kommersialism | Nemokrati

Unni Drougge har skrivit en bitsk bloggpost om Jan Guillous position som mediaorakel och svensk litterär superstar, ”Jan Guillou – Brobrännaren”.

Man skulle kunna tro att det har att göra med den personliga vendettan som ägt rum mellan de båda, efter att Jan Guillou korthugget sågade hennes bok Boven i mitt drama kallas kärlek som en vedkap, men efter närmare research förstår man hur rätt hon nog tyvärr har i sina bedömningar av Hamiltons hyperkrönte skapare:

”Som de flesta narcissistiska makthavare omger han sig endast av ja-sägare och får därmed allt mindre kontakt med den oredigerade verkligheten (han har exempelvis kategoriskt och konsekvent vänt ryggen åt hela internet). Guillou tror således att hans ord ännu väger tungt och att han är en stor man i staten. Utan att skämta tillkännager han därför att han är ‘skickad’ att skriva en romansvit om 1900-talet. Det är bara han som kan göra det, säger han. [. . .] Med andra ord är Jan sig lik; i sina egna ögon är han fullt jämförbar med, säg, Thomas Mann. Det som däremot inte upphör att förvåna är hur medieeliten fortsätter låta honom vara en stat i staten. Efter de snälla recensionerna, som egentligen kunde ha utformats som råa gapflabb, får så Jan kliva upp i mediernas höga bönetorn och därifrån utdela högljudda och förödmjukande underkännanden av sina kritiker. Har någon annan författare den rätten?”

Hyllningarna av Jan Guillous döda tegelsten Brobyggarna framstår nämligen som minst sagt lismande.

Som kronan på fjäskeriverket kan man sen se “Kultur Specials” upphöjning av Jan Guillou till uppstoppad väggprydnad. Om inte förr så då når man full förståelse för hur långt media gått i sin okritiska hyllning av denna litterära stapelvarufabrikant.

Hans ännu inte lika intellektuellt uppstoppade hustru gör vad hon kan i det filmade “författarporträttet” för att desperat nagla fast honom vid verkligheten, alltmedan hans skrockande förnumstiga utsagor om samtiden och Bonniers fördunstar i ett moln av årgångsvin från den securitasbevakade alkobunkern.

Stundtals flackar hans blick oroligt efter att han tassat i raggsockorna efter henne med sina manuslappar en lång stund, som vore hon en ledstång att hålla i, när den av upphöjelsen fördunklade perceptionens förbindelser med världen utanför tycks stadda i farlig upplösning.

När han till slut sätter sig ner för att pusta ut efter den ansträngande förföljelsen, tycker man sig kunna ana en inre panik över att något kanske håller på att gå slutgiltigt förlorat.

Och det är nog det enda som bådar gott i den här ”dokumentären” (man erinrar sig ”Ondskan” som en fladdrande ensam låga i ett alltmer allomfatttande mörker av bottennapp). I övrigt är det illavarslande för att uttrycka det milt. Är det Piratförlagets PR-avdelning själv som kokat ihop detta fulländat pekoralistiska personporträtt? undrar man.

Inte nog med att självdistansen lyser med sin frånvaro, vi får också, genom en sista klumpig iscensättning av hyllningsföremålets erövringar i tillvaron, bevittna hur Jan Guillou stånkande forslar in en makabert strid ström av extremt stora och otympliga jakttroféer i det redan belamrade bostadshuset – ett slags nutida replik till Hemingways fästen i den amerikanska utmarken. I ett av rummen stirrar ett helt zoo av djurhuvuden ut från väggarna. Hur alla dessa nytillkomna också ska få plats – tillsammans med ett lejon i naturlig storlek dessutom – framstår som obegripligt.

Men de enda i kritikerkören som försöker inrymma åtminstone ett korn av sanning i sina omdömen om Brobyggarna är Dala-Demokraten och Nils Schwartz i Expressen.

Kanske skulle Jan Guillou behöva ge sig ut på en lagom farlig singelsafari i verkligheten utan ledstång, och bli lite happy, happy. Samt ta farväl av årgångsvinerna ett tag, eller varför inte säga ett slutgiltigt adieu till dessa trolldrycker? Annars kan det nog komma att bli riktigt spöklikt på det förhärligade hjärnkontoret vad det lider.

Se tidigare bloggpost: Nobelpriset till Tomas Tranströmer – Bildspråkets virtuos, Litteratur ej språkkonst

Läs: Dala-Demokraten – Magplask för Jan Guillou, Expressen – Jan Guillou: Brobyggarna, Tidningen Kulturen, Expressen – Guillou och Birro i författarbråk, SR – ”Han är svensk”, Folket i Bild 3/99 – Jan Guillou: ”Modern svensk litteratur är obegriplig”, Expressen – Jan Guillous sågning av Björn Ranelid,

Bloggar: Tankaromib, Tankaromib – Funderingar kring Guillouattack nr 1, Fredman på Kvarnberget, Bokcirklar, Bokbloggar – Jan Guillou om Tranströmer, Annikas litteratur- och kulturblogg, Kulturkontoret – Guillou och obegripligheten, Marie Bjelmehag – Fin/ful litteratur

Unni Drougge tar i ett inlägg upp den utarmning av kulturlivet som följt i den nyliberala/nykonservativa högervågens kölvatten. Alliansens kulturpolitik går ut på att utrangera kulturyttringar som inte är kommersiellt självbärande, och på köpet får man praktiskt nog då även en utsortering av de politiskt obekväma – vilket som väntat fått till resultat att både det offentliga samtalet och kulturlivet för det första blivit högerdominerat, för det andra osedvanligt tystlåtet inför de omvälvande förändringar som genomförts respektive står för dörren; nedmonterandet av parlamentarismen och våra demokratiska fri- och rättigheter, inte minst yttrandefriheten.

Sedan ett drygt år tillbaka har jag här på min blogg försökt beskriva vad makten håller på med – i Sverige, EU och USA. Men det är inte många kulturpersonligheter och enskilda kulturutövare som reagerar eller uttalar sig, mer än typ Åsa Linderborg. Man undrar vad det beror på, för det är omfattande och allvarliga försämringar det handlar om, även om vi ännu bara skönjer hur det färdiga resultatet kommer att gestalta sig.

I en artikel i Counterpunch från 2002, ”Media Monolith – Synergizing America” skisserar den amerikanska journalisten Walt Brasch utvecklingen mot ökade ’synergieffekter’ även på litteraturområdet, dvs boken blir ett enda stort mediakonglomeratstyrt ‘event’ där litterära kvaliteter är synnerligen underordnade andra, s a s mer prioriterade mål:

”Fifteen book publishers, owned by six megamedia conglomerates, account for more than 90 percent of all book publishing in America. Only 10 of those publishers placed about 95 percent of the year’s best-sellers. With corporate business models replacing literary adventure, what seems to matter most is the bottom line. Editors first ask, ‘Can it sell?’ Booksellers ask, ´’What’s the promotion budget?’ The emphasis is upon names rather than writers [. . . ] Book publishers now look for manuscripts that can be turned into film properties and sold to a sister company. Good writing is often rejected in favor of probable spin-offs”

När det gäller ägandet så beskriver han vidare alltså hur bokförlag, filmbolag, tv-kanaler och tidningsföretag smält samman till mediakonglomerat som kontrollerar alla länkar i produktions- och distributionskedjan och hellre fokuserar på sådana saker som hur ett manus multimedialt kameleontiskt kan exploateras – och omvandlas till film, tv-serie, säljbara intervjuer med författaren, försäljning av anknytande accessoarer etc – än på litterär kvalitet eller kulturell mångfald:

”Through an intricate series of intertangling alliances, directors of one conglomerate can be found sitting on the boards of others, while the conglomerates themselves own parts of each other [. . .] The American media have become so incestuous that few people even thought it unusual that Warner Books paid former General Electric chairman Jack Welch a $7.1 million advance for his rules-laced business-guide autobiography, then announced a $1 million marketing campaign that included two days of interviews on the ”Today” show which is produced by NBC, part of the G.E. conglomerate. It’s all called ‘synergy.'”

Som led i samma utveckling minskar mångfalden även inom tidningsbranschen, så att ett fåtal koncerner dominerar hela det offentliga samtalet. Man får en ‘streamlining’ över hela linjen. Samma konglomerat som producerar ‘kultur och nöje’ producerar också nyheter och debatt och strömlinjeformar på så sätt även åsikter och värderingar:

”Chain ownership is now the prevalent model for daily newspapers, with 13 chains accounting for about 54 percent of all circulation; only about 300 of the nation’s 1,480 dailies are not parts of group ownership. Tied into all this is the lack of local competition. In 1923, 502 cities had competing dailies; today, only 14 cities have competing dailies. Half of all bookselling is now through Barnes & Noble or the Borders chains. A decade ago, independent booksellers accounted for about one-third of the market; now they sell about 15 percent.”

Slutligen handlar det alltså om makten över vem som får säga något och framför allt också över vad som får sägas:

”The conglomerate-advocates claim that in largeness is more efficiency, cost-cutting, and the development and use of greater resources to improve the product. They’re right. But, also right are the opponents who see even more layers of management, layoffs and ‘downsizing‘ in the name of ‘streamlining,’ and the gradual development of a conglomerate with innumerable divisions, each with its own identity and target audience, but all of which reflect the ownership’s values and mind-sets.” (min hyperlänk och fetstil)

Helt och hållet kongruent med denna utveckling är ju givetvis då den borgerliga Alliansens förslag i Kulturutredningen om att skrota målet att motverka kommersialismens negativa verkningar. Därför tycker jag att Författarförbundet skall starta omfattande fortbildning i olika webpubliceringsverktyg så att man får lära sig publicera sig själv på nätet, och därigenom även kontrollera egen lansering, distribution och försäljning. Stunden är också kommen för ett återuppväckande av idén om ett Författarförlag. Låt oss utvidga Déjà Vu med ett Début och ett Débats.

Se tidigare bloggposter: En Ny Prop. i Demokratins blodomlopp: Anti-demokratiska universitet, Det fria ordets död II – PROTESTERA!, ACTA – In i diktaturen med öppna ögon?, Högervinden blåser upp till orkan, Det Nya Riket: Anti-kulturnationen, Bränn inte biblioteket i Alexandria en gång till, Den ”legala nihilismen” och gasledningarna, Litteratur ej språkkonst, Det fria ordets död, Lagrådet fortsätter fuska fram lagstiftning, Kulturfientlighet och reaktion, Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Spöken som finns, Kapitalrealismen ersätter Socialrealismen, Paramilitär säkerhetspolis, Välfärd OCH demokrati – inte Piratpartiets ‘ultrakapitalism’, En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti! – Den långsamma reprisen, Nickedockorna som pratar Newspeak, Brainstorm på hjärnkontoren, Deadline för demokratin 29 april och 5 maj – KRÄV Citizens’ Rights Amendment, Tänk analogt, Del II – Den sovande regeringen ZZ, En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti!, Konst innanför ramarna tycker kulturministern, Slimmade organisationer, just-in-time och New Public Management,