Att plattitydernas mästare Knausgård vill bli hyllad av Samtiden är tydligt. Vilket väl troligtvis nog är det enda som han också kommer att bli. För vem kommer att läsa hans förlegade drapor om 10 år? Knappast ens Grabbarna på Fagerhult, det är mitt tips. Möjligen jägarna på Karinhall, om det inte vore så att de senare sedan länge redan utdött av sin ampull cyankalium.
Porträttfotot som beledsagar DN:s lågvattenmärkespublicering av detta lama utbrott mot ett Sverige som ännu inte insett ”det vackra i nazismen”, kan även det mäta sig med de allra yppersta av pekoral – likt en väderbiten polarfarare stirrar han oss rakt i nyllet.
Den isande härdningen av hårtestarna från de långa Arktisvistelserna i egokammaren övergår dock i kulturklimatets högervridna moderiktighet när intrycket av påsmetat rufsig, järngrå schnauzerkalufs ändå tar över. Och eftersom försöket till underbyggt uppfordrande blick sen även förenas med en liksom pillimarisk glimt på grund av den sneda huvudhållningen och framåtlutningen över bordet berövas det intensiva sanningssökeriet sin allra sista reminiscens Ibsen eller (varför inte fördenskull) Hamsun, till förmån för någon glosögd, slafsigt tecknad sjöbjörn i Karl-Alfred.
Anti-spenatiska ambitioner saknas inte. Vi har att göra med en Författare med i det närmaste allsmäktiga anspråk – på sin egen signifikans som läroboksförfattare för högstadiet.
”En roman är motsatsen: den söker komplexitet, den söker mångtydighet, den söker sanning . . . Också en roman som handlar om det enkla och om regression, är komplex och expansiv blott i kraft av att vara en roman – och om inte, så är det ingen roman. Jag beskrev den infantile mannen som dyrkar barnet, den skyldige som dyrkar den oskyldiga, och även om romanen är realistisk och konkret förhåller sig till denna relation, så sträcker sig metaforen ut i samhället och samtiden. Är metaforen giltig? Det vet jag inte, det kan jag inte veta, men det jag gör som författare är att skriva om mina egna känslor, böjelser, tankar och insikter”
Jo tack, vi vet det.
För en sådan upphöjd kravnivå ter sig alltså perspektivet ändå märkligt förkrympt
”Och ja, jag är man, så det är perspektivet.”
för att inte säga mer än lovligt cyklopögt, då han fortsätter med att inte bara förminska tonåringen, utan även hela manssläktet genom att förlägga hjärnans geografiska hemvist hos detsamma dvärgmentalt mellan benen:
”och nu talar jag om tonåren, kändes så ohanterlig – det enda jag ville, att ligga med någon, verkade helt omöjligt”
Han jämför därefter oerhördheter som att låta sig uppslukas av ”det vackra i nazism” med banala mänskliga tillkortakommanden som att dricka för mycket, vilket väl går att jämföra ungefär lika bra, som en biedermeiersk chiffonjé och en vanlig påse.
Det tyder inte på någon större insikt i den mänskliga naturen. Att anse nazismen ”vacker” tyder dessutom på sällsynt dålig smak i rent estetiskt hänseende.
”Ändå gör vi det” – avslutar han sina därpå följande, tröttsamt triviala anaforer av upprepade likställelser av det försumbara med det nyss nämnda, katastrofala.
Vi vet att det kanske inte är bra att dricka, ändå dricker vi.
Vi vet att det inte är bra att skälla på våra barn, ändå skäller vi på våra barn.
Vi vet att det inte är bra att vara missunnsam, ändå är vi missunnsamma.
Vi vet att det inte är bra att vara bitter, ändå är vi bittra.
Fyll i själv – ‘Vi vet att det inte är bra att vara nazister – ändå är vi nazister.’ Tala för dig själv, skulle jag vilja säga.
Att kalla hans hjärndött didaktiska litania för en ”rasande uppgörelse” sträcker ut denna knausbolls fascifars till kulturdebattartikel
”i samhället och samtiden. Är metaforen giltig?”
Svar Nej. Den är löjeväckande. Lika löjeväckande som detta ‘anspråkslösa’ anspråk på ‘satir’ i sagans form, vars hopkokare Swift skulle ha dött av skam över att bli jämställd med i yrkeshänseende. Lindgrens Pomperipossa-artikel och Tage Danielssons Sannolikhetsmonolog lyser som ren Shakespeare i jämförelse.
Å andra sidan – vad mer kunde man vänta sig av en ‘författare’ som haft den inte bara vulgära utan också litterärt taffliga smaken att kalla sitt storhetsvansinnigt långrandiga förstlingsverk för ”Min Kamp”.
Men så är ju både Random House och Penguin uppköpta av Bertelsmann – en gång nationalsocialismens chefspublicist. Med det är Skönlitteraturen inte längre vad den varit.
Ekvationens X Factor avtäcks allt mer ohöljt globaliserat inför våra – ska vi säga – ‘förfärade’ ögon? Och ”Himlen är blå”. Det är inte vackert – men det gör ont.
”Grunden till att det finns så mycket hat hos cykloperna, och så mycket fruktan, tror jag är enkel. Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara. Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående. Det märkligaste är att de tror att det är likadant på alla andra platser, i alla andra länder, och ingenting kan övertyga dem om att så inte är fallet. Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla, och när det någonstans inte stämmer, som till exempel i grannlandet Danmark, så blir de arga på danskarna.”
‘Cyklopien’, ‘fjällandet’ – och så helt sonika ‘Danmark’?
Verfremdungseffekten landar platt där den började – i grönköpingspekoral. Buhu-slutklämmen står inte SD-spammet på Twitter #svpol långt efter. Stackars pappsingen – sen Fadren är det synd om honom. Sen tidernas begynnelse. Och det tar aldrig slut. Detta evinnerliga gubbgnäll. Denna outhärdligt monotona, förorättade självömkan. Alltmedan världen står i brand.
”Märkligt är det inte. Att bli kallad pedofil i cyklopernas största morgontidning är ingen trevlig upplevelse. Jag har fyra barn, de äldsta har börjat läsa tidningen, och jag bara väntar på frågan ”Pappa, vad är pedofili? Varför säger hon att du är pedofil?”
Detta är ingen fiktion. Jag som skriver detta är en verklig människa, och mina barn är verkliga.
Se tidigare bloggposter: Random House, Penguin och Bertelsmanns ”X factor”, Jallai Jallai, Väldigt Arga Unga Män och Jihad Janes
Läs: DN – Karl Ove Knausgårds rasande attack på Sverige, Humanistbloggen – Knausgård i Cyklopernas land, Expressen Jonas Gardell: ”Knausgård kommer från de halvslaka snorklarnas land”, Aftenposten, Arbetaren – Lisa Carlsson: ”Kan vi prata om Knausgård?” Patrik Lindenfors blogg – Knausgård i Cyklopernas land, Twitter – trendsmap #knausgård, Politism – Knausgård rädsanalyser som ifrågasätter hans maktposition, Expressen – Varför är Sverige så fyllt av hat? (min anm: Sverige?), DN – Ebba Witt-Brattström: Kulturmannens 13-åriga alibi, DN – Ebba Witt-Brattström: Patriarkatets parnass – så funkar den, SVT – SD ökar kraftigt bland LO-medlemmar, AB – Nu bäddar Löfvén för valförlust, SVD – Kritik mot Stockholms satsning mot extremister, AB, AB2, SVD,
Nemokrati 
