Apropå de brödsmulor den M-märkta alliansregeringen i elfte timmen nu anser sig beredd att strö ut över Sveriges svårt sargade kommuner rapporteras det idag i DN att
”M-ledningen trycker därför på sina lokala företrädare så att de värnar ”välfärdens kärna” i stället för badhus. Prioritering två för M är ökade utbildningsinsatser och annan arbetsmarknadspolitik. På tredje plats kommer nya skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Det antas ge fler jobb på lång sikt, men ett fjärde jobbskatteavdrag beror på statsfinanserna. ”
Att inte låta barn lära sig simma och familjerna ha kul tillsammans på söndagarna till ett humant pris – det verkar vara en hederssak för männen i Moderaterna med stort M. Förutom naturligtvis att genast efterkomma minsta kväkande från tankesmedjan Timbro. Samt att vältra över även ansvaret för arbetsmarknadspolitiken på kommunerna, som det inte räckte med allt man redan ‘delegerat’ dit, t ex ansvaret för skolan som tidigare var statlig och då fungerade mycket bättre.
Inom nyliberalt färgad ekonomisk politik finns antaganden om att avregleringar, skattesänkningar och försämringar i arbetslöshetsförsäkring alstrar flera jobb. Men hur fungerar den imaginära ideologin i verkligheten? Man kan ta lärdom av ett genomfört exempel i praktiken – hyllat av nyliberalismens båda lärofäder – Milton Friedman och Friedrich von Hayek: Pinochets Chile.
Kunskap om vad de nyliberala favoritåtgärderna konsekvent genomförda leder till i praktiken sammanfattar Greg Grandin i sin utmärkta artikel från den 17 nov 2006 i Counterpunch: “Milton Friedman and the Economics of Empire – The Road from Serfdom” vilket borde tjäna som ett varningstecken för Borg (och EU) om att omedelbart upphöra med den neoliberala luftslottsagendan till förmån för keynesiansk rehabilitering:
”Tens of thousands of public workers lost their jobs as the government auctioned off, in what amounted to a spectacular transfer of wealth to the private sector, over four hundred state industries…New laws treated labor like any other ”free” commodity, sweeping away four decades of progressive union legislation…In order to build investor confidence, the escudo was fixed to the dollar…Pegged as it was to the appreciating US dollar, the value of the escudo was kept artificially high, leading to a flood of cheap imports. While consumers took advantage of liberalized credit to purchase TVs, cars, and other high-ticket items, savings shrank, debt increased, exports fell, and the trade deficit ballooned. In 1982 things fell apart. Copper prices plummeted, accelerating Chile’s balance of trade deficit. GDP plunged fifteen percent, while industrial production rapidly contracted. Bankruptcies tripled and unemployment hit 30 percent. Despite his pledge to hold firm, Pinochet devalued the escudo, devastating poor Chileans who had either availed themselves to liberalized credit to borrow in dollars or who held their savings in escudos. The Central Bank lost forty-five percent of its reserves, while the private banking system collapsed. The crisis forced the state, dusting off laws still on the books from the Allende period, to take over nearly seventy percent of the banking system and reimpose controls on finance, industry, prices and wages. Turning to the IMF for a bailout, Pinochet extended a public guarantee to repay foreign creditors and banks.
But before the crisis of 1982, there were the golden years between 1978 and 1981. Just as the international left flocked to Chile during the Allende period, under Pinochet the country became a mecca for the free-market right. Economists, political scientists, and journalists came to witness the ”miracle” first hand, holding up Chile as a model to be implemented throughout the world. Representatives from European and American banks poured into Santiago, paying tribute to Pinochet by restoring credit that was denied the heretic Allende. The World Bank and the Inter-American Development Bank extolled Chile as a paragon of responsibility, advancing it 46 loans between 1976 and 1986 for over $3.1 billion. ”
vidare skriver Grandin 2006
”Today, Pinochet is under house arrest for his brand of ”shock therapy,” and Friedman is dead. But the world they helped usher in survives, in increasingly grotesque form. What was considered extreme in Chile in 1975 has now become the norm in the US today: a society where the market defines the totality of human fulfillment, and a government that tortures in the name of freedom.”
Vilken ekonomi skulle inte tillfälligt ljusna med miljardpaket efter miljardpaket, krediter, räddningar – frågan är vad som händer när systemet tvingas nyktra till från den friedmanska väckelsen och benhårda marknadsreligiösa tron på extremutilitaristiska luftslott i vilka människan reducerats till en skugga av sitt forna värde.
Se tidigare bloggposter: Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Riksdagen – demokratins C-lag, I Sverige finns ingen korruption – bara vanligt mygel,
Läs DN – ”Pessimismen håller på att brytas”, SVD – ”Vi sätter jobben främst”, AB – Moderaterna vill sänka skatten – trots krisen, SVD – Tre frågor om budgeten”, Dagbladet – ”Kommunen måste stå till svars för sina vansinniga prioriteringar”, DN – ”Den ekonomiska krisen inte så farlig för Sverige”, Expressen – Det här vill Reinfeldt prioritera i höst, SVT, AB2, Expressen – Det våras för höstbudgeten, AB3,
Bloggarna – Peter Andersson – med rätt att tycka: ”M: Sänkta skatter före rejält kommunstöd och jobbpolitik?”, Röda Malmö, Törnebohms hotspot, Röda Berget, In Your Face, Roger Jönsson, John Johansson(s) blogg, Ola Möller, Kent Persson (m), Ett Hjärta Rött
Nemokrati 
