Trichet och Juncker byter ut Rationellt Tänkande mot Rent Vansinne

De absolut mest diktatoriska idioterna i den neoliberalt betingade katastrofen som nu sätter världen i ekonomisk brand verkar vara marknadsfundamentalisterna ECB-chefen Trichet och eurogruppens ordförande Juncker.

Enligt dem kräver marknaden, förutom ett konsekvent ljugande, även diktatur för att inte kollapsa, trots att de som åtminstone försöker säga sanningen om EU:s ekonomiska och politiska luftslottsbygge är marknadens aktörer, t ex de utskällda ratinginstituten.

”Eurozone government must avoid a selective default for Greece and stop the political ”yo-yo” that is creating uncertainty in the markets, European Central Bank Executive Board member Juergen Stark said in an interview with Germany’s BoerseZeitung”

Bättre då med ett beslut om eurobonds som ger betyget D till hela kontinenten istället resonerar man alltså.

Med tanke på det prekära läget för svenska banker i och med bostadsbubblan som nu spricker, kommer det med andra ord inte att finnas ett nickel till Sverige när staten och våra banker tvingas knacka på dörren hos IMF och ECB, utan det blir dubbla bail-out för oss, som vanligt.

Först diktatorisk och AndersBorg-servil tvångsanslutning iom dagens EU-toppmöte till ”räddningen” av Belgien, Italien, Grekland, Portugal, Irland, Spanien, Frankrike, Storbritannien men framför allt USA, sen hela valutareserven i dollar till ”de fyra stora”.

”Efter att först ha sagt ‘there is no bailout problems‘ kom under våren 2010 ett räddningspaket för Grekland. Har det haft någon effekt? Var det ett bra räddningspaket? Den sista december 2010 hade Greklands statsskuld stigit till 143 procent av BNP. Den sista december i år väntas statsskulden ha växt till 160 procent av BNP.”

Är vi riktigt snälla kanske Världsbanken kan sträcka ut en hjälpande hand så att våra barn slipper frysa och svälta. Medan Göran Persson och bail-out-bonuscompany sitter kvar i orubbat EU-bidragsbo på sina nyförvärvade lantegendomar.

Som romerska kejsare ser Trichet och Juncker det som något självklart, att medlemsländernas skattebetalare och medborgare utan att blinka går med på en snabb demontering av demokratin, hemlig lagstiftning, makabra lögner om statsfinanser och bankers finansiella hälsotillstånd samt decennier av austerity till förmån för de ekonomiska och politiska isterbukarnas fortsatta välbefinnande, hellre än att PIIGS-länderna tillåts lämna euron och ekonomiskt få tillfriskna.

Dessa neoliberala gangstergargantuaner är uppenbart megalomana, anti-demokratiska galningar som agerar i strid mot varje demokratiskt lands författning och grundlagar förutom att de helt och hållet tappat kontakten med verkligheten.

Yttrandefrihet, tryckfrihet, mänskliga rättigheter, meddelarfrihet, demokratisk debatt, minsta tillstymmelse till hänsynstagande till demokratin och medborgarna – allt skall självklart offras i dyrkan av en neokonservativ guldkalv smidd av gammal unken högerpolitisk demokratikvävande luft. Därför ska man nu fortsätta stjäla ännu mer realekonomiska pengar av skattebetalarna att förånga.

Det är Lissabonfördraget i aktion – ett fördrag vars ”rättighetskatalog” är värd mindre än dasspappret som den är skriven på. Den ordnar alla demokratiska, medborgerliga och mänskliga rättigheter under de kriminella reglerna för den ”inre marknaden”. Hur denna tyskmerkantilistiska icke-marknad fungerar vet vi ju alla. Som en ständigt pågående oligarkiskt penningtvättande korrupt katastrof.

USA står nämligen inte ut med tanken att få betyget D utan exporterar mycket hellre det till Europa (som helhet), eftersom amerikanska firmor gärna säljer CDS-försäkringar mot europeiska betalningsinställelser, men tänker naturligtvis aldrig betala ut något på dem. Betalningsinställelser för Grekland och Italien är således ‘en omöjlighet’.

Obama ringer därför Merkel och ”driver på” medan IMF, ECB och EU vrider om armen på Grekland och tvingar landet till ”räddning”. Tyskland och Frankrikes relation till övriga EU-länder kan därmed liknas vid USA:s historiska förhållande till sin latinamerikanska ”bakgård”. Hade det inte varit för USA:s CDS-åtaganden som inte är några, samt tyska och franska bankers vägran att själv bära ansvar för sitt risktagande, skulle den Argentinska modellen ha använts i PIIGS-länderna för länge sen:

”The International Monetary Fund’s mistaken prescriptions (yet again) and the European Central Bank’s intransigence leave Greece no option but to default and exit the euro zone [. . .] The I.M.F.-promoted spending cuts only deepened the Argentine recession, as any introductory macroeconomics student would have predicted. By 2001, the recession had turned into a depression, making accumulated debt impossible to service and resulting in enormous capital flight, a run on deposits and the largest sovereign default in history.

After the default and the January 2002 devaluation, Argentina’s economy continued to contract for only one more quarter. By the second quarter of 2002, Argentina’s economy began to grow and did not stop until 2009, when the global financial crisis made its impact felt there. The doom and gloom predictions of what would happen after default never materialized. Furthermore, after defaulting, Argentina no longer needed to access international capital markets, eliminating their stronghold on Argentine economic policy.

Greece (and Ireland, Portugal and Spain) should learn lessons from Argentina’s experience. First, the I.M.F. still promotes policies that inevitably make matters worse, demonstrating an inability to learn from past mistakes. Second, default can be a solution, since it can end an unsustainable situation, frees up fiscal resources for more productive use and eliminates the need for access to bond markets. And third, regaining control of the national currency and the ability to conduct independent monetary and fiscal policies are essential for economic recovery.”