RUT-avdrag och Minimilöner

Det verkar som både alliansmänniskor och sossar glömt bort att vi ratificerat Lissabonfördraget. Och det kanske inte är så konstigt med tanke på att det faktiskt är de som drivit igenom det över huvudet på oss andra. Då kan det ju vara bekvämt att ockå sluta tänka på vad det i slutändan kommer att föra med sig när väl den svenska modellen dragit sin allra sista suck.

I 20 av EU:s 27 medlemsländer har man ju nämligen infört minimilöner inte minst just för den typen av jobb som utförarna av hushållsnära tjänster än så länge tydligen så gärna ställer upp med. Entusiasmen kan dock komma att avta.

Med anledning av det tycker jag det finns anledning att påminna lite om lönefakta. Jag repriserar därför ett inlägg som jag skrev om Lissabonfördragets implikationer i detta hänseende:

Minimilöner och 5 jobb för att klara försörjning?

augusti 29, 2009

För ett antal år sen experimenterade en journalist i USA genom att iklä sig rollen som minimilönearbetare. Hon visade då med all önskvärd tydlighet att det inte går att försörja sig genom att arbeta i USA – då minimilönesystemet hade gjort det omöjligt. Hon var tvungen att ha flera förslitande jobb och lyckades ändå inte uppnå anständig inkomst, då det knappt räckte till mat för dagen och tak över huvudet, än mindre till sjuk- och pensionsförsäkringar.

Just det minimilönesystem som kommer att bli legio när Lissabonfördraget implementeras. Idag går alliansregeringens Maud Olofsson ut, i ännu en självförhärligande segertågsartikel , som med förskönande omskrivningar beskriver det hittillsvarande marionettregeringsinnehavet, och, som den trognaste effektuerare av EU:s beställningsjobb flaggar för fortsatta ändringar av arbetsrätten och LAS, som en nästa punkt på EU-agendan, vilken banar ytterligare väg för minimilönesystemet, (vilket redan är lagstadgat i 20 av 27 EU-länder).

Om man verkligen ville göra något åt arbetslösheten skulle man nu istället börja dela på jobben och införa sex timmars arbetsdag. Då skulle man slippa göra en massa konstgjorda trygghetsarbeten och istället rusta sig för generationsväxlingen genom att ungdomsgenerationen sakta installeras och inskolas på de platser som sedan kommer att behöva tillsättas när de många går i pension.

Med Lissabonfördraget, som ordförandelandet Sverige ska genomdriva antagning av nu i höst, urholkas nämligen arbetsrätten och kollektivavtalen och minimilönesystemet  införs – vilket Lavaldomen och flera andra domar gett tydligt uttryck för. Det är därför socialdemokraternas svek i frågan om okritisk ratificering av Lissabonfördraget är så allvarligt.

Först kan man börja med att läsa domsluten i Rüffert- och Vaxholmsmålen där det slås fast att strejkrätten och kollektivavtalen är underordnade reglerna för den inre marknaden och de fria rörligheterna.

Sedan kan man fortsätta med att läsa artikel i Kommunalarbetaren där EU-domstolen i egenskap av den svenska EU-domaren Pernilla Lindh talar om att Lissabonfördraget inte kommer att innebära någon skillnad, då EU-rätten redan behandlar Lissabonfördragets rättighetsstadga som primärrätt, vilket innebär att både strejkrätt och kollektivavtal m fl är underordnade reglerna för den inre marknaden. Det innebär att om Lissabonfördragets s k rättighetsstadga står i strid med de  s k fria rörligheterna så är det de fria rörligheterna som går före.

Domarna tillämpar alltså istället utstationeringsdirektivet (som överordnas rättighetsstadgan i domsluten).

Domsluten har också lett till en svensk utredning om hur lagstiftningen i Sverige skall ‘harmonieras’ efter dessa domslut så att domslutens principer skrivs in i Sveriges lagar (den s k Stråthutredningen, som nu är ute på remiss).

Redan före ratificeringsbeslutet i riksdagen 20 nov 2008 vederlägger Martin Viredius, vice ordf i Transportarbetarförbundet, S och LO:s desinformation om att arbetsrätten inte kommer att försämras med Lissabonfördraget.

Då domstolen slagit fast att rättighetsstadgan redan behandlas som primärrätt innebär det att rättigheterna i den – vilken även innefattar alla demokratiska fri- och rättigheter – endast gäller om de inte står i stid med reglerna som gäller för den inre marknaden. Demokratin är avskaffad med andra ord. Det är marknaden som styr. Vilket öppnar upp för ett system med otrygga anställningar och minimilöner.

I fördraget står nämligen:

”Syftet med artikel 52 är att fastställa räckvidden av rättigheterna och principerna i stadgan och fastställa regler för hur de skall tolkas. I punkt1 behandlas begrängsningssystemet. I den använda formuleringen har inspiration hämtats från domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden …]”

vilket alltså var precis det som gjordes i Lavaldomen m fl ustlag, där reglerna för den inre marknaden fastslogs gå före rättighetsstadgan, vilken således redan då behandlades som primärrätt av domstolen. Vidare är ratificeringen inte förenlig med svensk grundlag som stadgar att mer maktöverföring till EU inte får ske med mindre än att rättighetskatalogerna överensstämmer och det gör de inte, enligt en granskning som eu-kritik.se har gjort. De fyra rättigheter som saknas i Lissabonfördraget men som däremot finns inspikade i vår egen grundlag är följande:

1. Rätten till skydd mot hemlig avlyssning
2. Rätten till skydd mot åsiktsregistrering
3. Rätten till skydd mot godtyckligt frihetsberövande
4. Rätten att delta i demonstration på allmän plats

Dvs just de rättigheter som akronymlagarna avskaffar – FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet, europeisk arresteringsorder, ACTA, Inspire, Stockholmsprogrammet m fl.

Läs: Folkrörelsen Nej till EU –
”EU:s rättighetsstadga – ett hot mot medlemsländernas självbestämmande”

Läs även tidigare bloggpost: Tvångsförflyttningar, hård segregering och passiv arbetsmarknadspolitik

Läs: Regeringen ‘Stråth-utredningen’ – ”Förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen”, Kaj Raving – Nybro: Rädda den Svenska modellen – genom att stympa den,  Kent Persson (M) blogg – Det handlar om arbetslinjen,  Direct Essays – Barbara Ehrenreichs Nickel and Dimed: Living on A Minimum Wage, The New Statesman – Barbara Ehrenreich: Smile or Die – How Positive Thinking Fooled America and the World,

Lä även: AB – Hellre sjukvård än städavdrag, AB – S-elitens blunder, DN – ”Två av tre vill ha kvar Rut-avdraget”, AB – Försvarade avdraget – i sin egen bok , AB – Så ska S städa ut pigdebatten , AB – Hon fick jobb tack vare Rut-avdraget , DN – Höga S-politiker utnyttjar rutavdrag, AB – I USA behövs inga skattesubventioner , Expressen – Mona Sahlin försvarar Rut-avdraget i sin bok, AB – Lena Mellin: ”Debatten om RUT-avdraget har inte gynnat (S)” , AB –Sahlin försvarar kollegorna, DN – Nya bud från V och MP om datalagringsdirektivet

Två veckors föräldrapenning

Tänk så humant samhället blev plötsligt. Två veckors föräldrapenning till sorgen över ett helt människoliv. Det står i paritet med att tvinga cancersjuka jobba heltid. Alltmedan intensivvården till näringslivet upprätthålls och gräver än djupare hål i statsbudgetar världen över. Och riskkapitalisterna fortsätter sin omättliga rovdrift på allt, med oförminskat glupande aptit.

Membranet mellan barbari och andra styrformer är således genomsiktigt och högst permeabelt. Civilisationen är ett tunt och skört ytskikt kring ett blodtörstigt inre. Flock- och pöbelmentalitet hotar alltid att bryta igenom. De som inte godtar detta; protesterar, påtalar falskhet, stupiditet och grymma instinkter är alltid impopulära och kan lätt bli villebråd – om förhållandena spetsas till, vilket de gör titt som tätt. Särskilt med såna högerregeringar som de sittande, som nu vädrar sitt unkna historiska bagage, såväl utomlands som här hemma.

Det visar hur vi ser på människan (oss själva). Inte är hon värd mycket. Mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter får vi nog betrakta som ett minne blott. Ett minne det gäller att väcka till liv nu.

So, let’s do it.

Se: TV4 – Sälj några öar, Grekland,  SVD – Strid om datalagringen,   SVD – Framgång för holländs extremhöger,    SVD – Kraftig ökning av socialbidrag,   AB – Alliansen vill ha Lex Victor,

Läs bloggarna: Anna Vikström, Eva Hillén Ahlström, Badlands Hyena, Ett hjärta RÖTT, LOKE – KULTUR & POLI…, Mikael Wendt bloggar, Ola Möller ,  Veronica Palm, Linnéa Darells blogg, Motpol, Daniel Snällman, mit…, Nattis 2.0, Kulturbloggen, The Hell of Hannasta…, Rasmus (liberal) ,  Stardusts blogg, Tomas Melin, satmaran, Lakes lakonismer, Mark Klamberg, opassande, Maria Abrahamsson, projO’s/gothbarbie’s…, Jakop Dalunde, Stenskott, annarkia ,  Oscar Fredriksson (C)

Hur många jobb har skattesänkningarna alstrat?

Apropå de brödsmulor den M-märkta alliansregeringen i elfte timmen nu anser sig beredd att strö ut över Sveriges svårt sargade kommuner rapporteras det idag i DN att

”M-ledningen trycker därför på sina lokala företrädare så att de värnar ”välfärdens kärna” i stället för badhus.  Prioritering två för M är ökade utbildningsinsatser och annan arbetsmarknadspolitik. På tredje plats kommer nya skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Det antas ge fler jobb på lång sikt, men ett fjärde jobbskatteavdrag beror på statsfinanserna. ”

Att inte låta barn lära sig simma och familjerna ha kul tillsammans på söndagarna till ett humant pris – det verkar vara en hederssak för männen i Moderaterna med stort M. Förutom naturligtvis att genast efterkomma minsta kväkande från tankesmedjan Timbro. Samt att vältra över även ansvaret för arbetsmarknadspolitiken på kommunerna, som det inte räckte med allt man redan ‘delegerat’ dit,  t ex ansvaret för skolan som tidigare var statlig och då fungerade mycket bättre.

Inom nyliberalt färgad ekonomisk politik finns antaganden om att avregleringar, skattesänkningar och försämringar i arbetslöshetsförsäkring alstrar flera jobb. Men hur fungerar den imaginära ideologin i verkligheten? Man kan ta lärdom av ett genomfört exempel i praktiken – hyllat av nyliberalismens båda lärofäder – Milton Friedman och Friedrich von Hayek: Pinochets Chile.

Kunskap om vad de nyliberala favoritåtgärderna konsekvent genomförda leder till i praktiken sammanfattar Greg Grandin i sin utmärkta artikel från den 17 nov 2006 i Counterpunch: “Milton Friedman and the Economics of Empire – The Road from Serfdom” vilket borde tjäna som ett varningstecken för Borg (och EU) om att omedelbart upphöra med den neoliberala luftslottsagendan till förmån för keynesiansk rehabilitering:

”Tens of thousands of public workers lost their jobs as the government auctioned off, in what amounted to a spectacular transfer of wealth to the private sector, over four hundred state industries…New laws treated labor like any other ”free” commodity, sweeping away four decades of progressive union legislation…In order to build investor confidence, the escudo was fixed to the dollar…Pegged as it was to the appreciating US dollar, the value of the escudo was kept artificially high, leading to a flood of cheap imports. While consumers took advantage of liberalized credit to purchase TVs, cars, and other high-ticket items, savings shrank, debt increased, exports fell, and the trade deficit ballooned. In 1982 things fell apart. Copper prices plummeted, accelerating Chile’s balance of trade deficit. GDP plunged fifteen percent, while industrial production rapidly contracted. Bankruptcies tripled and unemployment hit 30 percent. Despite his pledge to hold firm, Pinochet devalued the escudo, devastating poor Chileans who had either availed themselves to liberalized credit to borrow in dollars or who held their savings in escudos. The Central Bank lost forty-five percent of its reserves, while the private banking system collapsed. The crisis forced the state, dusting off laws still on the books from the Allende period, to take over nearly seventy percent of the banking system and reimpose controls on finance, industry, prices and wages. Turning to the IMF for a bailout, Pinochet extended a public guarantee to repay foreign creditors and banks.

But before the crisis of 1982, there were the golden years between 1978 and 1981. Just as the international left flocked to Chile during the Allende period, under Pinochet the country became a mecca for the free-market right. Economists, political scientists, and journalists came to witness the ”miracle” first hand, holding up Chile as a model to be implemented throughout the world. Representatives from European and American banks poured into Santiago, paying tribute to Pinochet by restoring credit that was denied the heretic Allende. The World Bank and the Inter-American Development Bank extolled Chile as a paragon of responsibility, advancing it 46 loans between 1976 and 1986 for over $3.1 billion. ”

vidare skriver Grandin 2006

”Today, Pinochet is under house arrest for his brand of ”shock therapy,” and Friedman is dead. But the world they helped usher in survives, in increasingly grotesque form. What was considered extreme in Chile in 1975 has now become the norm in the US today: a society where the market defines the totality of human fulfillment, and a government that tortures in the name of freedom.”

Vilken ekonomi skulle inte tillfälligt ljusna med miljardpaket efter miljardpaket, krediter, räddningar  – frågan är vad som händer när systemet tvingas nyktra till från den friedmanska väckelsen och benhårda marknadsreligiösa tron på extremutilitaristiska luftslott i vilka människan reducerats till en skugga av sitt forna värde.

Se tidigare bloggposter: Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Riksdagen – demokratins C-lag,  I Sverige finns ingen korruption – bara vanligt mygel,

Läs DN – ”Pessimismen håller på att brytas”, SVD – ”Vi sätter jobben främst”,  AB – Moderaterna vill sänka skatten – trots krisen, SVD – Tre frågor om budgeten”, Dagbladet – ”Kommunen måste stå till svars för sina vansinniga prioriteringar”, DN – ”Den ekonomiska krisen inte så farlig för Sverige”,  Expressen – Det här vill Reinfeldt prioritera i höst, SVT, AB2, Expressen – Det våras för höstbudgeten, AB3,

Bloggarna – Peter Andersson – med rätt att tycka: ”M: Sänkta skatter före rejält kommunstöd och jobbpolitik?”,  Röda Malmö,  Törnebohms hotspot,  Röda Berget,   In Your Face,  Roger Jönsson,  John Johansson(s) blogg,  Ola Möller,  Kent Persson (m), Ett Hjärta Rött