  enskilda  kandidaters valkampanjer.  Uttalandet har dock hittills  inte  föranlett någon åtgärd från regeringens sida. Med detta  får  motion  K217 (m) i denna  del  (yrkande  1) anses besvarad, varför  den avstyrks. Utskottet finner  inget skäl för riksdagen att  för  närvarande  ta  något  initiativ med  den inriktning som föreslås i motionen  i  övrigt varför den avstyrks även i dessa delar (yrkandena 2-6).”

Regeringen Reinfeldt verkar alltså veta vilka intressen man anser lämpliga att stödja, och det framstår inte som kvinnornas, invandrarnas, ungdomarnas eller andra ekonomiskt ofta s k marginaliserade gruppers (som dock kan inbegripa ett betydligt mycket större antal individer än själva ‘norm’gruppen) – utan istället alltså mannens med stort M i en mesallians därkvinnans lott som inträdesbiljett till makten istället tycks blivit att sila toblerone och svälja miljardrullningar.

Regeringen sover när det pazzar och är i övrigt mycket vaken på vems intressen man tillvaratar – och det är således inte ”skattebetalarnas”, då dessautplundrats och numera tvingas leva på smulorna från sina egna hopskrapade pengar som pumpats vidare in i det internationella entreprenaderiet, medförgreningar utåt caymanöarna till.

En kommentator på tv sa att det politiska minnet är kort och det får man nog verkligen säga.

Glömd är miljardrullningen pga konsultberoendet” inom Försäkringskassan. Glömda är miljardstöden till banker och bildindustri, vars vd:ar ändock stoltserat med att de minsann inte tänkte avstå sina bonusar, och för övriga höjdes lönen istället. Glömd är AMF-skandalen, riskkapitaliseringen av skattepengar samt alla ministrar som avgått på grund av mindre respekt för skatter och avgifter – en respektlöshet som inte tillåts övriga befolkningen. Allt är glömt och förlåtet. Alltmedan depressionen djupnar.

Kanske dags att åter erinra sig Gullan Gidlunds utredning om ”Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter” SOU 2004:22del I ochdel II där det på sid 214 står

”I princip kräver den svenska lagen en förbindelse mellan det givna bidraget och ett partis officiella agerande som inte står i enlighet med genomförande av partiprogrammet.”

och i ljuset av det betänka exempelvis kärnkraftsuppgörelsen. På sid 205 står vidare

”När det gäller riskzoner för korruption finns det flera resultat som tyder på att de är relativt lika mellan länder.” vidare på samma sida ”Enligt Transparency International är korruption vanligtvis mest utbredd i följande verksamheter i den offentliga sektorn: offentlig upphandling, tull, skatteförvaltning, polisverksamhet, immigration, tillståndsgivning, service från offentligt monopol, försäljning av mark och politiska utnämningar och dessutom pekar man på den kommunala politiken som sårbar.”…

Forskningen visar dessutom på att politiska partiers strävan att finansiera sin verksamhet är ett känsligt område för korruption. Transparency International frågade 2002 människor i 44 länder inom vilka institutioner de helst skulle vilja minska korruptionen om de hade möjligheten. Tre av tio tillfrågade valde de politiska partierna, sedan domstolarna, polisen och därefter sjukvård och utbildning. I Sverige valdes också partierna i störst utsträckning (19,3 %), om än i lägre utsträckning än i de flesta andra länderna, följt av domstolar (16,2) och sjukvård (12,8) (Transparency International 2003).”

Med tanke på vad forskningen således säger om upphandling som extra känsligt för korruption framstår det som märkligt att man öht infört New Public Management, än märkligare med tanke på hur man förlorat kontrollen av konsultkostnader inom statsförvaltningen framstår det att man med affärsmodeller ‘hämtade från näringslivet’ infört rambudgetering med kassaflöden istället för detaljerade utgiftsposter och allra märkligast ter sig den nya luddiga ekonomiska internrevisionen på EU-direktiv – där benämningen gråzon bara verkar utgöra själva förnamnet.

För ett tag sen skrev Lena Melin i Aftonbladet:

Men efter den första turbulensen, då flera ministrar tvingades gå efter bara några dagar, har Fredrik Reinfeldt inte gjort några allvarliga missar.”

Man undrar i vilken värld hon lever? Denna regering har inte gjort annat sen den tillträdde. Att inte oppositionen vunnit betydligt mer mark beror på att den just inte opponerar sig bättre – förmodligen för att den själv har så många hundar begravda, samt sålt ut hela A-pressen,  i enlighet med den nyliberala luftslottsagenda man knappast bekämpat.

Läs även:Hur korrupt är en icke-korrupt stat?”, ”Vad vet vi om kommunal korruption?” DN – Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister” , SVD – ”Ax:son Johnson får dispens för strandvilla i Båstad”, SVD – ”Naturvårdsverket överklagar strandskyddsdispens”,Aftonbladet – F d landshövding på Gotland Marianne Samuelsson: ”Politik bakom min avgång”, SVD – ”Hårdare granskning när kvinnor gör fel”,  SVD – ”Männen dominerar inom Moderaterna”, DN – ”Vinstdrivande välfärdsföretag skär ner på personalen”, DN – ”Kommunerna kan spara utan att dra ner på välfärden”, Dagens Arena – ”Kultur är välfärd”,  SVD Ledare – ”Alla mår bättre av lite mindre godis”, SVD – Per Schlingmann: ”Vi arbetar aktivt i de här frågorna”, DN – Gotlands avgående landshövding skyller på medierna, SVD – ”Fick inte gå för att hon är kvinna”, SVD – ”Hade agerat annorlunda”, Sveriges Radio – ”Länsboss förklarar sig”, DI – ”Samuelsson behåller sin lön”, SVD – ”Gotländsk gräddfil har inte bara gjort Odell sur”, Aftonbladet: ”Vem finansierar högerns nya nätverk?”, Socialdemokraterna i Östersund om Sällskapet Tornet: ”Varför redovisar inte moderaterna vilka som finansierar deras verksamhet?”, ”Sällskapet Tornet i pressen”, Dagens Industri:”(M)iljonerna som styr regeringspartiet”, Nyhetskanalen: ”Hemliga givare skänkte miljoner till moderaterna”, Aftonbladet: ”Odell gjorde miljonklipp”,  DN: ”M vägrar visa korten vid partistöd”,Flashback om SAF och Svenskt Näringslivs ”övriga poster”, DN:(S)pelmonopolets verkliga vinnareArbetarrörelsens tankesmedja: ”Varifrån får partierna sina ekonomiska resurser?”

3 responses to “Val 2010 – (M)onopolspelet om väljarna

  1. Pingback: 2 nya filmer med Roffe och Nisse | Nisses Skrivarverkstad

  2. Pingback: Politik som underhållning? « Annarkia

  3. När vi hade höns kunde vi konstatera att hönsen, till skillnad mot vad som påstods, att de bara minns tre dagar, mindes minst ett år. Så numer säger vi att höns minns minst ett år, människor knappt tre månader🙂.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s