bonniers | Nemokrati

Unni Drougge har skrivit en bitsk bloggpost om Jan Guillous position som mediaorakel och svensk litterär superstar, ”Jan Guillou – Brobrännaren”.

Man skulle kunna tro att det har att göra med den personliga vendettan som ägt rum mellan de båda, efter att Jan Guillou korthugget sågade hennes bok Boven i mitt drama kallas kärlek som en vedkap, men efter närmare research förstår man hur rätt hon nog tyvärr har i sina bedömningar av Hamiltons hyperkrönte skapare:

”Som de flesta narcissistiska makthavare omger han sig endast av ja-sägare och får därmed allt mindre kontakt med den oredigerade verkligheten (han har exempelvis kategoriskt och konsekvent vänt ryggen åt hela internet). Guillou tror således att hans ord ännu väger tungt och att han är en stor man i staten. Utan att skämta tillkännager han därför att han är ‘skickad’ att skriva en romansvit om 1900-talet. Det är bara han som kan göra det, säger han. [. . .] Med andra ord är Jan sig lik; i sina egna ögon är han fullt jämförbar med, säg, Thomas Mann. Det som däremot inte upphör att förvåna är hur medieeliten fortsätter låta honom vara en stat i staten. Efter de snälla recensionerna, som egentligen kunde ha utformats som råa gapflabb, får så Jan kliva upp i mediernas höga bönetorn och därifrån utdela högljudda och förödmjukande underkännanden av sina kritiker. Har någon annan författare den rätten?”

Hyllningarna av Jan Guillous döda tegelsten Brobyggarna framstår nämligen som minst sagt lismande.

Som kronan på fjäskeriverket kan man sen se “Kultur Specials” upphöjning av Jan Guillou till uppstoppad väggprydnad. Om inte förr så då når man full förståelse för hur långt media gått i sin okritiska hyllning av denna litterära stapelvarufabrikant.

Hans ännu inte lika intellektuellt uppstoppade hustru gör vad hon kan i det filmade “författarporträttet” för att desperat nagla fast honom vid verkligheten, alltmedan hans skrockande förnumstiga utsagor om samtiden och Bonniers fördunstar i ett moln av årgångsvin från den securitasbevakade alkobunkern.

Stundtals flackar hans blick oroligt efter att han tassat i raggsockorna efter henne med sina manuslappar en lång stund, som vore hon en ledstång att hålla i, när den av upphöjelsen fördunklade perceptionens förbindelser med världen utanför tycks stadda i farlig upplösning.

När han till slut sätter sig ner för att pusta ut efter den ansträngande förföljelsen, tycker man sig kunna ana en inre panik över att något kanske håller på att gå slutgiltigt förlorat.

Och det är nog det enda som bådar gott i den här ”dokumentären” (man erinrar sig ”Ondskan” som en fladdrande ensam låga i ett alltmer allomfatttande mörker av bottennapp). I övrigt är det illavarslande för att uttrycka det milt. Är det Piratförlagets PR-avdelning själv som kokat ihop detta fulländat pekoralistiska personporträtt? undrar man.

Inte nog med att självdistansen lyser med sin frånvaro, vi får också, genom en sista klumpig iscensättning av hyllningsföremålets erövringar i tillvaron, bevittna hur Jan Guillou stånkande forslar in en makabert strid ström av extremt stora och otympliga jakttroféer i det redan belamrade bostadshuset – ett slags nutida replik till Hemingways fästen i den amerikanska utmarken. I ett av rummen stirrar ett helt zoo av djurhuvuden ut från väggarna. Hur alla dessa nytillkomna också ska få plats – tillsammans med ett lejon i naturlig storlek dessutom – framstår som obegripligt.

Men de enda i kritikerkören som försöker inrymma åtminstone ett korn av sanning i sina omdömen om Brobyggarna är Dala-Demokraten och Nils Schwartz i Expressen.

Kanske skulle Jan Guillou behöva ge sig ut på en lagom farlig singelsafari i verkligheten utan ledstång, och bli lite happy, happy. Samt ta farväl av årgångsvinerna ett tag, eller varför inte säga ett slutgiltigt adieu till dessa trolldrycker? Annars kan det nog komma att bli riktigt spöklikt på det förhärligade hjärnkontoret vad det lider.

Se tidigare bloggpost: Nobelpriset till Tomas Tranströmer – Bildspråkets virtuos, Litteratur ej språkkonst

Läs: Dala-Demokraten – Magplask för Jan Guillou, Expressen – Jan Guillou: Brobyggarna, Tidningen Kulturen, Expressen – Guillou och Birro i författarbråk, SR – ”Han är svensk”, Folket i Bild 3/99 – Jan Guillou: ”Modern svensk litteratur är obegriplig”, Expressen – Jan Guillous sågning av Björn Ranelid,

Bloggar: Tankaromib, Tankaromib – Funderingar kring Guillouattack nr 1, Fredman på Kvarnberget, Bokcirklar, Bokbloggar – Jan Guillou om Tranströmer, Annikas litteratur- och kulturblogg, Kulturkontoret – Guillou och obegripligheten, Marie Bjelmehag – Fin/ful litteratur

Samtidigt som ”Kulturskaparna.org” gör ett inte särskilt genomtänkt utspel, som i förlängningen innebär att bibliotekslån privatiseras och avgiftsbeläggs, så vill regeringen även radera ut de estetiska ämnena som kärnämne i gymnasieskolan. Det hörs också rykten från de pågående ACTA-förhandlingarna att man till och med kan tänkas se även hyperlänkning som ett brott mot upphovsrätten, vilket skulle innebära att studier och forskning, vars referenser ju bygger på hyperlänkning, sekretessbeläggs och kriminaliseras. Hur smart är det?

Att det ska vara förunnat ett fåtal i ett samhälle att få göra sin röst hörd på nätet, ta del av bildning, forskning och kulturarvet eller utöva olika konstformer; lära sig de olika bild- och symbolspråk som de estetiska ämnena i gymnasieskolan erbjuder orientering i, innebär en nedmontering av kulturnationen till förmån för uppbyggnaden av antikulturnationen. Man frågar sig vilka människor som i framtiden tänks utgöra publiken till de alster som elitutbildningarna inom konstarterna kommer att frambringa? För vem skall de framträda, spela, sjunga, agera, skriva? Allianspartiernas partifunktionärer?

Brutaliseringen och fördumningen som ett samhälle utan generös och bred kulturell förankring genomgår kommer vi att få se följderna av, i form av abrupt minskad förmåga till empati och förståelse mellan människor, för det andra i form av en frustration och förvirring som kommer att ta sig våldsamma uttryck, som resultat också av subkulturell marginalisering och det än mer ökade utanförskapet som en utestängning från kunskap i att uttrycka sig, orientera sig och ta del av information och kultur från kvalificerade källor kommer att medföra.

Istället för en alfabetisering in i det digitaliserade multimediala samhället kommer vi att få en analfabetisering. Internet kan inte ses isolerat utan förening med höga ambitioner vad gäller bildning, utbildning och folkbildning. Jag gissar att Jihad Jane inte fått särskilt bred allmänbildning i ämnet. Det minsta språkliga tecknet i ett digitaliserat samhälle är kanske inte heller längre bara språkets beståndsdelar bokstaven – utan mer ikoniskt koden i kodsträngarna. Ändå har man drastiskt skurit ner undervisningen i datakunskap på gymnasieutbildningarna, när den istället borde utökas. Man har också helt tagit bort möjligheterna att göra skatteavdrag för inköp av hemdator.

Sammantaget ligger väl allt detta helt i linje med den utveckling som både bombterrorismen och bombhögern gärna vill se. Ett analfabetiserat folk är ett lättmanipulerat folk.

Kanske får vi så småningom också storslaget virtuosa uppträdanden vid ja-sägarnas partidagar, då alla lydiga kulturarbetare unisont ställer upp som en enda ekvilibristisk marionett hållen i trådar av Makten?

Läs: AB – Rädda de estetiska ämnena, SVD, SVD – Stort stöd för upphovsrätt på nätet, AB – Flera från USA bland de gripna, DN – Nu måste Bonnier våga möten kritiken om monopol, DN, Aftonbladet, SVD3, AB – Regeringskvinna med i rasistgrupp, DN3, SVD4, Riksdagen.se: Prop. 2008/09: 199 -”Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan”, SVT.se – Väck mig när ni verkligen försvarar yttrandefriheten, Dagen.se – Väck mig när Ecce Homo visas i Dagen,