I uppfostrande ton skriver Per Schlingmann på Newsmill angående kärnkraftsuppgörelsen:
”Det är viktigt att vi inser att Sverige befinner sig i en allvarlig situation som innebär stora utmaningar för det politiska ledarskapet. Idag har vi åter visat att vi tar ansvar.”
Att besluta om skattesänkningar för inkomsttagare som redan förlorat sina jobb och inte har en anständig arbetslöshetsförsäkring att lita till? Att bevilja stödpaket till bilindustrin utan att se till att deras direktörer inte tar ut sina mångmiljonbonusar? Att ge ytterligare bankpaket till finansvärlden utan att riktigt veta om pengarna kommer att stanna kvar i Sverige? Är detta att ta ansvar?
Nej, denna ”historiska uppgörelse” verkar bara vara ytterligare en beställning från EU. Strax efter Lissabonfördragets grundlagsvidriga ratificering i riksdagen såg man i artiklarna EU:s ledare utropa: Europa behöver råvaror! Och det är Sverige som skall tillhandahålla dem, nästan som ett riktigt U-land. Vi har skog och uran som EU vill komma åt.
Att bryta uran i Europas sista vildmark verkar vara vad det hela handlar om – för export till Europa, med risk för att den också kan användas i icke fredliga syften. Särskilt nu när även vapenhandel kommer att omfattas av de s k fria rörligheterna och medlemsstaterna i Lissabonfördraget åläggs militarisera. Det kan med hänsyn till solidaritetsklausul i fördraget även komma att innebära att Sverige omvandlas till kärnvapennation – således en extreme make-over.
Vad solidaritetsklausulen kan komma att innebära för Sveriges del verkar nämligen tämligen oklart, med EU:s militarisering och koppling till NATO, vars generaler nu överväger att avskaffa nationella veton samt införa principen om ”No role in decision-taking on NATO operations for alliance members who are not taking part in the operations”.
Sverige kan alltså riskera att bli inblandad i krigshandlingar, som även inbegriper användning av kärnvapen, då samma fem Natogeneraler (varav en tysk, en fransk, en holländsk och två amerikanska generaler), som framgår av The Guardians artikel, ”Pre-emptive nuclear strike a key option, Nato told”, enligt Anfall-är-bästa-försvarprinciper aviserar möjligheten av mindre kärnvapenattacker för att avvärja enligt dem än värre hot. De fem generalerna anser där också att NATO i särskilda fall bör kunna agera utan sanktion från FN. I sammanhanget nämns Afghanistan. ”The graveyard of empires”.
Prospektörerna står på kö – /se Nej till uranbrytning /och naturen i Norrland kommer en gång för alla att bli helt och hållet raserad om detta beviljas. Renbetesmarkerna blir förstörda och bara gruvdriften i sig kommer att sarga naturen ohjälpligt där (ev strålskador oräknat).
Vad som behövs är istället att riva upp Lissabonfördraget med hänvisning till att beslutsprocessen inte varit godtagbar och att det faktiskt innebär en grundlagsändring – som måste beslutas i två likalydande beslut med kvalificerad majoritet och val emellan efter en ordentlig debatt om EU i valrörelsen, där även SVT tar sitt ansvar om saklig och opartisk belysning genom att släppa in EU-kritiker på bästa sändningstid, något man nogsamt och maktföljsamt i decennier undvikit. Juristerna har varit alltför släpphänta att ge klartecken för ett enkelt beslut – det har många andra jurister, statsvetare och professorer påpekat. Ävensom Lagrådets invändningar var oerhört starka med tanke på den återhållsamhet i språkbruket som är justitierådens signum för att de inte skall misstänkas lägga hinder i vägen för politikernas lagförslag.
Maud Olofsson har fräckheten att utan en blinkning stå och säga att ”Nu öppnar vi den gyllene porten till det hållbara samhället” medan hennes trogna centerväljare bara gapar av förvåning över denna mystifierande logik, vilken tar dem så med storm att de endast förmår reagera med att bli paralyserade.
Den offentliga lögnen i Sverige är nu så institutionaliserad att ingen längre ställer några kritiska frågor. När man läser Hanne Kjöllers artikel i DN om Maud Olofssons ”segertåg i Visby” då Maud Olofsson fäller detta sanslösa yttrande, så känner man sig förflyttad tillbaka till någon krönika från 1300-talet författad av en betald hovskrivare. Men detta lismande för makten äger alltså rum nu, år 2009. Ofattbart.
Att ge bort Sveriges territorium och lämna ut dess natur till rovdrift handlar inte om något annat än kolonialism – och Sverige är nog det lydigaste folket i världen näst efter indianerna som sålde Manhattan för 50 cent. EU-kritikerna har varnat och varnat men förbjudits att komma till tals i media – särskilt då i SVT, och som en annan cynisk ledare i Europa – självaste narren Berlusconi – mycket riktigt påpekar så finns inte det som inte syns i TV. Därför kan man med fog säga att den breda allmänheten inte har blivit vederbörligt informerad om vad Lissabonfördragets ratificering innebär. Se vad som håller på att hända med vårt land och hur politikerna blundar och bara säger Ja ja ja till allt som EU i neokolonialistisk anda kräver. Se artikeln ”Det händer i tysthet – EU:s makt över våra naturresurser” – en artikel som Björn von der Esch skrev redan 20 sept 2006 i Miljömagasinet.
I riksdagsdebatten inför beslutet om att ratificera Lissabonfördraget 20 november 2008 var det bara en kvinnlig ledamot, som tog upp konsekvenserna av ratificeringen vad gäller risk för uranbrytning med tanke på Euratomavtalet – hon företrädde verkligen sina väljare i Bohuslän – de som i decennier vaktat vid Kynnefjäll. Och nu kommer alltså detta överraskande beslut. En slump? Knappast.
Förutom att Lissabonfördraget och kärnkraftsuppgörelsen tillhör de grövsta sveken mot naturen och demokratin som någonsin skett i Sverige så är det också ett tydligt vallöftesbrott vilket signaturen ”Petter” med tydlighet påpekar i kommentarsfältet till Per Schlingmanns artikel på Newsmill, i vilken Per Schlingmann i egenskap av representant för en moderat och konsekvent genomförd högerpolitik även har mage att använda en uppfostrande ton om att vi minsann måste förstå att det råder en finanskris, ungefär som att vi inte skulle vara medvetna om det, och ungefär som om det var vi som orsakat den, när den istället orsakats av en monstrus kapitalistisk girighet och en neoliberal agenda, som helt utan hänsyn till framtida följder tillåtits bedriva rovdrift på människor, djur och natur i flera decennier. Jag vill därför lyfta fram de fakta som en kommentator (redigerat) redovisar genom att citera dennes utmärkta iakttagelse:
”Schlinmann vet hur man förpackar politik. Utanförskapet säljer numera dåligt. Nu blir det istället Finanskrisen som nödtorftigt får paketera politiken. Lycka till får man väl säga.
Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om den uppgörelse Alliansen gjorde på energiområdet inför valet 2006, Där står det på s.12:
”Enligt 5 a § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet är det förbjudet att uppföra nya kärnkraftsreaktorer i Sverige. Denna bestämmelse kommer inte att upphävas eller förändras under mandatperioden 2006-
2010. Det innebär att inga nya kärnkraftverk kommer att uppföras eller påbörjas.” (http://www.alliansforsverige.se/wp-content/uploads/2007/09/energipolitik…)
Det står i bjärt kontrast till dagens uppgörelse:
”Avvecklingslagen avskaffas. Förbudet mot nybyggnad i kärntekniklagen tas bort. En utredning tillsätts för att utforma en kärnkraftslagstiftning som ger förutsättningar för kontrollerade generationsskiften i den svenska kärnkraften”.
Tydligare än så blir inte ett vallöftesbrott.”
/ ————- (borttaget av Nemokrati) 2018-05-24″
Tack, kommentator för detta klargörande.
När öppnas ögonen på resten av väljarna?
Läs DN, DN, , DN om reaktioner i Tyskland på beslutet, DN; statsvetaren Olof Ruin om folkomröstning, Aftonbladet; ”Centern har sålt sin själ”, DN; ”Motstånd i partidistrikten”, ”Sabotage mot omvandlingen”, ”Man lämpar över ansvaret på kommande generationer, Knuff Göran Bryntse: ”Kärnkraft är dyrt och farligt”, Expressen: ”Hemliga spelet bakom kärnkraftsuppgörelsen” – centerledamöter i tårar,
Dala-Demokraten: ”Centerpartiet finns inte längre”, SR: ”Hård kritik mot kärnkraftsbeslut”, ”En härdsmälta”,
Östersundsposten
Nemokrati 
