Unni Drougge har skrivit en bitsk bloggpost om Jan Guillous position som mediaorakel och svensk litterär superstar, ”Jan Guillou – Brobrännaren”.
Man skulle kunna tro att det har att göra med den personliga vendettan som ägt rum mellan de båda, efter att Jan Guillou korthugget sågade hennes bok Boven i mitt drama kallas kärlek som en vedkap, men efter närmare research förstår man hur rätt hon nog tyvärr har i sina bedömningar av Hamiltons hyperkrönte skapare:
”Som de flesta narcissistiska makthavare omger han sig endast av ja-sägare och får därmed allt mindre kontakt med den oredigerade verkligheten (han har exempelvis kategoriskt och konsekvent vänt ryggen åt hela internet). Guillou tror således att hans ord ännu väger tungt och att han är en stor man i staten. Utan att skämta tillkännager han därför att han är ‘skickad’ att skriva en romansvit om 1900-talet. Det är bara han som kan göra det, säger han. [. . .] Med andra ord är Jan sig lik; i sina egna ögon är han fullt jämförbar med, säg, Thomas Mann. Det som däremot inte upphör att förvåna är hur medieeliten fortsätter låta honom vara en stat i staten. Efter de snälla recensionerna, som egentligen kunde ha utformats som råa gapflabb, får så Jan kliva upp i mediernas höga bönetorn och därifrån utdela högljudda och förödmjukande underkännanden av sina kritiker. Har någon annan författare den rätten?”
Hyllningarna av Jan Guillous döda tegelsten Brobyggarna framstår nämligen som minst sagt lismande.
Som kronan på fjäskeriverket kan man sen se “Kultur Specials” upphöjning av Jan Guillou till uppstoppad väggprydnad. Om inte förr så då når man full förståelse för hur långt media gått i sin okritiska hyllning av denna litterära stapelvarufabrikant.
Hans ännu inte lika intellektuellt uppstoppade hustru gör vad hon kan i det filmade “författarporträttet” för att desperat nagla fast honom vid verkligheten, alltmedan hans skrockande förnumstiga utsagor om samtiden och Bonniers fördunstar i ett moln av årgångsvin från den securitasbevakade alkobunkern.
Stundtals flackar hans blick oroligt efter att han tassat i raggsockorna efter henne med sina manuslappar en lång stund, som vore hon en ledstång att hålla i, när den av upphöjelsen fördunklade perceptionens förbindelser med världen utanför tycks stadda i farlig upplösning.
När han till slut sätter sig ner för att pusta ut efter den ansträngande förföljelsen, tycker man sig kunna ana en inre panik över att något kanske håller på att gå slutgiltigt förlorat.
Och det är nog det enda som bådar gott i den här ”dokumentären” (man erinrar sig ”Ondskan” som en fladdrande ensam låga i ett alltmer allomfatttande mörker av bottennapp). I övrigt är det illavarslande för att uttrycka det milt. Är det Piratförlagets PR-avdelning själv som kokat ihop detta fulländat pekoralistiska personporträtt? undrar man.
Inte nog med att självdistansen lyser med sin frånvaro, vi får också, genom en sista klumpig iscensättning av hyllningsföremålets erövringar i tillvaron, bevittna hur Jan Guillou stånkande forslar in en makabert strid ström av extremt stora och otympliga jakttroféer i det redan belamrade bostadshuset – ett slags nutida replik till Hemingways fästen i den amerikanska utmarken. I ett av rummen stirrar ett helt zoo av djurhuvuden ut från väggarna. Hur alla dessa nytillkomna också ska få plats – tillsammans med ett lejon i naturlig storlek dessutom – framstår som obegripligt.
Men de enda i kritikerkören som försöker inrymma åtminstone ett korn av sanning i sina omdömen om Brobyggarna är Dala-Demokraten och Nils Schwartz i Expressen.
Kanske skulle Jan Guillou behöva ge sig ut på en lagom farlig singelsafari i verkligheten utan ledstång, och bli lite happy, happy. Samt ta farväl av årgångsvinerna ett tag, eller varför inte säga ett slutgiltigt adieu till dessa trolldrycker? Annars kan det nog komma att bli riktigt spöklikt på det förhärligade hjärnkontoret vad det lider.
Se tidigare bloggpost: Nobelpriset till Tomas Tranströmer – Bildspråkets virtuos, Litteratur ej språkkonst
Läs: Dala-Demokraten – Magplask för Jan Guillou, Expressen – Jan Guillou: Brobyggarna, Tidningen Kulturen, Expressen – Guillou och Birro i författarbråk, SR – ”Han är svensk”, Folket i Bild 3/99 – Jan Guillou: ”Modern svensk litteratur är obegriplig”, Expressen – Jan Guillous sågning av Björn Ranelid,
Bloggar: Tankaromib, Tankaromib – Funderingar kring Guillouattack nr 1, Fredman på Kvarnberget, Bokcirklar, Bokbloggar – Jan Guillou om Tranströmer, Annikas litteratur- och kulturblogg, Kulturkontoret – Guillou och obegripligheten, Marie Bjelmehag – Fin/ful litteratur
Nemokrati 
