Jallai Jallai

Eftersom Europa står på randen till världskrig mitt i brinnande sommaren måste man helt enkelt unna sig en paus, med lite nöjesläsning.

Anders Jallai är ett komiskt geni, utan att veta om det själv. I dessa konspirationsteoriernas myllrande dagar framstår hans ”Spionen på FRA” som en satir av allra yppersta klass.

För att använda ett av de många slitna idiomatiska uttryck, som blandat med specialtermer och nördiga idiosynkrasier, utgör hans märkliga stil, skulle man exempelvis kunna påstå att han ger syn för sägen åt faktumet, att digitaliseringen förflyttat litterär kvalitet ner i källaren, till bibliotekens magasin fvb till utgallringsenheten.

Hans komiska ådra frambärs kongenialt av Reine Brynolfssons rastlöst jagade ordström. Bara personnamnen får den gravallvarligaste att ge upp ambitionen att följa intrigen för att istället vrida sig i ofrivilliga skrattparoxysmer.

De högt uppsatta cheferna inom militär säkerhets- och underrättelsetjänst har obetalbara namn som ”Bob Lundin” – och – ”Chris Loklint”. Olof Palme blir ”Paul Olofsson” medan P G Gyllenhammar blir en persondator när initialerna byts ut mot P C.

Forskningsstiftelserna som begåvningarna inom försvarsmakten har lyckan att sponsras av  heter däremot ”Karlssonstiftelsen”. ”Vetenskapsmannen” som kommer i åtnjutande av medlen heter då, prosaiskt nog, ”Sture Hult”.

Denne jordnära forskare ”knaprar” på smörgåsen, medan agentpopulationen av fysiska kraftpaket, som i övrigt befolkar romanen, istället ”tuggar” samt ställer ner ölglasen med ”en duns”.

Nattklubbsägarna heter naturligtvis ”Joint” och kommer från Östeuropa. De köper in ljudanläggningar för miljontals kronor och anlitar Europe för diskreta spelningar som endast ett fåtal invigda fått kännedom om.

Till detta bjuds vi på extrema närläsningar av sanslöst dråpliga klädkombinationer och sinnesstämningar  medan dialogen, där folk talar ”intensivt med låg röst”, peppras av ymnigt utsmyckade anföringsverb och yviga bestämningar, såsom ”kliade sig i rumpan och djupandades”, vilka abrupt kan följas av korta, sammanfattande påståenden som ”det var en bitter återkomst” eller ”Hans röst blev en oktav mörkare”, vilket gör att man hela tiden drabbas av ytterligare ofrivilliga skrattanfall.

Den hundälskande hårdkokte änkeman som är huvudperson framstår som sinnebilden för en ”vit, kränkt” (han utsätts för falska våldtäksanklagelser) – make. Hans hustru och barn har omkommit med Estonia, dykarmake till trots, vilket byggt upp ett hat mot staten hos denne, tidigare obrottsligt lojale, undersåte, samtidigt som det liksom bygger in en garanti mot litterär kritik, då väl ingen skulle våga säga ett ont ord om en bok med detta som ämne, skriven av en specialist till och med, som till råga på allt fått medalj av kungen.

Nej vi får helt sonika låta oss översvämmas av gedigna satser som ”rutorna på bryggan var mörkt tonade och omöjliga att se igenom”, ”Palm som kommunicerade via ryckningar i ögonen eller andra kroppsdelar gjorde uppfordrande tecken till kollegan, Grönberg”. Och ”när detta faktum kombinerades med alkhol”, får vi åse hur ”skyar av pärlskum gled över borden” och ”han gjorde handen till en telefonlur” samtidigt som ”en blekhet kröp över hans ansikte”, varpå huvudpersonen ”slängde sig över ratten” för att parera de högstämda, panikslagna stegringar som därpå följer och kulminerar genom att välta över ända med ett ”fuck you, asshole”.

Varje kapitel inleds lakoniskt med en positionsangivelse, som dock för det mesta bara lyder: ”Stockholms norra skärgård, Grisslehamn”.

Men den litterära kritiken av detta verk gör sig bäst med ett fullödigt citat:

”Ett fartyg klockan 12 rakt förut!”, skrek Bergman. ”Det närmar sig!” Bergman blev instinktivt orolig. Det ser inte bra ut, tänkte han. Bergman var på helspänn. Han hade varit det under sökningen, för han befarade hela tiden det värsta, speciellt efter tragedin med Nuders hundar anade han oråd. Och något började krypa i honom på ett obehagligt sätt när han såg det stora, mörka fartyget närma sig i hög fart [. . .] ”Det går åt helvete!”, sa Bergman. ”Nej, ta det lugnt”, Bergman, sa Modin, ”säkert bara kustbevakningen som ska kolla vad vi gör”

Fler böcker som bloggare skrivit om hittar du på Knuffs boksida:  Steglitsan av Donna Tart, Jag heter inte Miriam av Maj-Gull Axelsson, Pojken som läste Jules Verne av Grandes,

En bok i pausen, kanske?”, Bokmoster, Bokhora: Paus i Tarttlandet, Cornucopia – Litteraturens McDonalds-vanföreställning, Rickard Söderberg – detta har hänt? , ”Pausar vardagen”, mammakero – Ge en boll till mannen och problemet är löst,

De dystra nyheterna: DN – ”Varje lösning måste utgå från att blockaden hävs”, SR, DN – En humanitär katastrof med brottsliga förtecken, DN – Ramberg brister i saklighet med ensidigt urval, DN, SVD, DN – Det finns ingen ursäkt, AB – Här bryter FN-tjänstemannan ihop,

2 responses to “Jallai Jallai

  1. Får känslan att Anders Jallai säljer betydligt fler böcker än du gör. Förresten har Du har glömt ett n i din webbadress.

  2. On purpose. Jobbigt med två n där. Camilla Läckberg också btw. Och Jan Guillou, inte att förglömma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s