fysik | Nemokrati

När V och Jonas Sjöstedt framhåller, att Sverige bör följa i stort sett alla andra länders exempel samt S-kongressens beslut om att vinst i välfärden ska återinvesteras i verksamheten, så säger (M)ikael Da(M)berg, att det inte går.

”Mikael Damberg och Socialdemokraterna står alltså fortfarande fast vid att inte vilja förbjuda vinster inom vård och omsorg. Partiet har ett kongressbeslut på att vinster ska återinvesteras i verksamheten, ett beslut som hittills [bara] resulterat i högre krav på kvalitet”

Hur kommer det sig, att Dambergs uppfattning skiljer sig från både S-kongressens, LO:s, SSU:s, S-studenters och 8 av 10 svenskars, som säger att det visst går och ska genomföras? Hur kommer det sig att det går i Tyskland, Kanada och Norge med flera, men inte här?

”Karl-Petter Thorwaldsson blåser till strid. Nu gäller det att sätta stopp för vinster i välfärden, ta kampen för full sysselsättning och för jämställda löner, menade den nye LO- basen i sitt första stora tal. – Vi har tvingats tillbaka för långt. Hit men inte längre. Nu skärper vi konfliktlinjerna, sade han. ”

Det beror på att Damberg och Löfvén företräder det nyliberala (S)taffage som lobbyisterna dj-battle-tillsatt för att kunna roffa åt sig miljardvinster på den skattefinansierade marknad för offentliga upphandlingar i svensk välfärd, som EU kräver och socialmoderaterna tillhandahållit, för att tillfredsställa skrupelfria, skatteparadisskrivna riskkapitalbolags krav på något riktigt lukrativt att spekulativt investera i. En högst räntesnurrig marknad, som uppgår till 820 skattemiljarder per år, så att det post-industriella komplexet har något att kapitalackumulativt försörja sig på, eftersom egna idéer saknas.

Det är dessas intressen vars klustertalan ”socialdemokraternas” egentliga partiledare Mikael Damberg för, inte väljarnas, vårdtagarnas, löntagarnas, elevernas och studenternas. Annars kan ju inte han, likt Östros och ”veteranerna”, få en lika guldkantad reträttpost efter avslutad karriär i (S)taffagepartiet.

Apropå denna socialmoderata urholkning av begreppen ”arbetarparti” och ”välfärd” vill jag citera ett mycket bra inlägg från TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik idag på ett LO-seminarium om a-kassan, socialförsäkringar och välfärd som hade ”Jag vill jobba! – Kamp för full sysselsättning” på banderollen:

Ola Pettersson (chefekonom LO): ”Det är viktigt, att så många människor som möjligt är med och känner solidaritet med de här försäkringarna och upplever att det bidrar även till deras trygghet. Det är en central, politisk uppgift för oss att få det här breda stödet för trygghetsförsäkringarna” [. . .]

Moderator (till Roger Mörtvik – TCO:s samhällspolitiske chef):

Är det nu så, att vi ser ett systemskifte – där vi går från generell välfärd till ”grundtrygghet”? Vilka andra konsekvenser skulle det kunna få för svensk ekonomi?

Roger Mörtvik: När det gäller a-kassan har den egentligen [redan] blivit en grundförsäkring, där högsta belopp i princip nästan är det samma som det genomsnittliga beloppet som betalas ut. Det är ingen inkomstbortfallsförsäkring längre. Sjukförsäkringen har varit på väg dit, och det är allt färre även där som omfattas av taket [. . .] Och det som händer då det är, att människors tilltro till välfärdssystemen eroderar. Man tror inte längre, att man kommer få skydd när man råkar illa ut på arbetsmarknaden, vid sjukdom eller arbetslöshet. Och det förändrar människors beteenden, det förändrar deras förhållningssätt, deras vilja att ta risker.

Vi vet t ex – och det finns det ganska tydliga belägg för i forskningen – att en stark a-kassa gör att människor i högre grad söker nya jobb, och jobb som är mer riskfyllda, mer produktiva. där det är större risk för att man förlorar sitt arbete. [Försvagad välfärd och a-kassa] leder till ett beteende på arbetsmarknaden som riskerar strypa rörlighet och dynamik.

Det leder också till annat problematiskt, såsom en sviktande tilltro till det gemensamma, där vi inte längre tror, att vi har likartade villkor i samhället – utan där det är väldigt olikt. Det finns stöd i forskningen för att den här typen av universella välfärdssystem som vi har skapar en väldigt stark tillit mellan människor, som leder till lägre korruption, högre skattemoral osv.

Det som börjar hända när människor upplever att de betalar för nånting som sen inte levereras tillbaka, ja då minskar den här skattemoralen och då blir det så att ”varför ska jag betala skatt” i samma utsträckning när det inte levereras. Och det är klart att, börjar detta närma sig en punkt där detta blir självgenererande, ja då börjar vi få väldigt stora problem.

Det räcker med att titta på många av de här sydeuropeiska länderna, som har enorma problem med skatteuppbörd. Där handlar det mycket om att där har man också väldigt, väldigt svag, social tillit i betydelsen att människor litar på varandra.

Så börjar vi erodera de här välfärdssystemen, som har skapat tilliten, så luckras hela den här sammanhållningen i samhället upp. Så det handlar inte bara om lönebildningen eller om människor ska kunna rehabiliteras tillbaka till arbetsmarknaden, utan det är en mycket större fråga än så.”