Med anledning av Uppdrag Gransknings reportage om Torbjörn Törnqvist och det hemlighetsfulla oljetradingföretaget Gunvor, som denne schweiz-baserade oljemiljardär ”med ett blågult hjärta” äger tillsammans med den tidigare ryske men nu finske medborgaren Gennady Timchenko, så vill jag även tipsa om tidningen Affärsvärldens artikel om Törnqvist ”Den hemlige oljemiljardären”.

Denna artikel från 2009 vidgar bilden genom att berätta, att Gunvor planerar verksamhet inom fler områden än oljetrading, t ex slöt man 2009 avtal med Lundin Oil som innebar att man även tänker börja ‘direktinvestera’, dvs börja med utvinning, då gällande olja i Ryssland. ‘Energikrigen’ i den norra hemisfären om rätter att utvinna olja i Arktis fick därmed kanske ytterligare en spelare, uppenbarligen med mäktiga politiska kontakter i Ryssland också, att döma av Törnqvists egna slutrepliker i intervjun med Uppdrag Granskning:

”Att känna presidenten i ett land, why not?”

Affärsvärldens artikel redovisar också de mångfacetterade ägarförhållandena som gäller för ”Gunvor Group”:

”Gunvor ägs av ett holländskt bolag, som ägs av ett Cypernregistrerat bolag, som ägs av holdingbolaget Clearwater Advisors på Brittiska Jungfruöarna. Sidnumren är de enda siffrorna i bolagets officiella informationsbroschyr. Koncernen och dess två ägare har hittills undvikit offentlighetens ljus (med några uppseendeväckande undantag).” [anm: min länk i citatet]

Vad det tillsammans med gasledning i Östersjön och Carl Bildts tidigare engagemang i både Gazprom samt Lundin Oil m fl, innebär för Sveriges säkerhetspolitiska situation finns därmed anledning att debattera:

”Det var Lundin Petroleum som kontaktade Gunvor Group. Torbjörn Törnqvist hade dittills bara träffat familjen Lundin i sammanhang utanför oljeindustrin. Exempelvis sitter han och Ian Lundin i styrelsen för Svenska Handelskammaren i Schweiz (liksom Investors ordförande Jacob Wallenberg för den delen).”

Och apropå Jacob Wallenberg funderar man i sammanhanget också på vad regeringens plötsliga utnämning av Marcus Wallenberg till styrelseordförande i LKAB kommer att få för konsekvenser.

Därför repriserar jag ett tidigare blogginlägg som jag skrev, om riskerna med den globala avreglerande nyliberalismen och maktelitens pendling mellan den militära, ekonomiska och politiska sfären Den ”legala nihilismen” och gasledningarna.

Den ”legala nihilismen” och gasledningarna

Postat den november 24, 2009

De globala koncernernas allmakt kallar ju vanliga människor ‘globalisering’. Men i den akademiska världen skiljer man mellan ‘globalism’, ‘globalismer’ och ‘globalisering’.

Med ‘globalism’ menar man då den neoliberala marknadsreligionens anspråk på världsherravälde, medan man med ‘globalismer’ menar tanken att det kan finnas flera konkurrerande föreställningar om vilken världsordning som skall råda. Med ‘globalisering’ menas då slutligen det faktum att världen i och med den kommunikationsteknologiska utvecklingen krympt till en ‘global by’, i synnerhet sedan Internet uppfanns.

En av världens mest framstående forskare om dessa fenomen, Manfred Steger, konstaterar:

”that the globalist neoliberal project is in essence one ideology of many in the constellation of globalization. The neoliberals or neoconservatives have merely harnessed a sophisticated public relations machine – propaganda, in Noam Chomsky’s analyses – to convince a naïve public that laissez-faire liberal capitalist ideology is actually nothing less than an end point of history, a culmination of natural scientific process and evolution. The mistake, Steger would argue, is to confuse a political economic ideology with some kind of inevitable evolutionary process interpreted through a lens of scientific method.”

(citerad i Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – ”Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 7. )

Inom ‘globalismen’ – dvs den neoliberala marknadsreligionsutövningen och dess anspråk att göra sig gällande som allenarådande världsreligion – verkar makteliten.

Redan 1956 skrev C. Wright Mills en bok om den: The Power Elite. Den beskrevs då som tredelad; bestående dels av koncernernas, dels av militärens, dels av politikens elit. Mellan dessa tre maktsfärer fanns svängdörrar genom vilka samma elitmänniskor passerade in och ut för att iklä sig olika maktpositioner.

Så tidigt som 1956 visade det sig emellertid, enligt denne Mills, att balansen sinsemellan de tre förskjutits. Medan allt mer makt koncentrerades till de två första sfärerna dränerades den politiska allt mer på inflytande, vilket ledde till att koncernerna och det militärindustriella komplexet blev styrande för politiken. Så istället för att politikerna ritade upp riktlinjerna som de förra hade att hålla sig till så blev det mer och mer tvärtom:

” As noted by Mills, the political domain has diminished in power relative to the corporate and military sectors: ‘Insofar as the structural clue to the power elite today lies in the political order, that clue is the decline of politics as genuine and public debate ofalternative decisions.’”

(Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – ”Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 9)

I ljuset av detta skulle man som jämförelse kunna beakta vad som just nu sägs om det som timar och sker i Ryssland.

Där påstås nämligen att oligarkernas makt gått fullständigt överstyr på grund av att ränderna från tsarismen aldrig gått ur själva samhällskostymen. Efter kommunismens fall 1989 togs makten över av koncernledningar – personerna i dem hade då förpassat sig dit genom svängdörren från den politiska maktsfären till den ekonomiska – ett korrekt steg i karriären om man beaktar vad Mills och Steger säger.

Det speciella med den ryska situationen är då att man gått över från den politiska maktsfären i ett diktatoriskt styre till den ekonomiska sfären i en neoliberalt globaliserad marknadsekonomi, vilken enligt ovanstående alltså numera är den maktsfär som, tillsammans med den militära, styr den politiska. Frågan är då om något egentligt regimskifte skett.

Farhågan bekräftas av de underliga och makabra händelser som ägt rum i det ryska riket.

Och tänker man då på vad som skrivs om detta kan man även slås av farhågor beträffande den politisk-ekonomiska maktfördelningen i Väst. Anledningarna till att den politiska makten återigen blivit korrupt i Ryssland sägs nämligen vara bristen på konkurrerande alternativ, att oppositionen inte tillåts fungera såsom den ska i en demokrati. Som Mikhail Krasnov; ”Doctor of Law, the chair at the constitutional and municipal law department at the Higher School of Economics” den 14:e mars 2008 i Novaja Gazeta säger:

A prominent political thinker of the 20th century, Carl Popper, formulated that criterion: democracy is such a form of state structure where bloodless change of power is possible through election. What does it mean? First, it means political competition where people themselves define the course of the national policy using the election system. Second, this is about the lack of monopoly for power. In economics, the victory in a competitive struggle never means the winner will stay alone in the market. The same must apply to the politics. With a democracy no one can be thrown away from the domestic politics. This applies not only to the parliament, but also to the president. Whatever broad powers he were invested in, he still must stay under control. And how can people control the president, government and the new political force in power? First of all, this is possible to be done through opposition, i.e. parties that failed to become winners at this stage. And how can they exercise the control, in their turn? They can do it through parliamentary enquiries, participating in making the state budget, exercising control over public spending and so forth.”

För eftersom tendensen är densamma här – att det blivit de ekonomiska och militära maktsfärerna som styr den politiska istället för tvärtom – så riskerar den demokratiska kontrollen att gå förlorad. Särskilt efter att Lissabonfördraget implementerats. För då välter hela skutan över till förmån för den exekutiva makten (som i sin tur styrs av lobbyism och militarism enligt ovan nämnda analytiker).

De nationella parlamenten förlorar kontrollen över den exekutiva (eller verkställande) makten (= ministerrådet, Europeiska rådet, EU-kommissionen, Presidenten och den Höga Representanten för gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och Europaparlamentet har knappast samma styrförmåga.

Och det allra allvarligaste är att lagstiftningsmakten delegeras till regeringarna utom räckhåll för demokratisk kontroll. Inte minst saknas också offentlighetsprincip och remissförfarande och därmed även möjlighet till offentlig debatt, vilket strider mot vår grundlag som säger att den fria opinionsbildningen är en hörnsten i den demokratiska samhällsbyggnaden .

Och när man betänker detta ser man också såna saker som t ex Vattenfallsaffären och kammarrättens dom att försäljningen av Tibblegymnasiet var olaglig – i ett annat och mycket obehagligare ljus. Man skärras även än mer över vad Carl Bildt något glättigt skriver på sin blogg ”Alla Dessa Dagar” om den återerövrade vänskapen mellan EU och Ryssland i bloggposten ”Goda vibrationer”

”Fortfarande lyser den stora röda stjärnan över Spassky-tornet vid Kreml-muren. Dess era är – tack och lov – borta men den tillhör dock bilden av detta Moskva.

En dag med bra diskussioner går mot sitt slut.

Påtagligt var hur goda vibrationerna var efter onsdagens toppmöte i Stockholm. Det anses här ha varit ett av de bästa av de möten av detta slag man haft med Europeiska Unionen.

Inte så att vi inte diskuterade de frågor där vi har delade meningar – t ex om mänskliga rättigheter eller södra Kaukasus. [. . .]

Men att vi också underströk det gemensamma intresse vi har av att bygga ut förbindelserna.

Moderniseringen av Ryssland är ett mycket påtagligt gemensamt intresse.

Men den är inte möjlig utan en fungerande rättsordning. Den ”legala nihilism” president Medvedev talat om är ett akut hot mot denna modernisering. [. . .]

Och nu väntar middag i Moskvas vimmel.”

För vi vet ju alla vad ”modernisering” egentligen betyder nuförtiden. När Fred betyder mer och mer Krig, och ”Framsteg för integriteten i Europa” att lag om avstängning från Internet stiftas på torsdag fasar man slutligen inför vad Stockholmsprogramstriptyken ”Fred, Säkerhet och Rättvisa” i slutändan kan komma att visa sig innebära efter att de allra sista korten på bordet är lagda. Se EU Newspeak Glossary.”

Se även tidigare bloggposter: Att vara men inte synas, Andreas Carlgren – miljöminister…, Almedalsveckan på Gotland som ligger i Östersjön, Utsugningen av statskassan fortsätter – LKAB nästa rov för det socialbidragsberoende Bankväsendet, Maud Olofsson samarbetar gärna med den kommunistiska enpartistaten Kina, EU – Vad är det SVT?, Hur demokratiserat blev Kina och Ryssland av marknadsekonomin?, Att massakrera Arktis ”på ett hållbart sätt”, Sverige – handelsresande i folkmord?, Den osynliga handen, Populismen – Även Miljöpartiet Högervrids?, Gangsterekonomin III eller Varför Sverige måste återinföra valutarestriktioner, Vem har skapat den ‘ökade hotbilden’ mot Sverige?, ‘Hederlig’ – Ett Rödvinsglas på Ikea, 1500 miljarder kronor – De svenska bankernas upplåning i utländsk valuta är ett Jättehot mot välfärden, Spekulerar bankerna i Baltikum igen?