Kality | Nemokrati

Välkomna hem <3, önskar jag till de två journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Vi ser fram emot vad ni har att berätta i kommande böcker/artiklar eller vilken form er rapportering än kommer att ta.

Innan hyllningskörerna till Carl Bildt och hans ”tysta diplomati” antar orkanstyrka rekommenderar jag en läsning av Gabriel Byström krönika (kulturchef GP) – ”Glöm inte Bildts förflutna”

Presskonferensen som hölls i ABF-huset lyssnade jag även på eftersom SVT la ut den på SVT Play (tack till SVT) och den löd ju som följer:

”Speaker: Välkomna till Rapports extrasändning här ifrån ABF-huset i centrala Stockholm. Det är extrasändning med anledning av presskonferensen, som kommer att hållas här med Martin Schibbye och Johan Persson, de två svenska journalisterna som suttit fängslade i Etiopien, men som frisläpptes i måndags. Och nu kommer vi för första gången att få höra dem själva berätta om gripandet, om tiden i fängelset och om det som ledde fram till benådningen.

För några timmar sen landade de på Arlanda, och fick för första gången träffa sina nära och kära efter det att de blivit fria.

Presskonferens

Moderator: Så nu hörs jag, va? Hej allesammans. Välkomna hit. Jesper Bengtsson heter jag. Jag är chefredaktör för tidningen ”Omvärlden” och styrelseledamot i Reportrar Utan Gränser. Jag har blivit ombedd av deras kolleger och familjer att försöka leda den här konferensen. Jag ska inte säga så mycket mer än det just nu.

Lite kort om upplägget bara: Själva presskonferensen härinne kommer att pågå i ungefär en timme. Därefter finns det tid för enskilda intervjuer och ett antal av er har redan satt upp er för det. Det finns tyvärr sannolikt ingen tid för ytterligare intervjuer. Vi har försökt begränsa, för vi har inte riktigt varit säkra på hur mycket Martin och Johan orkar med just nu. Men orkar de mer så kör de vidare sen. Men tills vidare är det en timme här och två timmar för enskilda intervjuer. Försök också att vifta till mig när ni ställer frågor. Martin och Johan fördelar inte ordet utan svarar på frågorna, få se om det rent logistiskt kan funka på det viset. Det finns en del internationella medier här vet jag, men presskonferensen kommer att hållas på svenska. Det går bra att ställa frågorna på engelska förstås, men svaren kommer i huvudsak att vara på svenska. Så ser det ut ungefär.

Då ska jag väl bara säga, att, som aktiv i Reportrar Utan Gränser, så har jag varit på ganska många seminarier och årsdagar, där vi har uppmärksammat Dawit Isaaks fall och för 14 månader sen, när Johan och Martin fängslades, så har det väl funnits perioder under de här månaderna, där man har tänkt, att man skulle få uppleva flera såna årsdagar även med Johan och Martin. Det slipper vi nu och jag är väldigt glad att kunna presentera Martin Schibbye och Johan Persson, välkomna fram.

[jubel, applåder]

Martin Schibbye: Trångt som i fängelset, så det känns lite ”som hemma”.

Moderator: Vi ska börja med att Martin säger några ord och sen tar vi frågorna.

Schibbye: Efter att ha suttit 438 dagar som samvetsfångar i ett fångläger och inte kunnat säga vad vi tycker, tänker eller känner, så är den starkaste känslan här idag och sen vi släpptes inte den rent fysiska friheten från kedjor utan att ha fått yttrandefriheten tillbaka. Det är en mänsklig rättighet, som vi tar alldeles för given.

Etiopien lyckades med att fängsla oss två journalister men de lyckades aldrig tysta journalistiken.

Vi har under de senaste 14 månaderna upplevt saker, sett saker, utsatts för händelser som är rätt unika. Vi har vandrat, vi har levt, vi har fängslats med några av världens mest utsatta och bortglömda människor.

Vi har själva gått igenom det man annars endast möter i intervjuer med flyktingar och på reportageresor. Befolkningen i den stängda Ogaden-regionen bloggar inte, de tar inte med sig block och penna in i fängelserna, de publicerar inga memoarer. Deras berättelser om övergrepp bärs av flyktingar över till Somalia och Kenya, där de åldras.

Vi bestämde oss för ett antal år sen nu, att gå till dessa berättelsers källa, att gå till regionens oljefält. Men reportaget, som jag och Johan skulle göra, som skulle handla om olja kom snart att handla om bläck.

På ett personligt plan är det en oerhörd lättnad, en glädje, en chock, att vara fria. Men på ett professionellt plan får vi aldrig glömma, att det är en internationell skandal, att vi dömdes, som svenska journalister, till 11 års fängelse för att ha gjort vårt jobb, för att ha intervjuat en part i en konflikt. Detta är kärnpunkten.

Och även om vi är glada idag, att jag och Johan kommer ut ur fängelset, så går våra tankar till alla de som är kvar, till de som är sjuka och till de som aldrig kommer att lämna fängelset utan dö där. Våra tankar går framför allt till de journalister, de kolleger, som vi lärt känna under vår tid i instängdhet. Och när vi gick ut genom grindarna i måndags, innan vi var ute ur fängelset men ute ur zonen, så häver sig en medfånge som sitter på åtta år tror jag, eller nio fram och tar ett par slag av en batong på underarmarna, för att liksom kunna komma fram till oss genom kaoset, tar tag i mig och viskar i mitt öra: Martin and Johan, promise, promise, tell the world what you have seen.

Det arbetet börjar idag, och det kommer att pågå så länge vi lever. Tack.

Moderator: Frågor till Johan och Martin

Hanne Kjöller, DN: Hur kändes det att behöva tacka regeringen?

Johan Persson: Det var ju självklart förnedrande, men det var en del av själva dealen för att komma ut så att säga.

Vi var fortfarande kvar i fängelset och väntade på officiellt klartecken från regeringen om att vi var släppta, och det klartecknet kom inte förrän vi gjort den intervjun.

Journalist: Så den gjordes i fängelset?

Johan Persson: Ja.

Schibbye: Den gjordes innan vi hade fått det officiellt klart att vi var ute.

Niklas Svensson, Expressen: Får jag fråga, hur ser ni på den svenska regeringens agerande i ert fall? Ni har suttit fängslade i 14 månader. Kunde den svenska regeringen ha gjort mer?

Johan Persson: Det är oerhört svårt för oss att svara på det just nu. Vi har suttit inlåsta i 14 månader, väldigt isolerade. Vi vet helt enkelt inte vad som gjorts och inte gjorts. Det vi vet och har sett själva, det är hur ambassaden jobbat för oss, och de har ju ställt upp till 100, ja, till 1000 procent kan man säga. De har ställt upp för oss en gång i veckan nu i ett år liksom. Men vad regeringen här i Sverige har gjort och inte gjort, det är lite tidigt för oss att uttala oss om. Vi släpptes för några dagar sen. Vi har inte hunnit landa ens.

Följdfråga: Hur reagerade ni när utrikesminister Carl Bildt dök upp i fängelset i maj månad?

Schibbye: Jo, vi blev ju glada att han var där. Alltså det var väldigt positivt. Han kom ju med beskedet, att Meles Zenawi hade lovat honom, att vi skulle släppas. Så det är ju klart, det var ett genombrott.

Journalist: Hur upplevde ni Carl Bildts inledande kritik av ert arbetssätt, när han mer eller mindre antydde att det var ert eget fel att ni hade hamnat bakom lås och bom?

Johan Persson: Alltså, vi har inte läst så mycket…eller vi vet inte exakt vad Carl har sagt. Vi måste analysera det här själva också, det är alldeles för tidigt att uttala sig om det just nu. Vi vet helt enkelt inte vad som är sagt och inte sagt.

Följdfråga: Det han sa var ju, att ni fick skylla er själva, eftersom ni inte hade legala papper att resa in och att det var ett område som UD hade avrått från att inresa till.

Schibbye: UD:s avrådan var väl snarare ett incitament. Alltså, det är väl där historierna finns. UD:s avrådan är väl mer en rekommendation till turister än journalister.

Annan journalist: Det fanns ju röster i Sverige som hävdade att Carl Bildt var jävig givet sin bakgrund inom Lundin Petroleum och ni åkte ju dit för att undersöka Lundinsfärens aktivitet. Vad säger ni om det?

Johan Persson: Alltså vårt reportage skulle ju handla om hur ett oljebolag…alltså deras påverkan i regionen. Vi åkte inte dit för att skriva skit om Bildt så att säga. Och som sagt, jag vet inte om det har påverkat eller inte påverkat, det är sånt vi ska analysera i efterhand, det är svårt i nuläget att göra det.

Åsa Linderborg, Aftonbladet: Carl Bildt har fortfarande inte försvarat pressfriheten varken för er därnere när ni satt där, eller för etiopiska journalister. Hur kommenterar ni det?

Schibbye: Jag vet inte vad han har sagt och inte sagt. Vi hade tänkt att vi skulle hunnit läsa mer än vad vi har gjort sen vi släpptes, men vår absoluta prioritet nu är att slåss för pressfriheten för journalister i Etiopien och försöka få ut alla våra kolleger som sitter kvar i Kality.

Tredje journalist: Träffade ni andra journalister där inne?

Schibbye: När vi satt häktade på den federala polisstationen i Makalawi, så började vi kommunicera lite med medfångarna genom knackningar och små drops av lappar och…vi får ganska klart en bild för oss, att alla runtomkring oss, cellen till vänster, cellen till höger, kvinnocellen mitt framför oss – i alla celler sitter politiker och journalister som är åtalade för terrorism.

Och då börjar vi liksom förstå, att vi har hamnat mitt i nånting, vi har hamnat mitt i en etiopisk crack-down mot oppositionella och mot journalister. Då börjar vi självklart kommunicera med de journalisterna.

Sen efter dom, så satt vi inte med andra politiska fångar för de satt i en speciell säkerhetszon utan vi satt med andra typer av brott.

Moderator: Är det ok med engelska? [. . .] Vi tar det på engelska senare.

Journalist frågar på engelska (amerikan): Talk about what you were looking for in Ogaden, what exactly were you trying to investigate?

Johan Persson: Först måste man se vilken typ av område Ogaden är. Det är ett område som är oerhört utsatt och helt stängt för både hjälporganisationer och journalister. I detta område pågår en konflikt mellan den etiopiska regeringen och de ONLF-rebeller, som slåss för självständighet. Mitt i denna soppa av våld och kaos så finns det utländska bolag, som försöker utvinna olja ur marken. Många rapporter och böcker har kommit om huruvida oljebolagen har en negativ påverkan på civilbefolkningen eller inte och hur de påverkar konflikten.

Det som är svagheten i de här rapporterna och böckerna är att ingen har varit på plats, utan det är stängt. Därför tyckte jag och Martin att det var oerhört viktigt att ta reda på: Vad sker i det här området egentligen? Och som bekant får man inte journalistvisum dit.

Så det finns två sätt att ta sig dit: Antingen kan man åka dit på någon form av reklamresa med etiopiska armén, eller bli inbjuden på reklamresa av något oljebolag. Eller så får man åka in med rebellerna. Det är de två alternativen som finns. Och då valde vi att åka in med den svagare parten, ONLF.

Claes Elfsberg, SVT: Har ni någon uppfattning om varför ni greps. Blev ni lurade i en fälla?

Schibbye: Vi har försökt forska i vad som gick snett de här dagarna sen vi kom ut. Uppenbarligen var det något som inte gick som vi hade planerat. Vi vet inte idag exakt om det var någon som visste att vi skulle komma, eller varför vi greps där vi greps. Gränsen mellan Somalia och Etiopien är ju oerhört lång och porös. Efter att vi hade tagit oss in i området så blir vi vid någon tidpunkt upptäckta av den etiopiska armén som sedan förföljer och spårar oss fram tills att de anfaller den grupp från ONLF som vi är med.

Johan Persson: Man kan väl säga, att när vi gjorde själva inåkningen med bil så är vi alltså själva jag och Martin – vi hade utgått från Galkayo med tre bilar med säkerhetsvakter, innan vi korsar gränsen så lämnar vi vakterna och fortsätter själva in i Etiopien med en chaufför. Nånstans innan vi hoppar av för att möta upp rebellerna så blir vi sedda av en eller två etiopiska militärjeepar – detta sker nattetid – och därifrån har de börjat spåra oss. Vi känner på oss att de har sett vår inbrytning. Vi försöker därför de här tre dagarna att ta oss till ett säkert område och på väg dit hamnar vi i ett bakhåll.

Följdfråga: Vilka var ni tillsammans med när ni hamnade i ett bakhåll?

Schibbye: ONLF.

Följdfråga: Hur många då?

Schibbye: Det är svårt att bedöma just exakt då. Vi gick med en grupp som varierade mellan ett 30-tal personer och hundratals personer. Men just vid det aktuella tillfället var det eftermiddagen den 30 juni, och då satt vi endast med en tolk och en soldat under ett träd, resten var så att säga utspridda runtomkring oss. Men det var de vi såg.

Följdfråga: Vet ni vad som hände med den gruppen?

Schibbye: Ja, när den etiopiska armén anföll, så sprang alla från platsen. Det är ett ganska tätt, buskigt område. Även om det är ett ökenområde Ogaden, så finns det, framför allt under regnperioder, områden som är rätt buskiga, med ganska dålig sikt. Så att när kulorna börjar vina blir jag och Johan ganska snabbt träffade. Sen är ju vårt säkerhetstänk att det är oerhört idiotiskt att springa runt i en eldstrid utan vi står stilla helt enkelt med händerna i vädret, och lyckas på så sätt överleva.

Johan Persson: Planen när vi snackade med ONLF var ju hela tiden – vad händer om vi stöter på etiopisk militär – då var ju planen att de sticker och vi stannar kvar. Vi vill inte hamna i mitten av en korseld. Om ONLF stöter på militären så vet de att militären alltid är större i antal och då är det ingen idé att stanna kvar och slåss. De sticker. Och det var det som var planen också; att de sticker, jag och Martin stannar kvar och låter oss gripas, för att undvika skador så att säga.

Moderator: Det är jättemånga som vill fråga nu. Jag försöker fördela så gott jag kan.

Ytterligare en journalist: Till att börja med vill jag bara säga tack till Johan och Martin. Sen vill jag fråga, tycker ni själva att det ni gjort är bra? Jag tycker att ni har gjort det som vi här i Sverige inte lyckats med under 21 år, ni har avslöjat vilken diktatur Etiopien är. TACK!

Schibbye: Vi har tänkt på det mycket, jag och Johan. Vi har snackat mycket, både i cellen och i fängelset. Är det ett misslyckande? Har vi blåst reportaget?

Men om man liksom tänker: Vad är ett reportage egentligen? Vad är en berättelse? Re-portare = bära hem. Vi kanske inte bär hem den berättelse vi åkte för att hämta, men vi kom hem med en annan, unik erfarenhet.

Sen har vi väl i stunder när det varit jobbigt lite också tänkt: Vi är inga fångar, vi är här och wallraffar, vi wallraffar i det här fängelset.

Vi accepterade aldrig fångrollen, utan man gick upp varje morgon, man duschade och så tänkte man, ja Vem intervjuar jag idag då? Och sen så, nästa dag, blev det typ samma reportage, samma reportage [skrattar]. Vi har ju tänkt och gjort samma reportage liksom – i 400 dagar.

Johan Persson: Sen tror jag, om jag ska vara ärlig, att både jag och Martin blivit jävligt mycket bättre journalister. Som Martin var inne på tidigare – när man jobbar som journalist i den här typen av områden som vi har hållit på med i flera år, så träffar man ju oerhört mycket utsatta människor, man gör sina intervjuer. Sen sticker man till ett lyxigt hotell tar en bärs, mailar ut bilder, sen försvinner dem. Nu har vi på något sätt hamnat i den situation som våra intervjuobjekt hamnat i innan. Så vi har blivit bättre journalister tycker jag, efter det här.

Ny journalist: Den här historien ni håller på och nystar i, kommer ni fortsätta att gräva och kommer den att publiceras i någon form?

Schibbye: Ja, självklart. Det är ju det vi har drömt om, att få publicera oss och att äntligen få skriva utan att vara rädd. Även om man skrev i fängelset så var man ju ständigt rädd. Man censurerade sig själv även i sin egen dagbok. Man var rädd att någon ska ta den, eller att pappret ska försvinna eller nånting. Det vi har drömt om och längtat efter i 14 månader är att börja jobba. Att skriva våra erfarenheter, att skriva vad vi har sett, att göra research, att fortsätta gräva med de trådar vi började nysta i, i den här frågan.

Johan Persson: Vi ska nog inte åka tillbaka till Etiopien i alla fall…

Niklas Svensson, Expressen: Får jag fråga, är det någonting i ert eget agerande under den här tiden som ni ångrar idag? Något i samband med att ni greps eller tiden efter?

Schibbye: Jag tycker att beslutet om nåd var ganska lätt att fatta men väldigt svårt att leva med. Att efter dom välja den här förljugenhetens linje var självklart, på så sätt att vi gjorde ingen nytta i fängelset, utan vi gör mer nytta utanför och vi måste ut och det var prioriteten att vi måste ta oss ur det här fånglägret, inte bara för att få skriva, utan också för att det var farligt.

Följdfråga: Var det någon som uppmuntrade er att agera på det sättet – hemifrån?

Schibbye: Ja, vi har ju haft en dialog, framför allt med svenska ambassaden, med våra advokater under rättegången och med våra anhöriga och bestämde ju oss tidigt för en nådestrategi. Sen var väl allting annat underordnat det.

Johan Persson: Så som det politiska läget ser ut idag, så tror jag det var enda sättet ut. Vi fick klart för oss rätt snabbt att…eller de sa det bokstavligt till oss, att det finns ingen som kommer att bryta sina diplomatiska relationer för er skull. Enda sättet ut är att gå ner på knä. Och jag menar – att svälja sin stolthet eller sitta kvar i 11 år det var ju ett rätt lätt beslut. Jag menar det handlar inte heller om att sitta 11 år. 11 år är ett dödsstraff. Det skulle inte bli 11 år helt enkelt. Vi ville ut levande så vi kan berätta historien som vi har.

Samma journalist som ställde frågorna angående Carl Bildts inledande kritik: Jag tänker också på bilderna där det leks med en Kalashnikov?

Johan Persson: Ja, vi kan ju ta det med en gång, så är vi av med den skiten. Självklart var det alltså jävligt korkat att åka in i Etiopien med bilder på sig själv där man håller i ett vapen, det går inte att säga annat utan det är ju fullkomligt korkat.

Sen ska vi vara tydliga med det också, att de här bilderna har varken med Etiopien eller ONLF att göra. Det är alltså säkerhetsvakter i Somalia som tillhör Ahlu-sunnah-milisen, som dessutom är allierade med Etiopien i sin kamp mot Al-Shabaab.

När vi gjorde reportage om dem, som jag har sagt i rättegången innan, så, för att mjuka upp lite, skämtade vi lite, ja, hit och dit, provade lite, vi har inte skjutit alltså, utan vi höll i ett vapen. Och det är som sagt korkat att bjuda Etiopien på den propagandasegern. Självklart var det korkat.

Det är oerhört svårt. När man gör den här typen av jobb, så försöker man göra nån slags säkerhetsanalys innan. Normalt sett så snackar man med folk som finns i området, som FN och hjälporganisationer, men det finns ju inga i området, så de man får lita på är antingen ONLF eller regeringen så det är oerhört svårt att göra en bedömning.

Men vår bedömning var, att vi skulle kunna ta oss in och ta oss ut helt enkelt. Och om det nu sket sig och vi greps, så har vi sett – jag tror det är i 700 andra fall -att journalister har gripits och slängts ut inom en månad. Så missbedömningen var väl snarare att – vi trodde helt enkelt inte att Etiopien skulle kunna med att döma två västjournalister till 11 års fängelse helt enkelt.

[. . .]

Ny journalist: Vad säger ni om det här uppbådet, hade ni väntat er detta? Jag menar, ni har ju laddat lite nu, men…

Johan Persson: Det är också svårt. Vi har ju suttit inne nu. Även om vi har haft anhöriga som har berättat att det är så stort, så stort, så har vi inte tagit in det. Det har inte gått att förstå, helt enkelt. När vi satt inne så hade vi fullt upp med att överleva fysiskt och psykiskt. Fängelseverkligheten, den äter upp en liksom. Nej, vi har inte förstått hur stort detta blivit.

Följdfråga/kommentar: Men rättegångsdagarna…

Schibbye: Det var oerhört skönt. Just att komma till rättegångsdagarna och se kolleger, att se diplomatbilar. Det gjorde att vi pallade rättegångsdagarna. Att det var nån där som lyssnade på den här farsen. Det var en oerhörd styrka…det gav oss en oerhörd styrka.

Ytterligare en ny journalist: Ni har ju bett om ursäkt både för att ni tagit er in illegalt i landet, och sen har ni också bett om ursäkt för att det gjordes i samröre med ONLF-gerillan. Bara för att vara tydlig, menade ni nån av de här ursäkterna, eller ingen.

Johan Persson: Nej, ingen.

Följdfråga: Men är det inte ett problem att den bilden når ut till etiopiska folket?

Johan Persson: Jo, självklart alltså. Men vi hade som sagt två val. Att antingen sitta kvar där i 11 år och kanske dö eller att komma ut till Sverige och berätta historien och då valde vi det sista så att säga. Och det är ju därför vi sitter här idag.

Ny journalist: Hur känner ni stödet från [. . .]svensk press när ni greps och hur känner ni idag? Har det förändrats på något sätt. Och hur kan man förbättra för journalisternas jobb?

Schibbye: Vi har inte läst nån svensk press. Vi har sett svenska journalister under rättegången. Men vi har suttit i fängelset där de är livrädda för allt som är tryckt och skrivet, framför allt det på ett språk som censorerna inte kan kontrollera. Så vi har inte fått in några nyheter, inte en tidning, inte en tv-apparat. Vi har sett stats-tv varje dag mellan 8 och 9 och då har vi suttit tysta och tittat. Vi vet allt om hur många megawatt alla dammar producerar och om Meles Zenawi har flugit flygplan, men vad som har hänt i världen är vi ganska blanka i skallen på, alltså. Vi tänkte vi skulle pallat göra det innan vi kom hem, men vi har inte hunnit eller orkat sätta oss in i vad som har skrivits och hur det i så fall har förändrats, men det får komma. Självklart finns det säkert mycket där…

Följdfråga: Hur känns det att bli kändis?

Schibbye: Ha, ja, Johan hade ju problem i fängelset med alla människor….[skratt]

Utländsk journalist: Did [. . .] Africa Oil knew at the time that you were entering the country?

Johan Persson: Vi vet inte det, vi fick indikationer på att de visste att vi var och snokade. Men vi har ingen aning om det i nuläget.

Journalist: Hur såg en dag ut i fängelset? Vad gjorde ni?

Schibbye: Exakt samma varje dag. Vi hade stenhårda rutiner, och hjälpte varandra med det. Att komma upp på morgonen så fort det var…det är svårt att dra en hel dag, men. ..

Johan Persson: Vi tränade mycket och tvingade i oss mat. Den stora utmaningen är att för det första inte bli dum i huvudet och för det andra inte bli sjuk. För att inte bli sjuk måste man käka även om det är 40 grader varmt och man bajar vatten. Så det var att tvinga i sig käk, försöka träna så mycket som möjligt. Sen pratade vi hela tiden, vi pratade oerhört mycket, om allt möjligt. Hålla igång liksom.

Ny journalist: Ni kommer inte att åka tillbaka till Etiopien. Skulle ni rekommendera någon annan journalist att försöka ta sig in för att berätta det ni ville berätta eller är det kört?

Johan Persson: Det som är mest tragiskt med det här är väl snarare det att [. . .] Jag tror inte det är så många som kommer att våga åka in där igen. Man riskerar att de skjuter huvet av en eller låser in en på 20 år. Och det är väl det som är det tragiska, att i slutändan vinner nog Etiopien ändå för jag tror inte journalister kommer våga ta sig in igen.

Följdfråga: Tror ni det var syftet med att ni fick ett straff – att skrämma alla andra journalister från att åka dit?

Johan Persson: Ja, självklart, och det var de öppna med också. Vi såg i stats-tv när de intervjuade justitieministern och det var inget de hycklade med.

Journalist, Rapport SVT: Går det att sammanfatta vad ni har uppnått med allt det här? Går det att göra?

Johan Persson: I nuläget är vi väl…jag menar vi har haft svårt att sova, vi är rätt förvirrade, vi kan inte sammanfatta nånting klart just nu. Det kommer att ta ett tag innan både Martin och jag har landat. Det är nästan en större chock att släppas än vad det var att gripas.

Följdfråga: Jag menar frågan om det ni var där för att undersöka

Johan Persson: Ja, de frågorna har ju uppmärksammats. Frågan om svenska bolags affärsetik och verksamhet i Afrika och i utvecklingsländer. Frågan om pressfrihet i Etiopien, frågan om pressfrihet internationellt. Det är ju frågor som vi förstått har väckts och det är ju frågor som vi kommer att fortsätta jobba med, fortsätta väcka och hålla liv i, så det har vi uppnått.

Följdfråga: Är journalister idag modiga, generellt?

Schibbye: Det vi gjorde, det är ju så journalister jobbar. Alla de som är inne i Syrien nu. Visa mig den som liksom har ett visum och en pressinbjudan. Det är ju så vi får nyheter i tv- och radioapparater. Det är att journalister tar risker och går in i länder för att söka nyheter. Det var ju precis det vi gjorde också. Det är vanligt traditionellt, journalistiskt fotarbete. Att gå till en plats och se om det som påstås hända på den platsen sker, och prata med de människor som berörs. Det unika med det här är att vi sen inte bara slängdes ut när vi blev påkomna av den etiopiska regimen, utan att vi grips, vi hålls under tortyrliknande förhållanden i fyra dygn innan vi får träffa en ambassad, vi döms i en skenprocess till 11 års fängelse och får sen sitta i ett fångläger alla de här månaderna. Det är det som är det unika i den här historien. Det journalistiska arbetet att bryta mot vissa lagar och gå över gränser är ganska vanligt.

Johan Persson: Det har varit mycket prat om ifall man får bryta mot lag eller inte bryta mot lag. Men etiopisk lag är liksom inte min moral. Så länge makthavare skapar lagar som är till för att skydda sig mot insyn så är det ju min uppgift som journalist att bryta mot såna lagar.

Följdfråga: Det fanns ju ärligt talat rätt många som tyckte ni var lite korkade som var där och agerade som ni gjorde. Hur ser ni på det?

Schibbye: Bolaget blev verksamt i den här regionen 2006. Sen dess har ingen journalist i Sverige tagit på sig ansvaret att granska vilka konsekvenser en oljeutvinning skulle få för regionen. 2006 det är ett antal år sen. Ingen har försökt göra det vi gjorde. Där fanns en brist och där kände vi att vi har ett ansvar. Det som framför allt triggade oss mot slutet var att aktien skrevs upp så oförbehållsamt i svensk affärspress och att det inte fanns någon diskussion om problematiken med att utvinna olja i den här regionen. Vi kände då att vi måste göra den här berättelsen på ett nytt sätt. För jag menar, det har skrivits både böcker och en massa artiklar om regionen men inte från nån som har varit på plats. Därför var det tvunget att vara på plats, att använda fötterna och gå in.

Slutkommentar replikskifte: Jag förstår.

Åsa Linderborg, Aftonbladet: När andra kastats ut efter en månad så dömdes ni till 11 års fängelse. Då undrar jag hur ni resonerar kring det. Att Etiopien ville statuera exempel med er det är ju alldeles tydligt, men kan det ha att göra något med att ni var från Sverige? Vågar ni resonera kring det?

Johan Persson: Hade det varit amerikanare eller israeler hade de nog slängt ut dem. Det är nog lättare att jävlas med Sverige som är ett litet land kanske.

Schibbye: Jag tror att Etiopien framför allt för att skrämma inhemska journalister ville döma oss hårt för att visa: Om vi kan göra detta mot två svenska journalister, tänk då vad vi kan göra mot er? Att det fanns en sån varningssignal man också ville skicka.

Sen …andra journalister har ju gripits men kanske inte med fingrarna exakt i syltburken. Vi var ju alltså inne i oljefälten, vi greps i shilavoregionen och det är där de verkligen inte vill ha nån utländsk media snokandes. Detta kan också ha spelat in psykologiskt och gjort att de kände sig oerhört förbannade.

Följdfråga: Kan det ha nånting att göra med att Carl Bildt inte har försvarat pressfriheten eller förklarat hur journalister arbetar.

Schibbye: Vi måste återkomma till det, vad som hände det första halvåret och vad som hände direkt efter att vi greps. Men vi levde ju lite i förvissningen om att vi inte skulle åtalas. Vi trodde inte att Etiopien skulle dra igång den mediecirkus som skulle bli följden av att åtala oss. Men däri hade vi fel.

Moderator: Jag ska bara säga det…ni är minst 15…jag tror 20, som har begärt ordet nu…men du var först och sen är det du, och sen var det där också, ok…och sen är det däruppe också

Samma journalist som frågade om kalashnikov tidigare: Carl Bildt har ju slagit sig för bröstet och tagit åt sig äran för den här frigivningen, men var det ändå inte Etiopien som höll i trådarna bakom det här och att resultatet hade blivit detsamma? Var det ändå inte så att Etiopien styrde det här spelet hela tiden?

Johan Persson: Ja, Etiopien har väl självklart gjort nån form av…lagt i olika vågskålar; hur länge kan vi hålla dem, vad förlorar vi på det och vad tjänar vi på det så att säga. Och de har väl gjort den beräkningen att de kan hålla oss i ett år uppenbarligen, eller mer, utan att få så mycket kritik.

Och som sagt, det är så oerhört svårt för mig och Martin och veta vad UD har gjort och inte gjort. Det vi har sett är Jens Odlander och Fredrik Spik och Anna Öberg, den svenska personalen på ambassaden och de har gjort allt. Sen vad som har hänt bakom kulisserna, de har inte varit öppna mot oss heller, vi vet inte vad som har hänt helt enkelt. Och det ska bli jävligt intressant att analysera det; vad som har hänt.

Journalist, SVT: När ni greps, dödades några ONLF-soldater? Sen en lite längre fråga. Kan ni berätta hur det gick till när den här videoinspelningen gjordes med er, den som sen användes som bevis vid rättegången. I veckan har vi ju kunnat visa råbilderna…eller originalbilderna på SVT. Kan ni berätta hur det gick till?

Johan Persson: Fråga nummer ett där då; vi anfölls av 200 etiopiska soldater som öppnade automateld rakt mot oss. Vi såg ingen ONLF-soldat skjuta tillbaks och vi såg ingen ONLF-soldat dö. Däremot har jag snackat med ONLF efter att vi släppts och deras ledning i London bekräftar att två stycken av deras soldater har skottskadats under striden varav den ena sen har avlidit av skadorna. Kan du upprepa filmfrågan en gång till?

Följdfråga: Jo, den filmen som användes under rättegången som bevis mot er var ju då manipulerad. I veckan har SVT kunnat visa originalbilderna. Hur gick det till?

Schibbye: Vi greps ju den 30 juni på eftermiddagen och hålls då i öknen och sover under stjärnhimmeln den första natten. Vi är båda skjutna och Johan allvarligt, han har förlorat mycket blod. Och vi försöker få militärerna att ta oss till sjukhus, att vi måste få läkarvård. De första timmarna är de lite på gång att köra oss med jeep. Det finns en jeep framkörd och den är på väg att ta oss till ett sjukhus. Men sen kommer nån typ av kontraorder, så det ändras så vi blir kvar i öknen. Och vi hålls i öknen ända fram till den 4 juli, då vi får träffa ambassadören.

Under de här liksom följande ökendagarna…som är de längsta dagarna i ens liv. Och det händer liksom….man kan säga så här att…vi går med på att ställa upp på film för att de inte ska skjuta oss. Vi vill ha bevis för att vi lever när de grep oss. Och vi räknar kanske med att…filmerna på nåt sätt ska kunna komma ut i så fall om de skjuter oss.

Johan Persson: När vi grips så vill de ha med oss på massa film. Och då säger vi; vill ni åtala oss får ni åtala oss men då vill vi träffa en advokat och snacka med vår ambassad. Vi vill inte göra några intervjuer. Men det nöjer de sig inte med, så vi blir kvar i öknen och tvingas helt enkelt ställa upp på det här. Vi förhandlar med dem. Först vill de att vi ska fördöma ONLF och göra en massa politiska uttalanden åt dem, men det går vi inte med på. Till slut sa vi att vi är svenska journalister, vi var här för att skriva om situationen. Men vi håller på och dealar med dem; säger vi det här kan vi då få träffa en läkare…osv. Sen de här filmerna är inspelade på fyra-fem olika locations, varav ett tillfälle var den här konstiga filminspelningen när de här s k ”medåtalade” ges vapen och springer omkring och blir filmade. Det var oerhört surrealistiskt.

Schibbye: Vi tror inte det är sant alltså. Vi tror att de till slut har nöjt sig och ska köra oss till Jiga eller flyga oss till Addis eller nånting. Och då plötsligt kör de oss till ett område som ligger mellan Shilavo och Varder. Och vi får se liksom att det är på gång nån form av Steven Spielberg-grej med otroligt mycket soldater och med två stycken utklädda rebeller. Och sen sätts det igång. Action-tagning. De springer, det skjuts, de får vapen av soldater. Och jag och Johan står och tittar och tänker; kan det här vara sant? Ska de låta oss se det här och sen låta oss leva? Alltså, man tror inte att det ska…

Johan Persson: …och där börjar vi bli rädda på riktigt. Just för att vi känner att, vafan, de här människorna är inte riktigt friska. De kan nog ta och göra vad som helst med oss. Så det är där vi blir rädda på riktigt. Dessutom håller de på och hintar hela tiden om att rebellerna kommer att försöka frita oss och om att då kommer vi nog att kunna dö vid fritagningsförsöket. Vi är oerhört rädda för att de ska skjuta ihjäl oss helt enkelt och sen skylla på att det var ONLF som skulle försöka frita oss, eller liknande.

Ja, som Martin var inne på, de här dagarna var jävligt jobbiga, liksom, det tog aldrig slut. Dessutom var vi jävligt rädda för att jag skulle få nån form av blodförgiftning. Jag hade blött så mycket och hade ett jättehål i armen helt enkelt. Vi försökte få dem att inse att vi måste till ett sjukhus, vi kan inte vara kvar häruppe. Men som sagt, vi rullade på där ett tag.

Schibbye: Den som skötte trådarna, som pratade i en satellittelefon ibland, det var presidenten i Somaliregionen, som ju ringde på kvällarna ibland och sa: ”Vi är inte nöjda med era insatser vid dagens filminspelningar”. Och vi liksom bara; vad är det ni vill att vi ska säga?? Vad vill ni? Då ställde han ett antal krav: ni måste erkänna att ni är terrorister, ni måste sluta ljuga, ni måste…ja, det ena och det andra. Och han säger också att vi har gripit tre personer som vi har torterat och de har berättat allting, så ni kan lika gärna börja berätta ni också nu.

Och jag säger liksom Men kan jag inte få…ni har ju satellittelefon, kan jag inte få använda den och ringa min ambassad? Det finns liksom regler för sånt här. Det finns en internationell rätt, det finns en massa lagar och avtal, till och med en etiopisk konstitution som gör att…den här cirkusen ni håller på med är ju helt olaglig. Och han säger: ”Nej, satellittelefonen får du bara använda för militära ändamål.”

Det är en sån surrealistisk situation hela de här dagarna. Vi försöker hela tiden, vi pratar jag och Johan; vi måste lämna, vi måste ta oss till en ambassad, vi måste på nåt sätt få kontakt med omvärlden.

Johan Persson: Men vi känner också så länge vi inte har meddelat Sverige att vi finns här så svävar vi i fara. Den sekunden vi får ringa till ambassaden och säga: Vi är här och lever, det är då vi är safe, så det är den sekunden vi väntar på hela tiden, att få tag på ambassaden så vi kan meddela var vi befinner oss.

Ny journalist: Jag har två frågor – det här är en verklighet och en vardag för vissa människor, speciellt ogadenier. Jag kommer från ”Ogadens röst”.

Min fråga är då: De journalister som inte vill ta samma risk eller har lika mycket jävlaranamma som Johan och Martin. Det finns information här utanför. Det finns folk som är här i Sverige som har blivit våldtagna, som har blivit torterade och som har sina sår och vill gärna dela med sig av det också, till alla journalister som är här idag. Det finns fler journalister i det här rummet än vad det finns i hela Etiopien. Så ta vara på chansen.

Sen – vad tror ni om de som drabbas i Ogaden varje dag. Vad tror ni – har det gynnat dem, ert besök?

Och samtidigt vill jag för min del tacka de här två hjältarna.

[applåder]

Schibbye: Ja, tack. Jag tror ändå – även om man ser vad de gör med oss och vad vi utsattes för på filmer. Nånstans hade vi ändå en gräddfil i det hela. Det är ju en uppgift. Vi får inte låta länder komma undan med att döma journalister som terrorister. Det som har hänt nu får ALDRIG hända igen. Det är uppgiften.

Ohörbar fråga: …finns det svenska relationer med journalister…nånting (men handlade uppenbarligen om ifall de hade träffat några andra journalister innan):

Johan Persson: Jag hade suttit i möte med Svenska Dagbladet och med Mattias på Filter. Det är de två i Sverige som vi snackat med innan.

Niklas Svensson, Expressen: Det har sagts att ni har utsatts för skenavrättningar. Vad kan ni berätta om det? Och vad har ni utsatts för inne i fängelset? Vad har ni sett av tortyr och behandling av både er och andra fångar?

Schibbye: Om vi börjar med ökengrejen så är det att – efter ett antal dagar och de inte är nöjda, presidenten är inte nöjd med våra insatser, så beslutar han sig för att skicka en ny förhörsledare och ett nytt filmteam. Och han skickar en man som presenterar sig som Abdi Hassan, som är den röst man hör på många av de här filmerna som SVT har visat. Han är väldigt… alltså…hans psykologi är väldigt speciell. Han är i sig själv både bad cop och good cop. Han ger oss te för att i nästa sekund hota oss. Han försöker spela ett spel med oss, märker vi direkt när vi träffar på honom. Han är en bättre förhörsledare, helt enkelt, som dom har skickat ner. Vi körs i en bil, 3 juli, på vägen från…nej på vägen mot Shilavo, vi är några kilometer utanför Shilavo. Då plötsligt beordrar han att bilen ska stanna. Han tar tag i min skadade arm, rycker ur mig ur lastbilen så jag faller ner i ökensanden, och skriker till mig att nu…”I am no more Mr Nice Guy”, nu ska vi få er att berätta. Så tvingar han upp mig och jag får gå framför ett antal beväpnade soldater som jag hör mantlar sina vapen, osäkrar, och jag går med dem i ryggen och bara öken framför mig och han säger: ”Du kommer dö här, vi kommer att skjuta dig här idag, om du inte berättar sanningen”.

Man har ju sett sånt här på film, bilder av människor som bara går stilla och lugnt och sen blir skjutna. Och man har alltid funderat så här: Varför gör de inget? Och jag förstår precis varför man inte gör något. Det är ett sånt otänkbart scenario.

Så vi fortsätter att gå ute i öknen, vi går kanske en 50-60 meter. Sen ber han mig vända mig om, jag vänder mig om, en soldat lyfter sitt gevär, riktar det mot mig, vinklar det sedan åt sidan, skjuter i en buske. Sen kommer filmkameran upp och ett nytt förhör inleds. Samma sak har då skett med Johan, han har också ryckts ur bilen längre bort, och ja, Johan får berätta.

Johan Persson: Ja, alltså vi går åt två olika håll kan man säga. Jag har hört skottet och tror att de har skjutit Martin helt enkelt. Sen börjar de filma mig då. Jag har inte blivit utsatt på samma sätt, däremot trodde jag de sköt Martin.

Men just det här med att vi hela tiden åker i en bil och sen Out! Gå i öknen. Folk bakom som mantlar. Ja, hot, jag blev hotad till livet flera gånger. Det var en smula obehagligt kan jag säga.

Följdfråga: Ni säger att ni nu ska ägna er åt att berätta om vad ni har varit med om. Hur ska ni göra det? Ska ni skriva en bok eller hur kommer det att gå till, det här arbetet som ni ska ägna er åt?

Schibbye: Använda alla möjliga kanaler och medium och oss själva som personer och resa runt och berätta och skriva och tala och…ja, alla sätt.

Johan Persson: Självklart ska vi skriva en bok. Vi kommer att snacka med Mattias på Filter som är köpare till själva reportage. Så vi ska diskutera med honom om hur vi ska gå till väga för att berätta reportaget.

Ny journalist: Hur ser ni på den etiopiska regeringen och det juridiska rättsystemet (?)? Och den andra frågan är: Kommer ni att fortsätta granska [. . .]?

Schibbye: Alltså den etiopiska terroristlagstiftningen är ju instiftad för att sätta journalister och oppositionella politiker i fängelse.

Den lagen är ju framtagen med det enda syftet. I spåren av den arabiska våren, så såg man vad som höll på att hända och ville föregå det. Och den arabiska våren har i Addis Abeba blivit en arabisk höst. Den lagstiftningen strider mot internationell rätt. Den lagstiftningen kränker yttrande- och pressfriheten.

Vi såg lite av dokumentären som gick igår och såg att SVT var i London och intervjuade ONLF. Det är ju ett brott som ger mellan 10 och 20 års fängelse i Etiopien. Det är den typen av lag som Etiopien har stiftat.

Johan Persson: Frågan var om hur vi ser på deras rättssystem. Det är ett jävla skämt. De har domstolar där domarna skrivs av politiker innan själva rättegången har börjat osv.

Maj Wechselmann: Ni berättar om den här cirkusen med skenavrättningar och detta som ni var med om i fyra dagar. Berättade ni det för ambassadören? Varför får vi inte veta och varför skriver DN 14 dagar senare att UD nekar befatta sig med [ohörbart]???

Schibbye: Vi berättar för ambassadören omedelbart när vi träffar honom, när han kommer in i det här rummet som man sett filmat. Så är det det första jag säger till honom. Och han lugnar oss och säger att nu…det finns liksom ingen risk för nånting. Och det känner vi också så fort vi träffat ambassadören, så sover vi gott den natten, kan jag säga.

Johan Persson: Vi har ju hållt käft om det här, i samråd egentligen, med anhöriga, ambassad och advokater just för att vi ansåg att det var för stor risk för vår egen säkerhet i fängelset, om den etiopiska regeringen blev snea på oss för mycket helt enkelt. Så vi har valt att hålla tyst om det, just för vår egen säkerhets skull, och för att kunna genomgå en smidigare process.

Följdfråga: [ohörbart..något om att] I New York Times fick man reda på det efter en vecka att han hade torterat.

Johan Persson: Som jag sa, vi satt fast i skiten och vi trodde att vi skulle få det ännu sämre om vi gick ut med det här.

Schibbye: Att i en rättegång påstå att säkerhetstjänsten gör såna här grejer, hade vi gjort det så hade vi nog dömts också för det tredje åtalet. Vi hade inte suttit här idag då.

Johan Persson: Sen vill jag också säga, att det filmmaterial som finns hade vi inte tillgång till i rättegången heller. I såna fall hade det varit våra ord mot deras ord, vi hade inget bevis helt enkelt.

Ny journalist (exile ethiopian): Welcome home, and I am very happy to see you free.

My first question is: Which prison authority do you remember most from Kality? If you remember any name? My second question is: Have you heard or seen any of your mates being tortured? [subquestion about Pen award winning journalist]

I hope you will give a witness to the world about what is going on in Ethiopia. You went through the worst region in the country, in terms of repression, Ogaden, to the worst place in Addis Abeba, the Kality prison.

I hope you will witness what you have seen to the world.

Thank you and again; I am happy to see you here.

Schibbye: Vi har sett jättemycket, alltså vi har ju sett helt unika saker. Men med hänsyn till de personer som vi har sett utsatta för saker, så kan jag inte här nämna namn eller händelser. Men det kommer att komma när det är ett sånt läge att det kan publiceras utan att nån tar skada av det, det kan man säga om Kality.

Vad var den sista frågan? Jaha, ja, vi har sett saker, men jag vill inte här nämna namn och beskrivningar för det är människor som fortfarande befinner sig i fara.

Ja, vi har namn, vi har namn, men jag kan inte ta det nu, av olika skäl.

Ny journalist (på svenska): Det här som ni har varit med om, hur har det påverkat ert sätt att se på journalistiken? Den journalistik ni vill göra framöver?

Johan Persson: Som jag sagt förut, så tror jag att både jag och Martin blivit bättre journalister av det här. Nej, vi kommer väl att jobba på som vanligt. Både jag och Martin brinner för det här jobbet. Vi lever för det här jobbet. Så vi kommer väl så fort som möjligt, när vi sovit ett tag, köra på igen. När det gäller Filter så vet vi inte än, för vi måste snacka med Mattias, vi har inte haft tid till det.

Ny journalist: Var det värt det?

Johan Persson: Man kan säga så här, jag och Martin har ju fått en del stryk, men de som har tagit mest stryk är våra anhöriga. Självklart har vi haft förbannat dåligt samvete för det vi utsätter dem för. Det är väl de som har tagit mest stryk, så att säga. Det är ju vi som har satt oss själva i den situationen och har haft lättare att hantera just för att vi är på plats. Våra anhöriga har hela tiden suttit hemma och varit oroliga och mått skit nu i ett år, så att säga att det var värt det…ja, jag vet inte, det är en svår [sändningen avbröts]

Schibbye: Berättelserna måste vi göra något av. Vi måste jobba för de som sitter inne i Etiopien, jobba för pressfriheten internationellt, för att den lyfts på agendan, där tror jag vi kan göra mycket nytta, som gör att allt vi har gått igenom – all den skiten – förvandlas till något positivt.

[applåder]

Ny journalist: Nu sägs på sina håll att nu är de två marxisterna som hatar Reinfeldt tillbaka.

Är det så att ni uppfattar det som att regeringen sätter en prislapp på pressfriheten? Sen det har ju också att göra med att Sverige fortfarande utvisar och avslår asyl för asylsökanden från Etiopien – däribland journalister och andra.

Och skulle det vara så, att ni åkte dit för att avslöja – Vad ville ni avslöja? Ville ni avslöja regeringen, eller Carl Bildt i synnerhet, var det Lundin, eller Etiopien? Och nu i efterhand, vem har blivit mest avslöjad avd de tre?

Johan Persson: Det är lite rörigt…Alltså vår reportageidé var att på plats försöka reda ut hur ett utländskt oljebolag påverkar konflikten. Vårt syfte var inte att åka dit och sätta dit nån regering eller Carl Bildt personligen. Jag menar, han satt i styrelsen 2006 och avgick samma år som Etiopien skrev kontraktet där, sen så visste han säkert om det innan iofs. Men syftet har aldrig varit att åka och sätta dit nån. Vi sysslar inte med den typen av journalistik. Vi ville åka dit helt enkelt och se med våra egna ögon vad händer och hur påverkas regionen av utländska bolag på plats.

Följdfråga: Maria Abrahamsson?

Johan Persson: Ja, det är väl jätteskönt att vi lever i ett land där hon kan skriva vad hon vill.

[skratt, applåder]

Moderator: En fråga till. Nån däruppe, där.

Blogger from Ethiopia: I would like to ask you two questions. The first one is: Would you go back to Ogaden some time [. . .]? My second question is: On national tv, you said you made the biggest mistake of your life. Did you really mean it? Thank you so much.

Schibbye: At the time we did that interview, it felt just like the days in the desert. Without freedom of speech you cannot make interviews. At that time we were still prisoners and it was part of the process to end us up at this podium here and out in freedom. No, I did not mean it.

Moderator: Tack så mycket. Därmed är den här presskonferensen över. Johan och Martin kommer att dra sig tillbaka för intervjuer.

[Stor applåd]”