Etikettarkiv: kulturfientlighet

Boken som stapelvara och kvällstidningsjournalisten som författare

Unni Drougge har skrivit en bitsk bloggpost om Jan Guillous position som mediaorakel och svensk litterär superstar, ”Jan Guillou – Brobrännaren”.

Man skulle kunna tro att det har att göra med den personliga vendettan som ägt rum mellan de båda, efter att Jan Guillou korthugget sågade hennes bok Boven i mitt drama kallas kärlek som en vedkapmen efter närmare research förstår man hur rätt hon nog tyvärr har i sina bedömningar av Hamiltons hyperkrönte skapare:

”Som de flesta narcissistiska makthavare omger han sig endast av ja-sägare och får därmed allt mindre kontakt med den oredigerade verkligheten (han har exempelvis kategoriskt och konsekvent vänt ryggen åt hela internet). Guillou tror således att hans ord ännu väger tungt och att han är en stor man i staten. Utan att skämta tillkännager han därför att han är ‘skickad’ att skriva en romansvit om 1900-talet. Det är bara han som kan göra det, säger han. [. . .] Med andra ord är Jan sig lik; i sina egna ögon är han fullt jämförbar med, säg, Thomas Mann. Det som däremot inte upphör att förvåna är hur medieeliten fortsätter låta honom vara en stat i staten. Efter de snälla recensionerna, som egentligen kunde ha utformats som råa gapflabb, får så Jan kliva upp i mediernas höga bönetorn och därifrån utdela högljudda och förödmjukande underkännanden av sina kritiker. Har någon annan författare den rätten?”

Hyllningarna av Jan Guillous döda tegelsten Brobyggarna framstår nämligen som minst sagt lismande.

Som kronan på fjäskeriverket kan man sen se “Kultur Specials” upphöjning av Jan Guillou till uppstoppad väggprydnad. Om inte förr så då når man full förståelse för hur långt media gått i sin okritiska hyllning av denna litterära stapelvarufabrikant.

Hans ännu inte lika intellektuellt uppstoppade hustru gör vad hon kan i det filmade “författarporträttet” för att desperat nagla fast honom vid verkligheten, alltmedan hans skrockande förnumstiga utsagor om samtiden och Bonniers fördunstar i ett moln av årgångsvin från den securitasbevakade alkobunkern.

Stundtals flackar hans blick oroligt efter att han tassat i raggsockorna efter henne med sina manuslappar en lång stund, som vore hon en ledstång att hålla i, när den av upphöjelsen fördunklade perceptionens förbindelser med världen utanför tycks stadda i farlig upplösning.

När han till slut sätter sig ner för att pusta ut efter den ansträngande förföljelsen, tycker man sig kunna ana en inre panik över att något kanske håller på att gå slutgiltigt förlorat.

Och det är nog det enda som bådar gott i den här ”dokumentären” (man erinrar sig ”Ondskan” som en fladdrande ensam låga i ett alltmer allomfatttande mörker av bottennapp). I övrigt är det illavarslande för att uttrycka det milt. Är det Piratförlagets PR-avdelning själv som kokat ihop detta fulländat pekoralistiska personporträtt? undrar man.

Inte nog med att självdistansen lyser med sin frånvaro, vi får också, genom en sista klumpig iscensättning av hyllningsföremålets erövringar i tillvaron, bevittna hur Jan Guillou stånkande forslar in en makabert strid ström av extremt stora och otympliga jakttroféer i det redan belamrade bostadshuset – ett slags nutida replik till Hemingways fästen i den amerikanska utmarken. I ett av rummen stirrar ett helt zoo av djurhuvuden ut från väggarna. Hur alla dessa nytillkomna också ska få plats  – tillsammans med ett lejon i naturlig storlek dessutom – framstår som obegripligt.

Men de enda i kritikerkören som försöker inrymma åtminstone ett korn av sanning i sina omdömen om Brobyggarna är Dala-Demokraten och Nils Schwartz i Expressen.

Kanske skulle Jan Guillou behöva ge sig ut på en lagom farlig singelsafari i verkligheten utan ledstång, och bli lite happy, happy. Samt ta farväl av årgångsvinerna ett tag, eller varför inte säga ett slutgiltigt adieu till dessa trolldrycker? Annars kan det nog komma att bli riktigt spöklikt på det förhärligade hjärnkontoret vad det lider.

Se tidigare bloggpost: Nobelpriset till Tomas Tranströmer – Bildspråkets virtuosLitteratur ej språkkonst

Läs: Dala-Demokraten – Magplask för Jan Guillou, Expressen – Jan Guillou: Brobyggarna, Tidningen Kulturen, Expressen – Guillou och Birro i författarbråk, SR – ”Han är svensk”, Folket i Bild 3/99 – Jan Guillou: ”Modern svensk litteratur är obegriplig”, Expressen – Jan Guillous sågning av Björn Ranelid

Bloggar: Tankaromib, Tankaromib – Funderingar kring Guillouattack nr 1, Fredman på Kvarnberget, Bokcirklar, Bokbloggar – Jan Guillou om Tranströmer, Annikas litteratur- och kulturblogg, Kulturkontoret – Guillou och obegripligheten, Marie Bjelmehag – Fin/ful litteratur

Den politiskt neutrala konstkritiken

På axess blogg pågår en kulturkritisk diskussion  som säger sig inte ha någonting med politik att skaffa, utan istället diskuterar den rena konsten, som väntat dock inte på något särskilt renhårigt sätt, då den i det närmaste nekrofilitiskt efterfrågar ”romaner som handlar om fullkomligt fiktiva gestalter”, ”romaner som försöker att få dessa gestalter att framstå som levande” – samtidigt som den populistiskt förpassar vad därutöver är till ”kökkenmöddingsestetiken” (ordet ‘kökkenmödding’ upprepas tre gånger i detta inlägg); enligt Johan Lundberg en talanglös litteratur som döljer sin oskicklighet genom att skriva självbiografiskt, men ändå pålitligt kan påräkna att höjas till skyarna av en hord vänstervridna kritiker, eller ”gamla 68-or” som de ömsom kallas, när de inte går under namnet ”reaktionärer” vilket inträffar ifall de, som Eva Ström, med ”sedvanliga argument från modernismens glansdagar försvarar de idag mest hyllade och uppburna författarna”.

Ansvarig utgivare för axess blogg, Johan Lundberg framstår själv som en i kökkenmöddingen fredrikskt böökande, snokande efter ytterligare smutstvättsnotor att gräva fram och hålla upp som bevis för att tiden är ur led men bör vridas rätt av högerns kulturkiropraktorer. Dessa kvacksalvelsefulla  hyllningar till kitschfiguration och ren fiktion verkar endast tjäna ett enda syfte. Att mönstra ut samhällskritisk litteratur och konst till förmån för mer maktföljsam sådan, som ser till att hålla sig på den politiska mattan och låter bli att skapa några icke önskvärda förändringens vindar, som kan ruska om i de av nekroromantiska riddarrustningar fyllda hjärnvindlingarna dirigerade von oben från en uppbygglighetens högplatå av högerns hetska curatorer.

Se tidigare bloggposterLitteratur ej språkkonst,  Det fria ordets död,  Det ockulta högerspöket går igenKulturfientlighet och reaktion,  Konst innanför ramarna tycker kulturministern, En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti – den långsamma reprisen 

Läs SVD – Lars O Ericsson: ”Pinsamt historielös konstdiskussion”, DN – Bo Madestrand: Kulturkonservativ backlash. Längtan efter trygghet i krisen., SydsvenskanEva Ström: ”Måleriet med bruna toner” ,Sydsvenskan – Johan Lundberg: ”Blanda inte ihop estetik och ideologi”,  Sydsvenskan – Eva Ström: ”Naziestetiken är uppenbar”,  Newsmill – Lars Vilks: Därför vinner Odell i rätten, vilks.net – Rättegång som konstnärlig kvalitet,  Expressen – Kultur: Med fel finger i luften,  DN – Birgitta Ruin – Konsthöst med magi, DN – Manifestdebatten i DN,  DN – Koldenius och Frid skriver läsarnas manifest, DN – Maria Schottenius: ”Domslut mot konsten”,   Badlands hyena – ”EU granskar pressen”

Läs även: DN – Artister ger sig in i valrörelsen,   SVD1,  SVD2,   DN2,   SVD3,    SVD4,  Expressen1,   DN3,    DN4,   DN5Expressen2,   DN6,   DN7,  DN8,    SVD5,   AB1,  Expressen3,   GP1,  HD1,  SVD6,  AB2,   DN9,

Bloggar: Peter Andersson – med rätt att tycka,   Solidaritetens plattformar – ”Samtliga artister ger sig in i valrörelsen för rödgrön victoryseger 19 september 2010”,  Peace Love & CapitalismJohan Ingerö – ”Bröd och skådespel”,  Gratis romantik, kärlek och glädje,    Mitt i stegetKarins värld – ”Valrörelsen startar nu”,   Peter Andersson2,  Kent Persson (m)-blogg,   Röda Malmö,   Kulturbloggenjj.n:s blogg,  Erik Laakso – På Uppstuds,  Peter Andersson3,   Jonas Morian från Promemorian,  [s-buzz], rödgrön.se – ”Vägen till maktskifte börjar idag”,

Hur många jobb har skattesänkningarna alstrat?

Apropå de brödsmulor den M-märkta alliansregeringen i elfte timmen nu anser sig beredd att strö ut över Sveriges svårt sargade kommuner rapporteras det idag i DN att

M-ledningen trycker därför sina lokala företrädare så att de värnar ”välfärdens kärna” i stället för badhus.  Prioritering två för M är ökade utbildningsinsatser och annan arbetsmarknadspolitik. På tredje plats kommer nya skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Det antas ge fler jobb på lång sikt, men ett fjärde jobbskatteavdrag beror på statsfinanserna. ”

Att inte låta barn lära sig simma och familjerna ha kul tillsammans på söndagarna till ett humant pris – det verkar vara en hederssak för männen i Moderaterna med stort M. Förutom naturligtvis att genast efterkomma minsta kväkande från tankesmedjan Timbro. Samt att vältra över även ansvaret för arbetsmarknadspolitiken på kommunerna, som det inte räckte med allt man redan ‘delegerat’ dit,  t ex ansvaret för skolan som tidigare var statlig och då fungerade mycket bättre.

Inom nyliberalt färgad ekonomisk politik finns antaganden om att avregleringar, skattesänkningar och försämringar i arbetslöshetsförsäkring alstrar flera jobb. Men hur fungerar den imaginära ideologin i verkligheten? Man kan ta lärdom av ett genomfört exempel i praktiken – hyllat av nyliberalismens båda lärofäder – Milton Friedman och Friedrich von Hayek: Pinochets Chile.

Kunskap om vad de nyliberala favoritåtgärderna konsekvent genomförda leder till i praktiken sammanfattar Greg Grandin i sin utmärkta artikel från den 17 nov 2006 i Counterpunch: Milton Friedman and the Economics of Empire – The Road from Serfdom vilket borde tjäna som ett varningstecken för Borg (och EU) om att omedelbart upphöra med den neoliberala luftslottsagendan till förmån för keynesiansk rehabilitering:

Tens of thousands of public workers lost their jobs as the government auctioned off, in what amounted to a spectacular transfer of wealth to the private sector, over four hundred state industries…New laws treated labor like any other ”free” commodity, sweeping away four decades of progressive union legislation…In order to build investor confidence, the escudo was fixed to the dollar…Pegged as it was to the appreciating US dollar, the value of the escudo was kept artificially high, leading to a flood of cheap imports. While consumers took advantage of liberalized credit to purchase TVs, cars, and other high-ticket items, savings shrank, debt increased, exports fell, and the trade deficit ballooned. In 1982 things fell apart. Copper prices plummeted, accelerating Chile’s balance of trade deficit. GDP plunged fifteen percent, while industrial production rapidly contracted. Bankruptcies tripled and unemployment hit 30 percent. Despite his pledge to hold firm, Pinochet devalued the escudo, devastating poor Chileans who had either availed themselves to liberalized credit to borrow in dollars or who held their savings in escudos. The Central Bank lost forty-five percent of its reserves, while the private banking system collapsed. The crisis forced the state, dusting off laws still on the books from the Allende period, to take over nearly seventy percent of the banking system and reimpose controls on finance, industry, prices and wages. Turning to the IMF for a bailout, Pinochet extended a public guarantee to repay foreign creditors and banks.

But before the crisis of 1982, there were the golden years between 1978 and 1981. Just as the international left flocked to Chile during the Allende period, under Pinochet the country became a mecca for the free-market right. Economists, political scientists, and journalists came to witness the ”miracle” first hand, holding up Chile as a model to be implemented throughout the world. Representatives from European and American banks poured into Santiago, paying tribute to Pinochet by restoring credit that was denied the heretic Allende. The World Bank and the Inter-American Development Bank extolled Chile as a paragon of responsibility, advancing it 46 loans between 1976 and 1986 for over $3.1 billion. ”

vidare skriver Grandin 2006

Today, Pinochet is under house arrest for his brand of ”shock therapy,” and Friedman is dead. But the world they helped usher in survives, in increasingly grotesque form. What was considered extreme in Chile in 1975 has now become the norm in the US today: a society where the market defines the totality of human fulfillment, and a government that tortures in the name of freedom.”

Vilken ekonomi skulle inte tillfälligt ljusna med miljardpaket efter miljardpaket, krediter, räddningar  – frågan är vad som händer när systemet tvingas nyktra till från den friedmanska väckelsen och benhårda marknadsreligiösa tron på extremutilitaristiska luftslott i vilka människan reducerats till en skugga av sitt forna värde.

Se tidigare bloggposter: Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Riksdagen – demokratins C-lag,  I Sverige finns ingen korruption – bara vanligt mygel,

Läs DN – ”Pessimismen håller på att brytas”, SVD – ”Vi sätter jobben främst”,  AB – Moderaterna vill sänka skatten – trots krisen, SVD – Tre frågor om budgeten”, Dagbladet – ”Kommunen måste stå till svars för sina vansinniga prioriteringar”, DN – ”Den ekonomiska krisen inte så farlig för Sverige”,  Expressen – Det här vill Reinfeldt prioritera i höst, SVT, AB2, Expressen – Det våras för höstbudgeten, AB3,

Bloggarna – Peter Andersson – med rätt att tycka: ”M: Sänkta skatter före rejält kommunstöd och jobbpolitik?”Röda Malmö,  Törnebohms hotspot,  Röda Berget,   In Your Face,  Roger Jönsson,  John Johansson(s) blogg,  Ola Möller,  Kent Persson (m), Ett Hjärta Rött