Tyskland (och dess ”långivare”) drar in Sverige i sin EU-diktatur och det sker med regeringens goda minne

Med tanke på att Regeringen den 2 maj 2012 skickade Carl Bildt till Tyskland för samtal med den tyske utrikesministern Guido Westerwelle ”, så undrar man vad de två egentligen kokat ihop för Sveriges räkning, med tanke på att Guido Westerwelle är den som lägger sig i täten för Europas Förenta – och tyskledda – Stater:

”I dag, onsdagen den 2 maj, besöker utrikesminister Carl Bildt Berlin för politiska samtal. Han träffar bland annat sin tyska motsvarighet, utrikesminister Guido Westerwelle, för samtal om politiska frågor av gemensamt intresse”

Marie Granlund (S) tog på gårdagens EU-nämnd upp den för Sverige helt avgörande frågan om hur mycket av de diktaturförslag, vilka nu i odemokratisk ordning hastas fram av EU (med den tyske utrikesministern Guido Westerwelle respektive Europeiska Rådets ordförande Herman van Rompuy i spetsen), som Sverige kommer att dras in i av bara farten i förslagsläggandet från de antidemokratiska maktspelarna, eller i den förvirringens rus som skapas.

Hungern hos dessa fikonspråkande maktmonster efter att självsvåldigt gripa makten över medlemsstaterna får mig att må illa. De utnyttjar krisen för att avdemokratisera och förslava kontinenten med tyskledd diktatur och konfiskation av statskassor, för att hålla Tyskland skadeslöst, precis som på 30-talet. Vad har de lärt av historien? Ingenting!

”For the German chancellor, however, that discussion is akin to putting a very explosive cart before the horse. Instead, she wants to talk about tightening budget oversight. About a banking union. About further EU political integration. About a transfer of national sovereignty to Brussels. Merkel wants nothing less than a complete overhaul of the European Union — including far-reaching changes to EU treaties and, likely, to national constitutions — and she wants to start at the summit on Thursday. Only then, she has said repeatedly, can the idea of shared debt be addressed. [. . . ] Whether Merkel’s idealism has the power to overcome the dark realism of the moment remains to be seen.”

Nyspråket eller den förljugna propagandan är således densamma, den spöklikt imaginära luftslottsfasaden och den avgrundsdjupa tomheten och kaoset som döljer sig där bakom likaså, liksom det socialdarwinistiskt färgade syndabockstänkandet, och ivern att militarisera.

Den ”uppgörelse” om ”krishjälp” som nu gjorts mellan de tre forna fascistmakterna Italien, Spanien, Tyskland och (den forna pétain-makten) Frankrike, efter ”nattmangling” är i själva verket en välregisserad föreställning, som de fyra stora självklart gjort upp om på det egna toppmötet i Rom innan ”toppmötet” i Bryssel, för att det ska framstå som en förhandlingsseger efter ”hårda förhandlingar”. För vem har egentligen mer att vinna på, att ESM direktfinansierar spanska banker (dvs tyska långivare), utan krav på ytterligare åtstramning – än Tyskland? Med krav på ytterligare åtstramning kunde ju ”räddningen av spanska banker” ha fallerat pga massiva protester från de 20-30%-igt arbetslösa massorna i Spanien, och vad skulle tyska banker göra då, med den exponeringen mot både Spanien och Italien?

Sverige självt styrs diktatoriskt av det Schlingmannskt PR-trimmade filialtriumviratet Borg, Bildt och Reinfeldt bakom ryggen på väljarna. Demokratin har reducerats till ”samråd med statsministern” som vonobensnorkigt obegripliggör vad EU (Tyskland) bestämt. Och ESM, som nu med denna ”krisuppgörelse” tillåts direktfinanisera spanska banker (dvs tyska banker), finansieras som bekant till 50 % av IMF, där Anders Borg tjänstvilligt lovat bidra med 145,2 svenska fräscha skattemiljarder, vilket innebär att denna ”uppgörelse” utgör ytterligare en spik i kistan för svensk ekonomi, men det ställer ju Borg så gärna upp med över huvudet på väljarna trots folkets nej till euron, för att rädda Merkels svältpolitiska ”vision” om Europa & tyska banker.

Och när de europeiska högerpartierna 1982 tillsammans beslöt, att nationell suveränitet skulle överges deltog givetvis Carl Bildt:

“EDU har ett gemensamt säkerhetspolitiskt program, som antogs den 2 juli 1982 och som ännu är i kraft. Programmet utarbetades av en arbetsgrupp där det svenska partiet hade tre representanter, nämligen Carl Bildt, Anders Björck och Göran Lennmarker. Programmet antogs därefter av EDUs femte partiledarkonferens, som ägde rum i Paris. Där representerades Sverige av Ulf Adelsohn, Lars Tobisson, Georg Danell och Göran Lennmarker. Beslutet att ställa sig bakom programmet är alltså väl förankrat i det moderata partiets ledning.”

Programmet som dessa högerpartier antog 1982 löd bland annat så här:

“Medlemsländerna i den Europeiska gemenskapen måste därför komma över sin instinktiva nationalism och organisera sitt samarbete på en mera permanent grund, särskilt på utrikespolitikens och säkerhetspolitikens områden, så att de kan tala med en röst i dessa frågor. Endast som en politisk union kommer Europa slutligen att kunna möta framtidens utmaningar och utföra de uppgifter som följer av partnerskapet med Förenta staterna”. (a a s 104)

Att ECB av Tyskland inte tillåts agera lender of last resort och trycka mer pengar för euro-området innebär också, att valutan euro fortfarande inte har någon centralbank.

ECB sänker inte heller räntan eller devalverar, PIIGS-länderna tillåts inte gå ur euron, skuldnedskrivningar sker inte, inte heller går Tyskland ur euron – kort sagt så har Tyskland nu surrat både euroländerna och ”centralbanken” vid masten på det Titanic-skepp som kallas för EU.

Redan Hemingway insåg vilka val som finns för såna stater som de av det storhetsvansinniga EU-projektet förödda. Ett projekt som genomförts medelst fanatiska högerpolitiska krav på pan-europeisk, tyskledd diktatur och centralisering, beslutade av de europeiska högerpartierna, inklusive Moderaterna, redan 1982.

”The first panacea for a mismanaged nation is inflation of the currency; the second is war”

Vilket föredrar vi? Inflation eller krig – eller blir det både och, i det kaos som EU och Tyskland passivt bara låter slunga ner kontinenten i, till förmån för en tvångsupprepning av 30-talets svältpolitiska, tyskledda, militariserade stormakt Neuropa, vilket givetvis varit syftet hela tiden. Vi kan jämföra med historien:

”The Nazis were obsessed with images of Order [. . .] but in Germany, the Nazis only created an illusion of order.

Günther Lohse, German Diplomat, Nazi Party member, 1937-1945:

‘All on his own, the Führer reviews his troops. This is propaganda. [. . .] But you mustn’t look behind the scenes. There’s no order there.

Chaos and Consent – the Nazi Rule of Germany [. . .]

The first to be imprisoned in this revolution were the Nazis’ political opponents – communists and socialists. They were rounded up and thrown into hastily built concentration camps. Hermann Göring boasted that scores were being settled, all in an atmosphere of chaotic terror, as one Nazi Storm Trooper admitted:

‘- Everyone is arresting everyone else, avoiding the prescribed official channel. Everyone is threatening everyone else with protective custody, everyone is threatening everyone else with Dachau. Every little street cleaner today feels he is responsible for matters, which he has never understood.’ [. . .]

When Hitler stayed [in Berghof], as well as when he was in Berlin, the whole Nazi regime revolved around him. His personality determined the way in which Germany was governed. And his was not the daily regime of a workoholic. Hitler was indolent, as those who worked closely for him discovered.

Fritz Wiedeman, Hitler’s personal adjutant [. . .]:

‘. . .there he never left his room before 2 in the afternoon, then he went into lunch, he spent most afternoons taking a walk. In the evenings, straight after dinner, there were films. . .’

In the 12 years of his rule in Germany, Hitler produced the biggest, confusioning government that has ever existed in a civilized state.

Fritz Wiedeman, Hitler’s personal adjutant:

‘I sometimes secured decisions from him, even ones about important matters, without his ever asking to see the relevant files. He took the view that many things sorted themselves out on their own if one did not interfere’

A very different picture of Hitler was projected here, at the vast complex of stadiums, built in Nüremberg, for the Party’s annual rally. What the public saw of Hitler in Nüremberg in the 1930s was a confident and strong Leader, whose oratory promised a new, dynamic and powerful Germany. [. . .]

But the contrast between image and reality was quite starting. Far from it being a very orderly structure [. . .] in fact, it was very disorganized and rather chaotic. It was really quite a remarkable system, if you could call it a system at all. There is no collective government, and yet [it was a system], where the head of state himself actually does not spend all this time dictating.’

Hitler and the Nazis created a unique and peculiar form of government. Hitler was surrounded by acolytes, who knew that their future depended on finding a way to please their Führer. They strove always to be near him, accompanying him on whatever trips took his fancy.

Though Hitler may have had little interest in regular hours of work or the detail of policies, he did have visions of what he wanted for Germany. And as Hitler talked in an endless monologue, ambitious nazis would listen to him closely. Then, on their own initiative, they tried to think of ways in which his vision could become a reality. They made up the detail policy themselves and said they were acting on the will of the Führer. [. . .]

From the first, Hitler openly said, he didn’t have detailed policies [. . .]

But Hitler was open in saying what he wanted from the German economy, chiefly the weapons to build a new, German army. Rearmament became his economic priority.

The Nazis increased the army’s budget so much in their first year of power that the army wasn’t even able to spend all of it.

The Nazis also promised to rid Germany of unemployment, and they did, mainly through huge work creation schemes, like the Autobahn building programme.

But building armaments and autobahns could only be a short term solution to Germany’s economic problems” [. . .]

Johannes Zahn, economist and banker, since 1931 [. . .]:

‘Both areas were financed on an inflationary basis'”

Men planerna på den avdemokratiserande tvångseuropeiseringen har Moderaterna tillsammans med de europeiska högerpartierna hållit mörklagda, sedan 1982. När de nu öppet föreslås, sker det just i en odemokratisk ordning och i hafsigt framlagda, detaljbefriade, men merkelskt ”visionära” förslag om överstatlighet och lika framstressade förslag om ”stimulanser” som i själva verket snabbt kan visa sig lika spöklikt irrationella som de abrupt avbrutna motorvägsbyggen, som Spaniens regioner fyllts av pga byggbubblan, eller helt enkelt bara rinna ner i privata fickor, pga den korruption, som enligt senaste rapporten blivit ”endemisk” i hela EU. Jonas Sjöstedt förtydligar hur merkelvisionerna nu med järnhand vill manifestera sig i en irrationellt fanatisk verklighet:

”En maktkamp pågår mellan EU-kommissionen som med rätta har tappat i anseende och de stora medlemsländerna med Tyskland och Frankrike. På deras kant pågår ett arbete mellan tio utrikesministrar under ledning av Tysklands Westerwelle om att stärka EU:s makt med mer överstatlighet, gemensam armé och direktvald president. Krisen ska användas för att ge EU mer makt. Flamman skriver om saken.

Problemet är att inget av dessa spår löser EU:s akuta problem. Dels handlar det om år av osäkra förhandlingar innan det kan bli verklighet. Men framförallt löser det inte de helt akuta problemen men stora förluster i bansektorn, usel konkurrenskraft och skenande räntor för flera EU-länder och en valutaunionen som helt enkelt inte fungerar. Förslagen fokuserar på fel saker, det är som att vilja lösa problemen genom att ge en cykel till en fisk.

Varför gör inte EU mer för att få ordning på banksektorn och låta dem bära sina egna förluster”

Reinfeldt pratade i EU-nämnden om, att EU-projektet handlar om solidaritet med fattiga. Han ägnar sig således åt nattsvarta lögner. Vad det hela handlar om är, att hålla tyska banker och exportjättar skadeslösa för självförvållade kreditförluster i PIIGS-länderna, medan medlemsländerna u-landifieras och befolkningarna bekymmerslöst kastas ner i en avgrund av massarbetslöshet och fattigdom.

”De stora räddningspaket och stödlån som EU infört löser inte krisen för de skulddrabbade länderna. Det hävdar professorn i internationell ekonomi vid Stockholms universitet Mats Persson i den nya debattboken Den europeiska skuldkrisen. Stödlånens 100-tals miljarder fungerar inte, säger Mats Persson, och EMU som ett fredsprojekt mellan länderna riskerar att istället slita sönder EU. [. . .]

Grekerna har fått bära hela bördan genom att de tvingas skära ned sina offentliga utgifter. De skär ned sina pensioner, de minskar inom sjukvård och utbildning och allt möjligt. Det gör att tyskarna är hatade i Grekland idag. Så istället för ett fredsprojekt har det blivit ett projekt för konflikt mellan folken. På samma sätt är grekerna hatade i Tyskland. Tyskarna ser dem som lata dagdrivare som bara lever på lånade pengar. [. . .]

Enligt Mats Persson är det bankerna och betalningssystemet som ska räddas, inte bankernas ägare. [. . .]

– Stödlånen har i första hand kommit till för att gynna de banker som lånat ut till krisländerna. En väldigt liten del av de här stödlånen har gått till grekerna och spanjorerna själva.”

Och det var precis på samma sätt, som Hitler kunde komma till makten förra gången spekulationsekonomin konkade big time – efter petition från 38 inflytelserika tyska finans- och industriledare till den senile, men fortsatt militaristiske rikspresidenten Hindenburg, om att avdemokratiserande diktatoriskt ge Hitler den totala makten för ett förverkligande av det Tredje Riket, som ”lösning” på krisen. Den brittiske historikern Laurence Rees förklarar i sin omtalade BBC-dokumentär om Hitlers väg till makten ”Nazis – A Warning from history”:

”Now, only one man stood between Hitler and the Chancellorship – president Hindenburg, the man Hitler had challenged for the presidency – and lost. Hindenburg met Hitler on aug 13th 1932. Hitler demanded to be Chancellor, Hindenburg refused. And his state secretary recorded the reasons why:

‘-He could not bring himself to give government power to a single party, which did not represent the majority of the electorate and, which furthermore, was intolerant, lacking in discipline and frequently even appeared violent.’

But then different pressure groups began to lobby president Hindenburg. A group of businessmen, including the former president of the Reichsbank, Hjalmar Schacht, wrote to Hindenburg, arguing that Hitler must get the Chancellorship, for the good of Germany.”

Dessa industri- och finansledare ville, att fackföreningar skulle förbjudas och opposition från vänster krossas och eftersom Hitler var den politiker som kunde garantera en sådan politik, så var det honom dessa ledare ville ha och krävde av Hindenburg.

Den svältpolitik som EU nu, på tyskt initiativ, tvingar igenom med europakten, avskaffande av strejkrätt och kollektivavtal, tvångsavskedanden av hundratusentals offentliganställda (”strukturreformer”), EU2020, den europeiska terminen och så diktatorisk överstatlighet och en karismatisk ”EU-president” ovanpå det innebär således samma sak – att makten över 500 miljoner ”ariskt” och fördomsfullt segregerade européer lämnas i händerna på ett odemokratiskt, tyskdominerat styre medan fackföreningsrörelsen krossas och löntagarnas rättigheter avskaffas, tillsammans med andra demokratiska, medborgerliga och mänskliga rättigheter, som ju redan med Lissabonfördraget underordnats ”reglerna för den inre marknaden”, vilka i praktiken visat sig innebära korrupt gangsterekonomisk upphandling, tvångsmigration, trafficking och människohandel, kort sagt systematisk förskingring av allmänna medel, tvångsförflyttningar och slavarbete.

Hindenburg mumlade givetvis ja, då han ju också var den, som på ett alltigenom hänsynslöst sätt genomförde den första stora tyska masslakten i Europa – det första världskriget. Det som lät begrava en hel generation. Därför följde strax det andra världskriget som Tyskland också startade. I det dog 70 miljoner. I det krig som nu troligen följer kan många fler komma att dö, då Europa har över 500 miljoner invånare.

Och den antidemokratiskt, lobbyiststyrt EU-byråkratiska, juridiska och ekonomiska förvirringen under vilken den överstatliga tvångseuropeiseringen nu sker, på tyskt initiativ, föranleder ytterligare en nödvändig historisk betraktelse av det Tredje Riket, som den historiska dokumentären ”The Nazis – A Warning From History” kan förse oss med ur arkiven, vilken kan jämföras med den Neoliberala, korrupt avreglerade upphandlingsordning och ”konkurrensutsättning” – med New Public Management, ”beställar-utförar-modell” och ”internbudgetering” – som Lissabonfördraget grundlagsfäst som hörnsten i den Nya EU-diktaturens konstitution, tankar går också till Moderaternas nyspråkligt nyttomotiverade, brutala utförsäkringspolitik:

”In 1938, a new Chancellory was built, symbolizing the power and order of Nazi rule. But inside its walls, Hitler was still pursuing methods, which could only result in administrative chaos.

The Grand Reich Chancelleries . . . fought against each other for Hitler’s favour. Hitler’s working life was organized, not by one private office, but by five. . . all of these different offices claimed to represent Hitler. A large portion of their time was spent fighting each other.

Günther Lohse, German diplomat, Nazi Party member 1937-45:

‘- He liked to give two people the same, or closely related tasks. . . I am sure he didn’t foresee the effects, the human envy, the bickering over responsibilities, which follows if you put two people in charge of barely distinguishable tasks.

They would get into each other’s hair – that followed almost automatically.’

One of the more viscious power battles was over access to the mail. There were thousands of letters that arrived each week, addressed only to ‘Mein Führer’, which begged favours or blessings from Hitler. There were trivial letters, asking if church bells could be named after Hitler, and serious ones from individual jews pleading that they were special cases and should be exempt from the Nazis’ discriminatory laws.

Access to this mail meant access to Hitler, and a chance to form Nazi policy.

Filip Buhler, an ambitious Nazi, managed to gain control over the mail, and exploit it to his benefit. In late 1938, or early 1939, one chance letter, which Buhler’s office showed to Hitler, had a devastating effect.

It was from a father of a mentally disabled child, who asked the Führer’s permission to have the child killed. Hitler agreed. He had already ordered the sterilization of the disabled. Now this one letter was to be the catalyst to their murder.

Buhler was authorized to device a secret policy for the selection and killing of disabled children within days of their birth. This form had to be filled in every time a disabled baby was born. Three doctors read the form, and if they thought the baby should be killed, they eached marked it with a cross.

Within months it was no longer just babies, who could be killed, but disabled children as well. [. . .]

Aplerbeck was one of the Nazis’ special childrens units. By now, two years after the policy had begun, doctors in homes like this had stopped filling in Buhler’s form. In a typical example of how policies could spiral away, staff here, on their own, selected the children they wanted to kill.”

Uwe Bitzel, local historian:

‘-The children were given lethal injections with overdoses of luminal of morphine. That’s what happened to those children who had been selected to be murdered. Of course, they didn’t write in those patients’ notes: ”We have killed this child”. Instead, they wrote that they had died from totally inconspicuous diseases, from general weakness, or from measles. ‘

The official record of deaths at Aplebeck lists [the little boy] Manfred Bernhard as dying of measles on June 3d. In the same week, 11 other children died.

Manfred Bernhard was murdered because he was not wanted in the Nazis’ perfect state. The catalyst that caused his death was a chance letter to Hitler on a subject close to his heart, brought to his attention by an ambitious Nazi.

Any idea in this system could, with the combination of a Leader, who spoke in visions, and enthusiastic supporters anxious to please, grow radically to an extreme, almost in an instant.

This was the way Germany was ruled, in the 1930s. Now the world was about to suffer the consequences of the radical way decisions were taken in this Hitler state. [. . .]

Almost all the Nazi Party hierarchy, [also] nazi gauleiters – or district leaders – knew and approved of the criminal killing.

But there was another reason why the Nazi leadership found it hard to conspire against their Führer.

From the very beginning of the Nazi movement, Hitler had encouraged personal emnity to grow among his favourites, often by appointing two people to more or less the same job, and then watching as they fought between each other.

The result was a leadership in which almost everybody hated and distrusted everyone else.

Göring disliked Speer, Ribbentrop, Goebbels and Bormann. Goebbels had little time for either Göring, Ribbentrop or Bormann. Ribbentrop couldn’t stand any of these leading Nazis, and none of them could stand him.

The entire Nazi leadership was ridden by dislike and suspicion, and they fought each other for Hitler’s praise and favour.”

Söndra och härska, beprövade machiavelliska metoder – för att förverkliga mardrömslika ”visioner”.

SVERIGE UT UR EU – NU! OCH NEJ TILL IMF-LÅNEN!

Rekommenderad bok – Mats Persson – Den europeiska skuldkrisen – citat SNS kalendarium: ”2010-2012 års europeiska skuldkris har lett till gigantiska överföringar av pengar i syfte att rädda euron.” [. . .] MATS PERSSON, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet, menar i en ny debattbok att de i första hand har gynnat ägarna till de banker som spekulerat i sydeuropeiska statsobligationer. Han menar att några överföringar av pengar – för att lösa ut länder som misskött sig eller för att rädda euron – inte ska ske.”, SNS – ”Stödlånen till Grekland ett brott mot Maastricht”, SR – Ny bok: Stödlån gynnar bara bankerna, Youtube – The Nazis – A Warning from history – Episodes – Episode 1, Episode 2, Episode 3, Episode 4, Episode 5, Episode 6, Der Spiegel – What Merkel Really Wants from Europe