Om man inte gör motsvarande konstruktioner som biblioteksersättningen och kassettersättningen så att den även gäller tillgången till digitaliserat material, så betyder det ju att man i samband med att man digitaliserar allt mer avskaffar informationsfriheten, den fria tillgången till kunskap och kultur. Blir nästa steg då att avskaffa biblioteken?
Biblioteksersättningen bör snarast kompletteras med en ”Multimedia”ersättning som innefattar musik, filmer, dataspel – alla elektroniska media så att det analoga biblioteket kompletteras med ett digitaliserat sådant. Man kan ju låna hela världslitteraturen på ett bibliotek – det är ju precis detsamma med övriga media – att de är digitaliserade gör ingen skillnad. Det handlar bara om att de synliggör innehållet på nya sätt genom olika nya multimediala gränssnitt, interface.
Att Internet bibehålls i demokratiserad form är avgörande för om vi också skall kunna behålla ett demokratiskt samhällssystem. Att ha fri tillgång till att kunna läsa tidningar, tidskrifter, böcker, forskningrapporter, artiklar genom att kunna låna hem eller läsa dem gratis på bibliotek är en självklarhet för oss. Ungdomsgenerationen är samtida med it-revolutionen som möjliggjort en vidgning till elektroniska media i och med att samhället digitaliserats. Och i det multimediala, digitaliserade samhället måste naturligtvis elektroniska media innefattas i bibliotekens utbud i analogi därmed, vilket redan görs – man kan läsa e-böcker, låna ljudböcker, kassetter, CD-skivor med musik, videofilmer, dvd-filmer m fl på bibliotek.
Det finns heller ingenting som hindrar att man under lånetiden låter någon, eller flera andra läsa boken eller se filmen som man lånat. Man lånar ju inte direkt en mysig film på bibblan och går hem och sätter sig ensam i ett avskilt, ljudisolerat rum och ser den, vidare har biblioteken heller inga ‘tak’ för hur många gånger de får låna ut ett viss medium. Så, om detta sker digitaliserat spelar ju överhuvudtaget ingen som helst roll. Det är endast en teknisk fråga som bör lösas snarast, så att man förhindrar att antidemokratiska krafter utnyttjar övergången till ny teknik för att inskränka våra medborgerliga fri- och rättigheter, något som gjordes av totalitära stater på 30-talet vid de nya massmediernas födelse – radion och talfilmen.
De totalitära regimerna i öst och väst – nazism, fascism och stalinism anammade snabbt dessa nya ‘mass-medier’ och ockuperade dem som effektiva redskap för sin propaganda och hjärntvätt. Detta stoppade effektivt demokratin och hämmade all konstnärlig utveckling inom de nya medierna, utan vilka de totalitära regimerna inte hade kunnat fortleva särskilt länge.
Som exempel hade filmen under stumfilmens 20-tal, i och med de radikala och hyperkreativa, modernistiska strömningarna inom konstarterna en blomstringstid, ja en guldålder, i både Tyskland och Ryssland, med namn som både Eisenstein och Fritz Lang och filmiska mästerverk som ”Pansarkryssaren Potemkin”, nazikritiska ”Dr Mabuses Testamente” , ”Metropolis” och ”Sista Skrattet”. Denna kreativa guldåder ströps effektivt av de framväxande diktaturerna som istället kunde göda sig själva genom att ta över kontrollen över de nya medierna.
I och med övergången till nya medier – radion och talfilmen, så skaffade sig de totalitära regimerna totalitär kontroll av demsamma, och då stoppades brutalt denna radikala och många gånger samhällskritiska och estetiskt högtstående utveckling av filmmediet och dess formspråk. I USA valde man att efterkomma populismen och dess dubbelmoraliska nymoralism genom att självcensurera filmkonsten och pålägga den en tvångströja, genom att inordna den i Hollywoods likaledes förtryckande ‘Production code’, vilken för lång tid, ja, ända in i våra dagar (1930-1968), hämmade all experimentell och radikal utveckling av filmspråket och även av filmernas innehåll, då intriger begränsades till vissa tillåtna teman och även språket och vilka ord som tilläts användas i dem censurerades.
De nya medierna utnyttjades istället hänsynslöst av diktaturens krafter för att kontrollera massorna – och vad kunde passa bättre för detta syfte än just mass-medier. Uppfinningen av radion och övergången till talfilm exploaterades för att skapa nya propagandainstrument i Hitlertyskland, där propagandaminister Joseph Goebbels höll i dompteringspiskan, och Hitlers hovfilmare Leni Riefenstahl skickligt använde sig av det nya filmspråket och till och med absorberade delar av de modernistiska stilmedlen för att förföra massorna och ge sken av ett anhängarantal vida överstigande det som var fallet IRL, så att säga.
I Stalins distorterade, förstorande projektion av tsarväldet, i och med framväxten av det storryska Sovjet 1929-1936, hölls ‘kulturarbetare’ i Ledarens tukt och förmaning genom att en mängd kulturpersoner antingen mördades eller fick gå i exil, och konstskapares organisationer förstatligades för total kontroll av dess medlemmar, och i Mussolinis Italien – radions hemland skedde samma sak i mildare form, där de istället försattes i inre exil tillsammans med regimmotståndare, av vilka de senare i Hitlers Tyskland sattes i läger eller mördades till och med före den verkligt industrialiserade utrotningen av judar, homosexuella, romer och zigenare, ärftligt sjuka, förståndshandikappade m fl tagit sin början.
Om TV hade hunnit fram i utvecklingen så hade Hitler även ockuperat detta medium för sitt vrålande, sina demagogiska orgier och illusioner av massivt folkligt stöd som iscensattes i de repetitivt journalfilmade masscenerna som arrangerades vid välregisserade Nürnbergdagar.
Genom att införa liknande system som systemet för biblioteksersättning får alla lika möjligheter att kunna se filmer, spela dataspel och lyssna på musik samt ta del av debatt, forskning och information i digital form. Detta är att bibehålla demokratin. Att begränsa det är att begränsa eller till och med avskaffa demokratin – i analogi med vad man nu gör även med styrelseskicket i och med antiterrorlagstiftning, Lissabonfördraget och akronympaketet som lägger totalt band på all kommunikation människor emellan, och i synnerhet då det elekroniskt förda, demokratiska samtalet; FRA, IPRED I, IPRED II, ACTA och datalagringsdirektivet. Att EU även vill ha bort presstödet och avskaffa public-service-tv gör att den fria opinionsbildningen riskerar att upphöra helt och hållet.
De nya möjligheterna till interaktivitet som det nya sociala mediet Internet ger möjlighet till måste också vara något som alla får lika tillgång till. I skolorna bör snarast även påbörjas en alfabetiseringsprocess, som syftar till ‘computational proficiency, där undervisning i programmeringsspråk måste ingå som bas, och ett minimum bör då vara Python, html och CSS, php och C#. Detta ger möjligheter till skapande och god grund inför kommande arbetsliv.
Att den borgerliga regeringen stoppade möjligheten att skaffa hem-dator via jobbet var en antidemokratiserande åtgärd, som nu utestänger många från rätten att göra sin röst hörd och uttrycka sin åsikt genom möjligheten att skapa en egen blogg.
Sammanfattningsvis behövs alltså ett system snarast för att upprätta samma typ av system med ersättning till övriga upphovsmän som biblioteksersättningen ger upphovsmännen där. Därför måste regeringen tillsätta en ny översyn över IPRED, IPRED II, FRA, datalagringsdirektivet, och även polismetodutredningen, europeisk arresteringsorder och bestämmelserna om hemlig avlyssning m fl och i det sammanhanget passa på att lagfästa våra grundläggande rättigheter i de lagar som pga terrorhotet eventuellt bedöms nödvändiga att ha kvar, optimalt avskaffa dessa nygamla diktatoriska lagar. I alla fall om de vill fortsätta kunna kalla sig demokrater, något som de kanske inte längre vill, och då är det vår uppgift som befolkning att kräva omedelbar handling för att bevara demokratin. De historiska spåren förskräcker.
Lagstiftningen mot fildelning sker som sagt inte isolerat – utan i ett fasansfullt sammanhang där man redan i och med Lissabonfördraget i tysthet har avskaffat den parlamentariska demokratin, brevhemligheten, infört en allomfattande och total medborgarövervakning i och med datalagringsdirektivet och FRA-lagen; vilket också sammanfaller med samma slags ekonomisk krasch som var upprinnelsen till de totalitära regimernas uppkomst på 30-talet och den därpå följande förintelsen och det förödande andra världskriget.
Det som pågår är alltså en tvångsupprepning av 30-talet, en globaliserat uppförstorad projektion av det förflutna.
Denna utveckling måste brytas innan det är för sent.
Att det verkligen är en tvångsupprepning bekräftas även av att det plötsligt också ‘dyker upp’ en kulturfientlighet i största allmänhet – regeringspartierna och dess representanter har givit uttryck för en i det närmaste pöbelaktig inställning till kulturyttringar som inte ‘bär sig’ ekonomiskt. Dessa skall inte få lov att finnas – eventuellt kan existensberättigande erhållas om ‘alternativ’ finansiering, s k ‘sponsring’ kan uppvisas – eller någon annan utilitaristiskt motiverad samhällsnyttig raison d’etre såsom att den ‘befrämjar hälsa och välbefinnande på arbetsplatsen’, ‘ökar prestationsförmåga’ , gör nytta som ‘terapi’ eller tillväxtskapande faktor och färgglatt inslag i upplevelsenäring och turismindustri. I stort sett allt och alla som kan belasta samhället med kostnader måste bevisa sin nyttighet för att på så sätt berättiga sin existens.
Detta sätt att resonera påminner om den typ av ultrautilitaristiska och människofientliga och samtidigt ockult präglade inställning som Hitler grundade sin ‘vision’ av samhället på – de svaga skulle utrotas, endast de ‘nyttiga’ och ‘starka’ hade existensberättigande – endast de som kan arbeta, arbetslinjen, den har vi där – ett synsätt som nådde sin kulmen i utsorteringen i koncentrationslägren – de arbetsdugliga fick jobba ihjäl sig, de andra mördades – och i kombination med det hyllades en unken kultursyn som härstammade ifrån det trångsynta Biedermeyerideal som 1800-talets småborgerskap med sina ytterst begränsade och mödosamt hopskrapade medel lyckats tillägna sig som ett kulturellt minimalkapital.
Den fann sitt uttryck i att man på ett hycklande och dubbelmoraliskt sätt förfasade sig över all spirande avantgardistisk konst som var det begynnande seklets första decenniers banbrytande särmärke. Den på 20-talet kulminerande kulturblomstringen stämplade den småborgerliga trångsyntheten inom den nationalsocialistiska rörelsen sedan som ”Entartete Kunst”.
‘Riktig’ konst var istället den som fick plats inom glas och ram ovanför soffan i det biedermeyerska finrummet (vilket naturligtvis inte hindrade att nazisterna tjänade stora pengar på att sälja den beslagtagna konsten till utlandet samt själv i smyg skapa stora privata samlingar av den). Ingenting fick utmana den lilla och kvävande trygghet man lyckats tillkämpa sig genom småborgerlig och jantelagbunden strävsamhet, där avundsjukan var en livsluft som förgiftade atmosfären med sitt småskurna hat.
Vi har inte gjort upp med det förflutna, och då har historien en tendens att upprepa sig, i uppförstorade och allt mer spöklika projektioner.
I synnerhet i Sverige och USA vars hemmaarenor stod utanför kriget – kanske dessa tankeströmmar lever kvar i all högönsklig välmåga, eftersom man inte på tillräckligt nära håll upplevt följderna av deras förverkligade iscensättningar. Kommunismen har kontrollerats och förföljts inte minst under socialdemokratins försorg, vilket kommit i dagen i och med avslöjandena om det socialdemokratiska angiveriet och IB-affären, alltså ofta med antidemokratiska metoder, men nazismen ligger tydligen kvar som en (allt mindre) dold farsot, som bara väntar på att få bryta ut.
Dags att göra upp med den också, och botas från den en gång för alla.
Som Anders Rydell påpekade är det alltså den som sitter på koden som har makten, och då vår grundlag stadgar att ”all makt utgår från folket” bör vi alltså snarast demokratisera genom att tillgängliggöra koden, vilket alltså måste ske genom undervisning i programmeringsspråk som kärnämne i skolorna. Istället har man reducerat antal timmar i datakunskap i gymnasieskolan – ett mycket märkligt tilltag, i denna digitaliserade tid.
Att inte kunna hantera motsvarigheten till papper och penna i det digitaliserade samhället gör inte bara att våra barn förvandlas till analfabeter, de berövas också något så grundläggande i den mänskliga kulturen att det fanns redan på förhistorisk tid för tiotusentals år sen – nämligen konsten att forma en bild. Så att inte ungdomarna är helt utelämnade åt dataspelsutvecklare som saluför en möjligen läckert förpackad men med ovanstående betraktat ganska unken människosyn till ungdomar och barn, vilken hade varit omöjlig att saluföra om den presenterats i ett ‘gammalmedium’ som boken – den hade då omedelbart förpassats till marginalisering som skräplitteratur av kioskdeckartyp eller för filmens del B-film, kalkon, skräckkalkon eller någon annan beteckning som gör att en sådan film aldrig blir någon särskilt långlivad succé.
Så demokratiseringen bör gå åt båda hållen – det människor vill ha är ju kvalitet – men den får de inte tillgång till eftersom filmen, dataspelet, musiken inte är jämställd med boken – detta måste ske. Och även vuxengenerationen måste involveras i det digitaliserade samhället. När man försöker spärra människors möjligheter att ta del av dessa verk, så inskränker man informationsfriheten och det fria tankeutbytet – digitaliseringen blir en mystifiering som man kan utnyttja i antidemokratiska och auktoritära syften. Människor utestängs från information, kunskap och kultur och många kulturutövare berövas sin publik.
Att man överhuvudtaget hade en ‘propagandaminister’ i hitlertyskland berodde väl just på framväxten av de nya massmedierna.
Det som gör piratrörelsen osympatisk är att de inte spelat med öppna kort och tydligen mest månar om ”affärsmodeller” och nya sätt att tjäna pengar och göra snabba klipp, snarare än att på allvar måna om demokratin, yttrandefriheten och den kulturella pluralismen och kreativiteten. Det är då något som leder till att man tar lika mycket avstånd från dem som från den anarkokapitalistiskt tendentiösa globaseringen, vars mogulmagnater nu sitter på de immateriella rättigheternas outtömliga skattkista.
Om det bara handlar om att helt gratis tillskansa sig frukterna av upphovsmännens kreativitet genom att skapa ‘nya’ smarta sätt att tjäna pengar på den fvb till skatteparadis, så är det ju inget annat än en gastkramande förvärring av den socialt hänsynslösa girighetens kultur som vi tvingats leva i sedan 80-talet. Då man – om man bara är ute efter att på ett sagolikt sätt kunna ta över rodret från de ‘gamla’ piraterna så att säga sitter på allt guld som finns i världen – det som ryms i fantasins rike som har sin boning i våra oändligt sinnrika hjärnvindlingar.
Det visar sig alltså tydligare nu vilka de Nya piraterna verkligen är.
Svensson: ”TPB-killarna är inga sympatiska typer”, DN: ”Starka åsikter och stora skulder”, SVD om Carl Lundström: ”Snedseglaren”, ”Tillbaka i Sverige”, ”Pirate Bay växer”, ”Lundström har gjort vad som ankommer honom”, Leo Erlandsson blogg: ”Boktävling: vinn piraterna, Little brother eller att stänga det öppna samtalet”, Newsmill, Newsmill II, IDG, SVD II, SVD III, Schlagerbloggen: ”Din riksdagsman är ute efter dig”, Christian Engström (PP): ”PR-perspektiv på rättegången”, SVDIV: ”Danowsky anklagar Neij för feghet”, Ny Teknik, Sveriges Radio: ”Följ hela rättegången”, DN – Dag 4, Aftonbladet, Christian Engström (PP) II,Rickard Falkvinge, ”Copy me happy”, Rickard Falkvinge II, Nyheter 24, DN: Dag 4, Ledarredaktionens blogg, Aftonbladet II, Aftonbladet III, Jessica Kempe: ”Kulturministern underblåser kulturföraktet” The Real Mymlan, Bitchslapbarbie: ”Communication breakdown”
Läs Aftonbladet, Lotta Gröning, Copyriot, DN,, Aftonbladet III, SVD, Expressen, Aftonbladet IV, Metro, Expressen om ett tal innehållande frasen ”In your face, Hollywood”, Aftonbladet om samma tal, Sydsvenskan, Aftonbladet VI, Aftonbladet VII: ”Pirate Bay var ett bra namn med en snygg logga”, DN: ”Pirate Bay-härvan – Detta har hänt”, GP: ”Alla nöjda efter dag tre”, DN: ”Pirate Bay-åtalad tog poängseger”, DN: ”Bortom bukten”, SVD Opinion Brännpunkt: ”Förslaget om ACTA måste ut på remiss”, Hultins tankegång: ”Ska lagar stiftas i hemlighet?”, DN: ”Konstfackselever slår tillbaka”, Lars Vilks: ”Omdebatterad konst är bra konst”,
Nemokrati 
