”If you had told me it was an Onion-like satire of all the previous plans, and not an actual serious plan at all, I would have believed you.”
Nobelpristagare i ekonomi Paul Krugman utropar 1937! 1937! 1937! och säger sedan:
”OK, so we’re going to demand harsh austerity in the debt-crisis countries; and meanwhile, we’re also going to have austerity in the non-debt-crisis countries.
Plus, the ECB is raising rates.
So demand will be depressed in both crisis and non-crisis economies; this will lead to a vigorous recovery through … what?
The Serious People are determined to destroy all the advanced economies in the name of prudence.” [anm: min fetstil]
Och federalistiske Wolfgang Münchau på Financial Times menar att avtalet innebär ”Some useful steps but not much of a strategy” (eftersom planen inte adresserar de verkliga skuldbergen som hopar sig vid horisonten – Italien och Spanien).
Allt medan de neokonservativa hökarna Merkel och Sarkozy som nu uppenbarligen ser sig som enväldiga härskare över detta Nya Neuropa nästan går upp i pluralis majestatis-falsett och yttrar pompöst:
”Between now and the end of the summer, Chancellor Merkel and myself will make common proposals for the economic governance of the euro zone” [anm: min fetstil]
-”ALL ANIMALS ARE EQUAL
BUT SOME ANIMALS ARE MORE EQUAL THAN OTHERS ” (George Orwell,Animal Farm, 1945)
Ja, så är årets vinnare i Eurovision Song Contest korade. På första plats kommer oljelandet Azerbajdzjan, en av världens snabbast växande ekonomier, vilket kanske kan bidra till att förklara varför landet kom etta, trots att man sjöng skärande falskt. Antingen var medhörningen usel eller så sjöng denna kvinna helt enkelt intolerabelt out of key.
Först på tredje plats kommer alltså Borgs stagflationsdrivande budgetdisciplin som sänder sjuka och arbetslösa i döden hellre än att sluta sänka skatterna för de redan rika. Det kommer att driva på inflationen och prisökningar som sänker konsumtion samt snabba på nedmonteringen av välfärden, vilket leder till uppsägningar på grund av nedskärningar, vilket i sin tur även det leder till minskad konsumtion, kort sagt en nedåtgående spiral som förstärker den stagflation och de uppsägningar som kommer att bli följden av de europeiska åtstramningspaketen.
Den unga Maja Keuc slog igenom i hemlandet när hon kom tvåa i Slovenia’s Got Talent 2010. Efter det blev hon efterfrågad, och nu följer hon upp framgången på en betydligt större arena.”
Azerbajdzjan är ett av en rad länder där intresset för Eurovision Song Contest ligger nära kokpunkten. Efter sju program var landets melodifestival avgjord och två vinnare utsedda: Nigar Jamal (kallad Nikki, född 1980) och Eldar Gasimov (född 1989). Deras bidrag ”Running Scared” är skrivet av svenska Stefan Örn och Sandra Bjurman, som också skrev ”Drip Drop”, landets bidrag 2010.
Det krävdes många övertalningsförsök innan Italien kom tillbaka till tävlingen, efter att ha saknats av många sedan det senaste deltagandet 1997. Landet deltar nu som ett av de direktkvalificerade i finalen, och behöver alltså inte ta sig dit genom någon semifinal.
Eric Saade slog igenom i Melodifestivalen 2010 med hitten ”Manboy”. Med sin stora scenshow lyckades han i år ta sig hela vägen till Eurovision Song Contest. Deltagandet kunde inte kommit mer lämpligt, eftersom Eric hade planerat att satsa internationellt med det nya albumet till hösten. Han tillhör favoriterna i Düsseldorf enligt förhandsomröstningarna.
I den ukrainska melodifestivalen 2011 ändrades upplägget under pågående tävling, och i finalen klagade tvåan och trean på märkliga röstningsmönster – ända tills tv-bolaget utlyste att de tre högst placerade bidragen skulle få tävla i en ny final. I denna ville dock tvåan och trean inte delta, och därför fick Mika Newton behålla sin seger. Men låten hon vann med bestämde hon och medarbetarna sig för att byta ut. Nu blir det med låten ”Angel” som man satsar för att bevara landets framgångsrika tradition i tävlingen.
Indiebandet A Friend in London har turnerat flitigt i Danmark – och Kanada, där de också har en publik. I låten New Tomorrow sjunger de om att rädda världen, i tongångar som inte är helt olika panelmedlemmen Andreas Johnsons i Sing For Me i Melodifestivalen 2006.
Dino Merlin är en av sitt lands storstjärnor. Han skrev det bosniska debutbidraget i Eurovision Song Contest 1993 och tävlade själv som artist 1999. Till årets upplaga valde det bosniska tv-bolaget ut Dino som artist och gav honom i uppdrag att skriva en låt.
För första gången på länge skickar Grekland inte ett intensivt popnummer. ”Watch My Dance” beskrivs av artisterna som en blandning av grekisk folkmusik och hip hop. Cyprioten Loucas Yiorkas (född 1986) vann X Factor i Grekland säsongen 2008-2009. Stereo Mike (Mike Exarchos, född 1978), baserad i London, är en av Greklands mest framgångsrika rappare.
Den unga tvillingduon Jedward har kallats den mest framgångsrika – och enligt elaka tungor påfrestande – akt som kommit ur brittiska X-Factor. Med det danskskrivna bidraget Lipstick hoppas de enligt egen utsago skapa ett framträdande som svämmar över på alla sätt.
Bandet Eldrine orsakade uppståndelse tidigare i år när de beslutade sig för att sångerskan inte höll måttet för deras eurovisionsbidrag One More Day. I stället tog de in Sophio Toroshelidze, som därmed får äran att framföra det fjärde georgiska bidraget i Eurovision Song Contests historia.
En tid efter att Lena vann tävlingen i Oslo 2010 fick hon erbjudandet att återkomma och försöka försvara sin titel på hemmaplan. Eftersom hon hade så roligt senast bestämde hon sig för att tacka ja.
Efter akter som Backstreet Boys och Westlife var Blue ett av de mest framgångsrika pojkbanden i världen omkring millennieskiftet. I ”I Can” framför de ett bidrag som har tagits emot väl och fått många förhandstippare att utse dem till sannolika vinnare.
Zdob si Zdub representerade Moldavien när landet debuterade 2005. Många minns ännu ”Boonika Bate Toba”, sången om mormodern som slår på trumman som nådde sjätteplatsen i finalen. Och att bandet återkommer är ingen tillfällighet – etnorockarna i Zdob si Zdub är en av de absolut största akterna i Moldavien.
Låtskrivaren Kristina Kovac upptäckte Nina (Danica Radojicic, född 1989) på YouTube och bad henne sjunga Caroban i Serbiens melodifestival. Låttiteln betyder ”magisk”, och låten har ett Motown-sound med samma färgglada yttre som Le Kid i Melodifestivalen 2011.
Den unge tenoren Amaury Vassili framför en storslagen komposition på korsikanska. Det har fått många oddssättare att tippa Frankrike som vinnaren av Eurovision Song Contest 2011.
Ryssland storsatsar efter två år av relativt blygsamma resultat. Stjärnan Alexej Vorobjov (född 1988) framför bidraget Get You. Flera svenskar står på låtskrivarlistan, med affischnamnet RedOne i spetsen, och artistens management och gänget som står på scen innehåller flertaliga svenskar.
Rumänien är ett av en rad länder i år som sjunger om att rädda världen. Bandet Hotel FM, som har brittiske David Bryan som sångare, vann den rumänska melodifestivalen på nyårsafton och har förberett sig för Eurovision Song Contest sedan dess.
Österrike var senast med i tävlingen 2007, men när den kom till grannlandet Tyskland kunde man inte motstå att försöka igen. Nadine Beiler vann en stor talangjakt i Österrike samma år som landet senast deltog i Eurovision Song Contest. Sedan dess har hon satsat på studier.
Evelina Sasenko (född 1987) sjunger den musikalklingande balladen ”C’est Ma Vie”. Hon var mest känd inom den lokala scenen för jazz och klassisk musik när hon vann den litauiska melodifestivalen som etta hos både folket och juryn. Hon nådde en tredjeplats i samma tävling 2010.
Sigurjón Brink (kallad Sjonni, 1974-2011) var med i den isländska melodifestivalen 2006, 2007 och 2010. I år skulle han ha deltagit med sin egen låt ”Aftur heim”, när han två veckor innan tävlingen hittades död i sitt hem efter att ha drabbats av en stroke. Det beslutades att bidragen ändå skulle delta och framföras av en samling av hans vänner. Låten vann hela tävlingen och representerar nu Island i Düsseldorf med den översatta texten ”Coming Home”.
Finlandssvenske Axel Ehnström (född 1990) tog sitt artistnamn Paradise Oskar efter Astrid Lingrens Rasmus på luffen. Hans låt handlar om en pojke som vill rädda världen, och både musik och text är skrivna av sångaren.
Ungern är tillbaka i tävlingen efter att ha stått över 2010. Kati Wolf (född 1974) vann landets melodifestival med radiopoplåten ”What About My Dreams?” Bidraget skrevs av två av medlemmarna i pojkbandet V.I.P., som representerade Ungern 1997. Låten är en favorit hos många av tävlingens fans, men Christer Björkmans panel får i programmet försöka gissa hur den står sig vid första intrycket.
Efter en melodifestival med tre kvaltävlingar blev den inhemska finalen i Spanien en affär där de flesta bidragen helt eller delvis var skrivna av svenskar. Men det blir det äktspanska Que me quiten lo bailao som vann, framförd av Lucía Pérez. Hon har tidigare släppt fyra album.
Sven Lõhmus skrev Estlands bidrag 2005 och 2009 och är en av landets absolut främsta kompositörer. Bidraget Rockefeller Street vann den estniska melodifestivalen framförd av oprövade Getter Jaani. Den har blivit en älsklingslåt för många Eurovisionfans.
Anna Rossinelli (född 1987) kom från ingenstans och vann den schweiziska melodifestivalen med sin återhållsamma gitarrballad In Love for a While. Till vardags är hon sångerska i trion Anne Claire.
Att potentiella partiledarkandidater för Socialdemokraterna säger nej (ja) till att kandidera, och inte heller talar om var de står i avgörande frågor, som Sveriges anslutning till EMU, Lissabonfördragsändringarna om ‘permanent krisfond’ och strejkrätt samt medborgerliga och demokratiska fri- och rättigheter får ses som ett högst odemokratiskt och alltigenom falskt blygsamt inslag i ‘traditionen’.
Vad det dock egentligen speglar, snarare än traditionen, är den klyfta mellan höger och vänster som inte går att överbrygga. Mitt förslag är att alla arbetsgivarorganisatiosfinansierade Prime- och arenahögersossar sällar sig till Moderaterna, eftersom de förespråkar samma politik som det ‘Nya Arbetarpartiet’ och företräder arbetsgivare istället för löntagare.
Att ”Ledarna” tillåts uttala sig i egenskap av ‘fackförbund’ är ju horribelt. De är chefer, representerar arbetsgivarsidan, och kan sannerligen inte jämställas med det stora löntagarkollektivet, som EU nu står i begrepp att rasera rättigheterna för, i och med ‘ändringarna’ i Lissabonfördraget i mars som Merkel kräver inför inrättande av en ‘permanent krisfond’ till räddning av den räddningslöst förlorade euron.
Tyskarna vill att övriga medlemsländer ska vara med och betala de statsskulder som Tysklands protektionistiska låglönepolitik och generösa kreditgivning till PIIGS-länderna förorsakat. Dessa statsskulder är irreversibelt irreparabla och kan endast lösas med skuldavskrivningar och sänkning av avkastningskrav i näringslivet samt ett definitivt stopp för bonuskulturen, derivathandel och värdepapperisering.
Ändå slutar tyskarna inte att med herrementalitet anklaga PIIGS-länderna för att ha konsumerat de tyska exportvarorna på den kredit som framför allt tyska banker ansvarslöst tillhandahållit, så att Tyskland fått avsättning i närområdet för sin export, samtidigt som Tyskland självt bedrivit protektionistisk låglönepolitik och ECB fört en räntepolitik endast anpassad efter tyska förhållanden.
Det förslag som Merkel och Sarkozy nykolonialt kokat ihop innebär spiken i kistan för löntagares rättigheter i Europa, inte minst eftersom reglering av lönerna mot index förbjuds, vilket betyder, att de kan sjunka hur lågt som helst, och de facto också smälta ihop till ett intet, i takt med inflationen då prisökningarna på livsmedel, olja och el accelererar samtidigt som boräntorna skjuter i höjden.
Ett S som säger ja till EMU och deltagandet i en sådan politik har avskaffat alla rättigheter för löntagare och kan självfallet inte räknas som ett parti ‘för de som jobbar’.
Korta versionen: Högersossar: Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg
Vänstersossar: Lena Sommestad, Veronika Palm, Pagrotsky
Mitt emellan: Thomas Östros
Vänstersosse Lena Sommestad: (nej till EMU, lönedumpning, bortre parentes kärnkraft, FRA), Pagrotsky – Vänstersosse (likaledes nej), Damberg (ja till EMU och ERM, lönedumpning, bortre parentes, kärnkraft, FRA), Sven-Erik Österberg (likaledes ja), Östros (svårt att veta, men troligen säger han ja till kärnkraft, nej till i vart fall ERM), Veronika Palm (svårt att veta angående EMU och ERM, i övrigt troligen nej till samma som Lena Sommestad säger nej till)
Det som jag anser saknades journalistiskt i dagens utfrågning var, att inte Tomas Ramberg tar tillfället i akt och EU-fråga om sådana självklara saker som ratificeringen av Lissabonfördraget, då den ju innebär att både arbetsrätt, kollektivavtal, alla demokratiska och medborgerliga fri- och rättigheter underställts marknadens diktatur.
Det finns nämligen också ett gigantiskt tomrum i mitten att fylla, när både FP och C överger sina ideal och girar tvärt högerut; nämligen tomrummet efter socialliberalismen då folkpartiet förflyttats högerut på grund av omvandling till folkeparti med burka– och bushinessretorisk högerpopulism, samt tomrummet efter att centerpartiet parkerat sig till höger om moderaterna efter övergång till stureplanscentern som centraliserat decentraliseringspolitiken och avskaffat linje 3 till förmån för oförblommerat kalhygges- och uranbrytningssvärmeri.
Dagens Nyheter drar sig inte för att vulgarisera debattklimatet och skruva upp högervridningen ytterligare några överansträngda snäpp till. På sin blogg ”Alla Dessa Dagar” instämmer Carl Bildt apropå PIIGS-ländernas skuldkris pompöspopulistiskt i bl a följande formulering av Richard Swartz på DN:s ledarsida:
”Men risken finns att de tyska skattebetalarna inte bryr sig om euron utan snarare kommer att se sig som lurade: av lögnaktiga greker som inte vill lägga om livsstil och av diverse andra europeiska latmaskar som ägnat sig åt att gå i förtidspension eller sorglöst bygga hus för pengar deras banker billigt lånat ut till dem.”
I bloggposten med den något högtravande titeln ”Oro i Berlin” fyller Bildt alltså bill-och bull-aktigt i:
”Efter mitt dygn med samtal i Berlin var det med extra igenkännande jag läste Richard Schwartz krönika i dagens DN om Tyskland och de europeiska valutadiskussionerna.
Och i allt väsentligt delar jag hans slutsatser.”
Detta visar hur vår utrikesminister ser på den europeiska s k ”gemenskapen”. Man tror sig upprepningstvångsmässigt vara förflyttad tillbaka i tiden, läsandes något ur en depesch från Arvid Richert till Christian Günther. Det handlar uppenbarligen om en minst sagt paternalistisk syn på medelhavsländerna (den europeiska kulturens vagga) som istället ogenerat hyllar den ”tyska högproduktiviteten” i rasistiskt färgad 30-talstonart med vilken en påstått german arbets- och sparsamhet av i det närmaste ‘arisk’ överhöghetstyp kontrapunktiskt ställs mot en påstått ‘sydeuropeisk’ manjana-mentalitet som nedlåtande slås ned på. Istället för att vara ”en normal man som arbetade” sig igenom finanskrisen har den svartmuskige degos-typen eller guinessförsupne paddy, till skillnad från den slätrakade germanen, alltså återigen visat sig utgöra en lömskt ”lögnaktig” ”latmask”. Därför skall han straffas med åtstramningspaket som heter duga, trots att det var just franska och tyska banker som beredvilligt tillhandahöll de ”billiga” krediterna, som ”latmasken” nu utan knot får slava ihop till, och det med besked, påpiskad av IMF, ECB, Merkel, Bildt och Kejsaren utan Kläder.
Sanningen är alltså en helt annan. Medan Tyskland fört merkantilistiskt protektionistisk låglönepolitik som minimerat den egna importen från övriga EU-länder så har PIIGS-länderna satt sig i skuld för att ha råd med dyra tyska kapitalvaror, så att Tyskland kunnat maximera sin export, på PIIGS-ländernas bekostnad. Snåla Tyskland har alltså tjänat stora pengar på att PIIGS-ländernas konsumenter köpt deras varor på kredit. Dessutom har euron hela tiden bara varit en slags omdöpt förklädd D-mark, då den enda ekonomi som ECB:s räntepolitik och valutakurs anpassats till är den tyska, medan man centralistiskt nonchalerat perifera euroländers ekonomiers behov vad gäller räntenivå, valuta- och penningpolitik. Trots denna dominant auktoritära, eurotyska hegemoni-kultur, tar man sig nu lika auktoritärt rätten att fördöma dem, som fått betala priset för den.
Det kan man kalla dubbelbestraffning. Därför tycker jag Carl Bildt skall skruva ner von-oben-volymen och sluta spela SD (för att inte säga till och med högerextremare krafter) än mer i händerna. Hur någon kan kalla sådan återanvändning av en argumentationens ruttna skåpmat ur historiens skräpkammare för ”stort tänkande” visar för övrigt vilken slags unken retrotidsanda vi lever i.
Därför hög tid för S att svänga vänsterut snarare än att följa med likströmmen av döda fiskar åt höger.
De sex miljarder som Anders Borg nu slösar bort av svensk statskassa som påtryckningsmedel för att tvinga Irland vara kvar i denna chauvinistiskt tyskdominanta deal får vi aldrig tillbaka.
Anders Borg – hur tänker du? Inte alls uppenbarligen. Hur skall länder som behöver räddningspaket kunna betala högre avgifter än andra? Inte ens hotet om omedelbar konkurs har ju fått dessa länder att kunna minska sina budgetunderskott eller skuldsättningar – endast placerat dem i kö hos IMF.
Anders Borg (med benäget stöd från en S-ledning som av samma anledning nu måste ställa sina platser till förfogande) är beredd att skänka svensk statskassa till Tyskland som kräver att PIIGS-länderna fortsätter handla tyska exportvaror på kredit – som ”permanent” tillhandahålles av länder utanför euron.
Dags för Sveriges Riksdag att sätta ner foten innan Anders Borg skänker bort hela statskassan och låter Sverige gå bankrutt. Den Tysklands dominans inom EU som är förhanden undergräver helt och hållet demokratin – både i och utanför eurozonen.
Lika mycket som Sverige behöver en verklig opposition till den förda katastrofala ekonomiska politiken behöver landet en verklig opposition till den förda katastrofala klimatpolitiken. Om inte världens länder radikalt ändrar kurs genast så kommer klimatförändringarna om sex år bli lika okontrollerbara som det eurozonens svarta hål som Anders Borg tänker slänga ner den svenska statskassan i.
Jag läste i The Economist harvardekonomenFeldsteins debatt med Charles Wyplosz, professor i internationell ekonomi och rådgivare åt EU-kommissionen, där den senare inte helt oväntat förespråkade eurons hållbarhet ‘trots allt’, medan Feldstein förhöll sig betydligt mer skeptisk och menade, att förr eller senare kommer eurozonen att fragmenteras givet den ekonomiska situationen.
EU-kommissionens förlängda arm Wyplosz menade då, att fördelarna för Grekland att bryta samman ekonomiskt inom ramen för valutasamarbetet var avsevärt större än om de står utanför. Det Wyplosz i debatten dock bortsåg från var, att det verkligen inte bara handlar om Grekland utan även om alla de andra skuldtyngda euroländerna, som också behöver ”räddas”, samtidigt som EU:s verktygslåda i princip redan är uttömd – för skuldoron ‘sprider sig som en löpeld’ i Europa. Bara i Belgien senast har räntorna på statspapper stigit alarmerande snabbt, för att inte tala om vad som skett i de övriga PIIGS-länderna – detta alltså i en situation när ECB:s och EU-ländernas ekonomiska möjligheter till ytterligare räddningar snabbt urholkas, samtidigt som trycket från marknaden hårdnar.
Redan efter tre veckor är ECB ute på farligt djupt vatten med sin oerhört betänkliga strategi att köpa upp skuldländernas statspapper som marknaden kastar från sig som vore de pestsmittade. ”Krisnotan för Europeiska centralbanken (ECB) växer. Till och med i fredags hade ECB köpt obligationer från eurozonens krisländer för totalt 35 miljarder euro (340 miljarder kronor) på tre veckor”, skriver Dagens Industri. Detta håller givetvis inte i längden – och de positiva effekterna av de nyss beslutade gigantiska åtstramningspaketen lär vänta på sig, samtidigt som motsatsen gäller för de negativa.
Att i ett läge – när eurozonen är inne på sitttrettonde år av ekonomisk stagnation– sätta strypkoppel på samtliga europeiska ekonomier – inklusiva den tyska – kommer att vara ett sänke för köpkraften i Europa som heter duga, förutom att det förstärker ett överhängande hot från bostadsmarknaden så att fastighetsbubblan slutligen briserar. Med tanke även då på, att avsättningen för de dyra tyska exportvarorna framför allt har funnits i närmarknaden i Europa betyder det, att situationen allvarligt kommer att förvärras eftersom inte ens tyskarna kommer att ha råd att konsumera vad de själva producerar.
Stagnationen kommer därför snabbt att förbytas i avgrundsdjup recession – vilket talar för att vi snarare bör lyssna på Feldstein än Wyplosz, som därför ter sig som en rådgivare i det politiska luftslottsbyggets tjänst. Den snabbt ökande arbetslöshet och fattigdom som på grund av den förda politiken blixtsnabbt kommer att breda ut sig kommer också att leda till omfattande social oro och utgöra en grogrund för populism, laglöshet och högerextremism, om inte omedelbara åtgärder i annan riktning vidtas.
Exporten måste riktas mot andra marknader än Europa så att en flexibel bilateralisering kommer till stånd – och i övrigt måste en inhemsk trygghetspolitik föras, där sysselsättningen säkras, inte bara genom att garantera en generationsväxling inom offentlig sektor, utan också genom att Sverige blir mer närproducerande och närkonsumerande. Att bara exportera råvaror innebär en u-landifiering av Sverige – ekonomin bör inriktas mer på förädling. Sverige är en industrination och vi bör istället därför utveckla klimatsmart fungerande och rena industriprocesser. Det kräver satsning på forskning och utveckling på i stort sett alla områden.
Självförsörjning måste öka – det gäller både livsmedel, och varför inte också t ex textil, möbler, skor och andra konsumtionsvaror för att minska importberoende – här är de rödgrönas satsning på unga entreprenörer något positivt att ta tillvara. Hyresbostadsbeståndet måste bibehållas i allmän ägo, renoveras och utökas. En ekologisk och klimatsmart närproduktion och närkonsumtion måste fokuseras, för att bibehålla och utveckla fungerande lokala marknader. Vidare måste en avreglering av avregleringen startas – för att motarbeta det globaliserade kapital som bara suger ut länder på pengar och försvinner med vinsterna – gud vet var. Om priserna för tidigare billig och nu fördyrat avreglerad infrastruktur slukar köpkraften finns ingenting över som kan gynna framväxten av en grön ekonomi vad gäller konsumtion av varor producerade på ett ekologiskt hållbart sätt.
Vad är egentligen en eurovärd? Om samtliga euroländer är belånade till en nivå som gör att deras ekonomier långt ifrån kan betraktas som solida, vem är det då som skall stabilisera eurons värde? Det kan ju knappast vara de länders ekonomier vars statsskuld överstiger 100 %. Det kan ju till och med svårligen vara dess ekonomiskt starkaste land, Tyskland, med tanke på att landet så sent som i januari befann sig i den värsta recessionen sen 1932. Mer skuldsättning och IMF-finansiering över hela linjen kommer därför sannolikt inte att öka förtroendet för att köpa euroländers statsobligationer. Till slut finns det bara kvar den europeiska centralbankens löfte om stödköp som garanti. Hur skall den då i sin tur finansiera stödköpen? Genom att trycka mer pengar?
Frågorna hopar sig. Och kritiska röster höjs nu, som ifrågasätter trovärdigheten av de vidtagna åtgärderna. Trots allt handlar de ju om att lösa skuldkrisen genom att sätta de redan överskuldsatta euroländerna i ännu större skuld, och även genom att dra in icke-euroländer i ökad skuldsättning, vilket ju leder till att även dessas ekonomier äventyras allt allvarligare. Vilken ekonomi finns det då till slut kvar som kan garantera att euron har något reellt värde överhuvudtaget?
“‘Lending more money to already overborrowed governments does not solve their problems,’ Carl Weinberg, chief economist of High Frequency Economics in Valhalla, N.Y., said in a note. ‘Had we any Greek bonds in our portfolio, we would not feel rescued this morning.’ Such concerns may be part of the reason the euro fell back when American markets opened, after surging in Asian and European trading, to end the day at about $1.28.”
Som marknadens reaktioner ser ut så verkar banker mest bara passat på att göra sig av med euroländers statspapper så snabbt som möjligt – till Europeiska Centralbanken som fick betala överpris. Men vad spelar det för roll när pengen heter euro – dess värde är ju relativt:
”‘While the plan does dramatically reduce the liquidity risks for sovereign issuers, BCA adds, it ”does not solve the longer-term solvency issues facing some euro member countries, or the fact that parts of Europe face an extended period of deflation.’
This comes as the euro zone enters its thirteenth year of stagnation, Dumas of Lombard Street Research writes. Germany has grown only 0.5% per annum in the eight years since it exited the last recession. Italy’s gross domestic product has contracted over a full business cycle, a first for a major economy, he adds” [my bold typing]
Nu skriver Staffan Sonning på SR:s sida och hänvisar till Lars Calmfors som 1996 i en utvärdering sagt att ”EU inte är ett optimalt valutaområde” och skall därför istället främst ses som ett politiskt projekt. Till det skulle man vilja lägga ett politiskt PÅTVINGAT projekt av ökad integration i form av Lissabonfördraget som ingen befolkning utom Irlands tillåtits rösta om.
Varför tvingar makthavare på oss denna tvångsanslutning till ett luftslott som uppenbarligen inte fungerar annat än möjligen för den elit som vill profitera för egen räkning på det, även om det även där är tveksamt vad beträffar funktionaliteten med tanke på vad som nu utspelar sig?
Vi vill inte vara med ändå tvingas vi. Många bedömare pratar nämligen nu om att eurons situation måste tvinga fram även ökad arbetsmarknadsinte-gration och ökad politisk integration – vad hade de då tänkt sig? Tvångsförflyttningar av människor? Tvångsanslutning till politik som nationella parlament aldrig någonsin skulle gå med på? Och i vilket syfte? Att få ett dödsdömt valutasamarbete att fungera hjälpligt på bekostnad av människors fria vilja?
Skall europas alla invånare tvingas bli flyktingar på sin egen kontinent? Skall de tvingas bli gästarbetare som hankar sig fram på existensminimum och bruten engelska långt från sina familjer och sitt hemland?
Ja, det tycker nu bedömare som säger att den politiska integrationen till varje pris skall pressas fram oavsett vad människor klarar av eller tycker om den saken. Alternativet om inte människor är beredda att slå sönder sin sociala och kulturella tillhörighet och identitet är att dömas till evig fattigdom i sitt eget land som lämnas ut till rovdrift åt multijättar.
Om vi då tittar på familjerna och barnen – även om föräldrarna tillhör den elit utbildnings- och språkmässigt som klarar att ta sig fram oavsett land och socialt nätverk – hur ska det gå för barnen om mamman eller pappan ena året måste arbeta i Frankrike nästa i Finland, Tyskland eller varför inte Bulgarien? Hur går det för dem? Skall det bli som på Filippinerna där människor får lämna sina barn till släktingar, och själva åka långt ifrån och arbeta och skicka hem pengar till barnens försörjning? Är det det nya Europa som vi vill ha?
Nej, det vill vi ju inte. Men strunt i det, bara högerpolitikerna får som de vill. Till varje pris, bokstavligt talat varje pris. Det kallas att gå över lik. Och det har de tydligen inga som helst bekymmer med, med tanke på kraven som obekymrat framställs.
Inför EU-valet hade man idag ett kortare inslag i SVT – om hur Europaparlamentet handlar om KONSENSUS – och att det då gäller att få de två största partigrupperna; högerns EPP-ED och socialisternas PSE att dra åt ‘samma håll’ (det handlar ju om att EU skall tala med EN röst i världen – tillsammans med USA i enlighet med de europeiska högerpartiernas sedan decennier utarbetade agenda ) – vilket sammanfattningsvis kan klargöra vad EU är på väg mot – ett EN-partisystem?
Som alla vet när det gäller Piratpartiet – ”Ingen åsikt” (fast FP där Christian Engström före 2006 var medlem har förstås en utpräglad åsikt, och M och Muf där Rick Falkvinge tidigare var medlem – vilket tydligen även gäller den ‘nyutkomne’ medlemmen HAX – likaså)