Etikettarkiv: litteratur

Den politiskt neutrala konstkritiken

På axess blogg pågår en kulturkritisk diskussion  som säger sig inte ha någonting med politik att skaffa, utan istället diskuterar den rena konsten, som väntat dock inte på något särskilt renhårigt sätt, då den i det närmaste nekrofilitiskt efterfrågar ”romaner som handlar om fullkomligt fiktiva gestalter”, ”romaner som försöker att få dessa gestalter att framstå som levande” – samtidigt som den populistiskt förpassar vad därutöver är till ”kökkenmöddingsestetiken” (ordet ‘kökkenmödding’ upprepas tre gånger i detta inlägg); enligt Johan Lundberg en talanglös litteratur som döljer sin oskicklighet genom att skriva självbiografiskt, men ändå pålitligt kan påräkna att höjas till skyarna av en hord vänstervridna kritiker, eller ”gamla 68-or” som de ömsom kallas, när de inte går under namnet ”reaktionärer” vilket inträffar ifall de, som Eva Ström, med ”sedvanliga argument från modernismens glansdagar försvarar de idag mest hyllade och uppburna författarna”.

Ansvarig utgivare för axess blogg, Johan Lundberg framstår själv som en i kökkenmöddingen fredrikskt böökande, snokande efter ytterligare smutstvättsnotor att gräva fram och hålla upp som bevis för att tiden är ur led men bör vridas rätt av högerns kulturkiropraktorer. Dessa kvacksalvelsefulla  hyllningar till kitschfiguration och ren fiktion verkar endast tjäna ett enda syfte. Att mönstra ut samhällskritisk litteratur och konst till förmån för mer maktföljsam sådan, som ser till att hålla sig på den politiska mattan och låter bli att skapa några icke önskvärda förändringens vindar, som kan ruska om i de av nekroromantiska riddarrustningar fyllda hjärnvindlingarna dirigerade von oben från en uppbygglighetens högplatå av högerns hetska curatorer.

Se tidigare bloggposterLitteratur ej språkkonst,  Det fria ordets död,  Det ockulta högerspöket går igenKulturfientlighet och reaktion,  Konst innanför ramarna tycker kulturministern, En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti – den långsamma reprisen 

Läs SVD – Lars O Ericsson: ”Pinsamt historielös konstdiskussion”, DN – Bo Madestrand: Kulturkonservativ backlash. Längtan efter trygghet i krisen., SydsvenskanEva Ström: ”Måleriet med bruna toner” ,Sydsvenskan – Johan Lundberg: ”Blanda inte ihop estetik och ideologi”,  Sydsvenskan – Eva Ström: ”Naziestetiken är uppenbar”,  Newsmill – Lars Vilks: Därför vinner Odell i rätten, vilks.net – Rättegång som konstnärlig kvalitet,  Expressen – Kultur: Med fel finger i luften,  DN – Birgitta Ruin – Konsthöst med magi, DN – Manifestdebatten i DN,  DN – Koldenius och Frid skriver läsarnas manifest, DN – Maria Schottenius: ”Domslut mot konsten”,   Badlands hyena – ”EU granskar pressen”

Läs även: DN – Artister ger sig in i valrörelsen,   SVD1,  SVD2,   DN2,   SVD3,    SVD4,  Expressen1,   DN3,    DN4,   DN5Expressen2,   DN6,   DN7,  DN8,    SVD5,   AB1,  Expressen3,   GP1,  HD1,  SVD6,  AB2,   DN9,

Bloggar: Peter Andersson – med rätt att tycka,   Solidaritetens plattformar – ”Samtliga artister ger sig in i valrörelsen för rödgrön victoryseger 19 september 2010”,  Peace Love & CapitalismJohan Ingerö – ”Bröd och skådespel”,  Gratis romantik, kärlek och glädje,    Mitt i stegetKarins värld – ”Valrörelsen startar nu”,   Peter Andersson2,  Kent Persson (m)-blogg,   Röda Malmö,   Kulturbloggenjj.n:s blogg,  Erik Laakso – På Uppstuds,  Peter Andersson3,   Jonas Morian från Promemorian,  [s-buzz], rödgrön.se – ”Vägen till maktskifte börjar idag”,

Litteratur ej språkkonst

Riktiga romaner bör inte syssla med språkkonstnärliga experiment. Det tar udden av berättandet. Språket skall underställas berättelsen och inte irra omkring och trassla till den röda tråden. Även lyriska influenser bör rensas ut. Det tycker några nyutexaminerade författare som med detta vill göra sitt inträde på författarbanan. Vidare anser de att romanen inte heller skall hålla på med vulgariteter och skämt – det handlar ju trots allt ändå inte om någon stå-upp-komik eller om damsnusk, utan om den seriösa romanen.

Genast hyllas initiativet av axess blogg och dess upphovsman Johan Lundberg.  Man undrar varför just han visar sådan helhjärtad entusiasm. Det förstärker förnimmelsen av reaktionär doft kring hela manifestet, som även passar på att uttrycka sin motvilja mot hur det självupplevda ogenerat spys upp på bokhandelsdiskarna. I bakgrunden anar man en kulturminister som önskar sig mer konst innanför ramarna och texter som hålls hårt inspärrade mellan de bältesspända bokpärmarna. För det är ju så obekvämt med en konst som handgripligen vill delta i det offentliga samtalet, som vill lägga sig i och käfta emot. Och som gestaltar eller skriver om självupplevda fasor. Sådana vill alliansregeringen helst slippa i fortsättningen. Några historiska skildringar av tidigare fasor vill man inte heller bli påmind om.

I dess ställe kommer nu den breda, garanterat fiktiva berättelsen som en trygg, trög flod och sköljer bort all verklig smuts. Ungefär som rännstenen sköljdes ren från nattens träck på Bellmans tid. På berättelsens Nilsholgerssonsvingar skall vi nu flyga lagom högt över Sveriges dalar och kullar och berätta uppbyggligt om vårt land och människorna där.

Snart väntar också en intressant rättegång om Anna Odells fräcka tilltag att ha mage att ifrågasätta Psykvården i vårt fosterland.

Mot detta har jag följande att invända:

Manifest i all ära – men är det inte lite väl mycket tvångströja över just detta. Högtravande dessutom. Vad är det för fel på språkexperiment – det är ju kul ju. Och lyriska passager i romaner – varför hacka på dem. Dessutom har väl i stort sett alla stora romanförfattare utan undantag också varit utpräglade språkkonstnärer – Joyce, Woolf, Proust, Harry Martinson, Dostojevskij, Kafka, även Lagerlöf, Eyvind Johnson, Dagerman, Söderberg osv – så det finns ju ingen motsättning. Att rensa ut det vad blir då kvar. En anrättning utan krydda och arom.

Som inte ”kommunicerar, berör” eller ”oroar” någon som helst.

Dessutom – att nämna Pär Lagerkvist apropå epik utan influens från lyrik är väl snudd på korkat. Pär Lagerkvist ÄR svensk lyrik – närmare bestämt vårt hjärtas skri i världen.

Se tidigare bloggposter: Konst innanför ramarna tycker kulturministern,   En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti!, Tänk analogt, , En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti – den långsamma reprisen, Spöken som finns 

Läs: DN – ”Manifest för ett nytt litterärt decennium”,   DN2 – ”Dagens Nyheter gör ny helgsatsning”,

Läs bloggarna! – Axess – ”Manifest för läsfest”, Errata: ”Ett ovanligt ofestligt manifest”,    Anna Troberg – ”Rapport från elfenbenstornet”,    FLM – ”Remix på litteraturmanifest”   Bokhora – ”Fiktionernas återkomst – eller? (Del II)”, Bokmania,  Victor Estbys skriverier,  CopyriotFörfattarcoachens blogg,  Thereses dagbok,   Lilla O,  Soneryds nya – ”Dagens jaha”,   Wiman – ”Inget har hänt i DN”,   Stefan Stenudd1,   Stefan Stenudd2,

Den neoliberala fundamentalismen knäcker ekonomin

Sedan långt före jul har jag i inlägg efter inlägg vädjat, skällt, bönat, bett, uppmanat och uppfordrat den här nyliberalt fundamentalistiska alliansregeringen att bekämpa arbetslösheten genom att investera i den offentliga sektorn. Detta vägrar alliansregeringen göra – för de sitter fast i sin fanatiska tro på nyliberala icke-lösningar på arbetslöshetsproblemet som under tiden förvärras och antar omåttliga proportioner.

Då – före jul – fanns ett överskott i statens finanser på många miljarder, främst på grund av engångsvinster via utförsäljning av gemensam välfärd och egendom, vilket dock på grund av blint fasthållande av neoliberala anti-keynesianska principer nu smält samman och förvandlats till ett växande underskott som nästa år uppgår till 100 miljarder.

Nu säger Fredrik Reinfeldt dessutom att han inte nog med det till och med är beredd att låna upp ännu mer pengar för att sänka skatterna samt till varje pris läxa upp utsatta delar av befolkningen med pekpinnar som svider i skinnet: Det SKALL löna sig att arbeta – och med begreppet ‘arbete’ då endast innefatta jobb inom privat sektor. Allt annat är för honom inga riktiga jobb.

Men att undervisa barn och ungdomar, att sköta äldre, köra tåg och buss, vårda sjuka, sköta renhållning, se till så att energiförsörjning fungerar, forska och utbilda inom universitet och högskola m m m m ÄR riktiga jobb – i synnerhet i offentlig regi, där människor tar sin uppgift på stort allvar vilket det däremot kan vara både si och så med inom privat sektor .

I alla fall om man betänker de glädjebetyg som främst friskolor utan större betänkligheter sätter, vilket tvingar högskolor och universitet att sätta in specialresurser då det sen visar sig att de höga betygen inte speglar det kunskapsinnehåll de liksom är tänkta att utgöra ett mått på (men det spelar ju ingen roll för betygssystemets viktigaste funktion; att skilja agnarna från överklassvetet är ju ändå uppnådd), och det vet vi ju alla att när kvalitetssäkringsverktyget osäkras, då har vi snabbgenomströmningskriteriets måttstock som i en liten nyspråklig pandoraask varvid själva det tayloristiskt hypereffektiviserade ”resultatet” blir därefter.

Jag ställde häromdagen frågan i ett inlägg: – Hur många jobb har skattesänkningarna alstrat? – och har fortfarande inte hittat något pålitligt svar. Fredrik Reinfeldt säger, utan att precisera sig, att det framgår av beprövad erfarenhet och forskning, analyser som vi och andra gör”.

Hur kommer det sig då att den välrenommerade tidskriften Newsweek säger tvärtom – att det är statliga investeringar i offentlig sektor som mest effektivt och omedelbart skapar jobb och att det därtill är oerhört mycket dyrare att skapa jobb i privat sektor via skattesänkningar än vad det är att skapa jobb i offentlig sektor via statliga investeringar?

Enligt den nyligen gjorda undersökningen, från vilken uppgiften troligen hämtats, ”Estimate of Job Creation och som genomförts på uppdrag av Obamaadministrationen sägs att det kostar $ 92 000 att skapa ett offentligt jobb (då det ju bara är att börja anställa fler undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, läkare osv inom samhällssektorer som alltid behöver tillskott eller åtminstone ge de kvinnor heltid som nu får hålla tillgodo med timanställningar, visstidsanställningar, vikariat och deltid) medan det kostar $ 145 000 att via skattesänkningar att skapa ett jobb i privat sektor :

”Job-Years Created by Different Types of Stimulus

To estimate the job-years created by different types of fiscal stimulus, we simulate the macroeconomic model. We consider the three main types of fiscal stimulus: government spending, a tax cut, and state fiscal relief. In each case, we simulate a change of $100 billion in fiscal year 2009. The model uses a plausible assumption about the distribution of the spending or tax reduction over the fiscal year. This simulation shows the job-years created by $100 billion of a type of fiscal stimulus by the end of 2012. The results of this simulation are given Table 3. The results show that a dollar of government spending creates roughly 1.6 times as many job-years as a dollar of tax cuts and 1.3 times as many job-years as a dollar of state fiscal relief. These numbers are a reflection of the different multipliers used in the simulation.

Table 3
Estimates of Job-Years Created by Different Types of Fiscal Stimulus
$100 billion of government spending creates 1,085,355 job-years
$100 billion of tax cuts creates 687,991 job-years
$100 billion of state fiscal relief creates 857,610 job-years
These simulation results can also be used to give an estimate of the approximate amount of spending it takes to create a job-year for different types of stimulus. To derive these estimates, one just divides $100 billion by the estimated number of job-years. The results are given in Table 4. They suggest that the spending needed per job-year is noticeably higher for tax cuts than for state fiscal relief or direct government spending.
Table 4
Estimates of Spending Needed to Create 1 Job-Year
for Different Types of Fiscal Stimulus
Government spending:
Tax cuts:
State fiscal relief:
$92,136 per job-year
$145,351per job-year
$116,603 per job-year”

Svar: Newsweek och Vita Husets rapport har fel och Reinfeldt har naturligtvis rätt, eller hur? Visst måste det vara så. Det måste helt enkelt vara så. I den oheliga marknadens heliga namn. Amen.

Se tidigare bloggposterHur många jobb har skattesänkningarna alstrat?

Läs bloggarna: Daniel Mathisen: ”Investeringar – inte skattesänkningar – skapar jobb.”, Gunnar Axén,  norah4you,   Marknadsliberalen,    Alliansfritt Sverige,  Martin Mobergs blogg,  Mitt i steget,   Robert NoordClaes Krantz,   HBT-Sossen,   Mona For PresidentPeter Andersson – med rätt att tycka,   Röda Malmö,    Alliansfritt Sverige2,   Mitt i steget2,   PJ Anders Linder,

Läs: DN – Konkurrens om elever ger orättvisa gymnasiebetyg, DN2,  DN3,    DN4,  DN5, DN6,   SVD1,   SVD2,   SVD3  SVD4,  AB1,    AB2,    SR – Ekot,  Expressen1,

Tänk analogt

Om man inte gör motsvarande konstruktioner som biblioteksersättningen och kassettersättningen så att den även gäller tillgången till digitaliserat material, så betyder det ju att man i samband med att man digitaliserar allt mer avskaffar informationsfriheten, den fria tillgången till kunskap och kultur. Blir nästa steg då att avskaffa biblioteken?

Biblioteksersättningen bör snarast kompletteras med en ”Multimedia”ersättning som innefattar musik, filmer, dataspel – alla elektroniska media så att det analoga biblioteket kompletteras med ett digitaliserat sådant. Man kan ju låna hela världslitteraturen på ett bibliotek – det är ju precis detsamma med övriga media – att de är digitaliserade gör ingen skillnad. Det handlar bara om att de synliggör innehållet på nya sätt genom olika nya multimediala gränssnitt, interface.  

Att Internet bibehålls i demokratiserad form är avgörande för om vi också skall kunna behålla ett demokratiskt samhällssystem. Att ha fri tillgång till att kunna läsa tidningar, tidskrifter, böcker, forskningrapporter, artiklar genom att kunna låna hem eller läsa dem gratis på bibliotek är en självklarhet för oss. Ungdomsgenerationen är samtida med it-revolutionen som möjliggjort en vidgning till elektroniska media i och med att samhället digitaliserats. Och i det multimediala, digitaliserade samhället måste naturligtvis elektroniska media innefattas i bibliotekens utbud i analogi därmed, vilket redan görs – man kan läsa e-böcker, låna ljudböcker, kassetter, CD-skivor med musik, videofilmer, dvd-filmer m fl på bibliotek.

Det finns heller ingenting som hindrar att man under lånetiden låter någon, eller flera andra läsa boken eller se filmen som man lånat. Man lånar ju inte direkt en mysig film på bibblan och går hem och sätter sig ensam i ett avskilt, ljudisolerat rum och ser den, vidare har biblioteken heller inga ‘tak’ för hur många gånger de får låna ut ett viss medium. Så, om detta sker digitaliserat spelar ju överhuvudtaget ingen som helst roll. Det är endast en teknisk fråga som bör lösas snarast, så att man förhindrar att antidemokratiska krafter utnyttjar övergången till ny teknik för att inskränka våra medborgerliga fri- och rättigheter, något som gjordes av totalitära stater på 30-talet vid de nya massmediernas födelseradion och talfilmen

De totalitära regimerna i öst och väst – nazism, fascism och stalinism anammade snabbt dessa nya ‘mass-medier’ och ockuperade dem som effektiva redskap för sin propaganda och hjärntvätt. Detta  stoppade effektivt demokratin och hämmade all konstnärlig utveckling inom de nya medierna, utan vilka de totalitära regimerna inte hade kunnat fortleva särskilt länge.

Som exempel hade filmen under stumfilmens 20-tal, i och med de radikala och hyperkreativa, modernistiska strömningarna inom konstarterna en blomstringstid, ja  en guldålder, i både Tyskland och Ryssland, med namn som både Eisenstein och Fritz Lang och filmiska mästerverk som ”Pansarkryssaren Potemkin”, nazikritiska ”Dr Mabuses Testamente” , ”Metropolis” och ”Sista Skrattet”. Denna kreativa guldåder ströps effektivt av de framväxande diktaturerna som istället kunde göda sig själva genom att ta över kontrollen över de nya medierna.

I och med övergången till nya medier radion och talfilmen,skaffade sig de totalitära regimerna totalitär kontroll av demsamma, och då stoppades brutalt denna radikala och många gånger samhällskritiska och estetiskt högtstående utveckling av filmmediet och dess formspråk. I USA valde man att efterkomma populismen och dess dubbelmoraliska nymoralism genom att självcensurera filmkonsten och pålägga den en tvångströja, genom att inordna den i Hollywoods likaledes förtryckande  ‘Production code’, vilken för lång tid, ja, ända in i våra dagar (1930-1968), hämmade all experimentell och radikal utveckling av filmspråket och även av filmernas innehåll, då intriger begränsades till vissa tillåtna teman och även språket och vilka ord som tilläts användas i dem censurerades.

De nya medierna utnyttjades istället hänsynslöst av diktaturens krafter för att kontrollera massorna – och vad kunde passa bättre för detta syfte än just mass-medier. Uppfinningen av radion och övergången till talfilm exploaterades för att skapa nya propagandainstrument i Hitlertyskland, där propagandaminister Joseph Goebbels höll i dompteringspiskan, och Hitlers hovfilmare Leni Riefenstahl skickligt använde sig av det nya filmspråket och till och med absorberade delar av de modernistiska stilmedlen för att förföra massorna och ge sken av ett anhängarantal vida överstigande det som var fallet IRL, så att säga.

I Stalins distorterade, förstorande projektion av tsarväldet,  i och med framväxten av det storryska Sovjet 1929-1936, hölls ‘kulturarbetare’ i Ledarens tukt och förmaning genom att en mängd kulturpersoner antingen mördades eller fick gå i exil, och konstskapares organisationer förstatligades för total kontroll av dess medlemmar, och i Mussolinis Italien – radions hemland skedde samma sak i mildare form, där de istället försattes i inre exil tillsammans med regimmotståndare, av vilka de senare i Hitlers Tyskland sattes i läger eller mördades till och med före den verkligt industrialiserade utrotningen av judar, homosexuella, romer och zigenare, ärftligt sjuka, förståndshandikappade m fl tagit sin början.

Om TV hade hunnit fram i utvecklingen så hade Hitler även ockuperat detta medium för sitt vrålande, sina demagogiska orgier och illusioner av massivt folkligt stöd som iscensattes i de repetitivt journalfilmade masscenerna som arrangerades vid välregisserade Nürnbergdagar.

Genom att införa liknande system som systemet för biblioteksersättning får alla lika möjligheter att kunna se filmer, spela dataspel och lyssna på musik samt ta del av debatt, forskning och information i digital form. Detta  är att bibehålla demokratin. Att begränsa det är att begränsa eller till och med avskaffa demokratini analogi med vad man nu gör även med styrelseskicket i och med antiterrorlagstiftning, Lissabonfördraget och akronympaketet som lägger totalt band på all kommunikation människor emellan, och i synnerhet då det elekroniskt förda, demokratiska samtalet; FRA, IPRED I, IPRED II, ACTA och datalagringsdirektivet. Att EU även vill ha bort presstödet och avskaffa public-service-tv gör att den fria opinionsbildningen riskerar att upphöra helt och hållet.

De nya möjligheterna till interaktivitet som det nya sociala mediet Internet ger möjlighet till måste också vara något som alla får lika tillgång till. I skolorna bör snarast även påbörjas en alfabetiseringsprocess, som syftar till ‘computational proficiency, där undervisning i programmeringsspråk måste ingå som bas, och ett minimum bör då vara Python, html och CSS, php och C#.  Detta ger möjligheter till skapande och god grund inför kommande arbetsliv.

Att den borgerliga regeringen stoppade möjligheten att skaffa hem-dator via jobbet var en antidemokratiserande åtgärd, som nu utestänger många från rätten att göra sin röst hörd och uttrycka sin åsikt genom möjligheten att skapa en egen blogg.

Sammanfattningsvis behövs alltså ett system snarast för att upprätta samma typ av system med ersättning till övriga upphovsmän som biblioteksersättningen ger upphovsmännen där. Därför måste regeringen tillsätta en ny översyn över IPRED, IPRED II, FRA, datalagringsdirektivet, och även polismetodutredningen, europeisk arresteringsorder och bestämmelserna om hemlig avlyssning m fl och i det sammanhanget passa på att lagfästa våra grundläggande rättigheter i de lagar som pga terrorhotet eventuellt bedöms nödvändiga att ha kvar, optimalt avskaffa dessa nygamla diktatoriska lagar.  I alla fall om de vill fortsätta kunna kalla sig demokrater, något som de kanske inte längre vill, och då är det vår uppgift som befolkning att kräva omedelbar handling för att bevara demokratin. De historiska spåren förskräcker.

Lagstiftningen mot fildelning sker som sagt inte isolerat – utan i ett fasansfullt sammanhang där man redan i och med Lissabonfördraget i tysthet har avskaffat den parlamentariska demokratin, brevhemligheten, infört en allomfattande och total medborgarövervakning i och med datalagringsdirektivet och FRA-lagen; vilket också sammanfaller med samma slags ekonomisk krasch som var upprinnelsen till de totalitära regimernas uppkomst på 30-talet och den därpå följande förintelsen och det  förödande andra världskriget.

Det som pågår är alltså en tvångsupprepning av 30-talet, en globaliserat uppförstorad projektion av det förflutna.

Denna utveckling måste brytas innan det är för sent.

Att det verkligen är en tvångsupprepning bekräftas även av att det plötsligt också ‘dyker upp’  en kulturfientlighet i största allmänhet – regeringspartierna och dess representanter har givit uttryck för en i det närmaste pöbelaktig inställning till kulturyttringar som inte ‘bär sig’ ekonomiskt. Dessa skall inte få lov att finnas – eventuellt kan existensberättigande erhållas om ‘alternativ’ finansiering, s k ‘sponsring’ kan uppvisas – eller någon annan utilitaristiskt motiverad samhällsnyttig raison d’etre såsom att den ‘befrämjar hälsa och välbefinnande på arbetsplatsen’, ‘ökar prestationsförmåga’ , gör nytta som ‘terapi’  eller tillväxtskapande faktor och färgglatt inslag i upplevelsenäring och turismindustri. I stort sett allt och alla som kan belasta samhället med kostnader måste bevisa sin nyttighet för att på så sätt berättiga sin existens.

Detta sätt att resonera påminner om den typ av ultrautilitaristiska och människofientliga och samtidigt ockult präglade inställning som Hitler grundade sin ‘vision’ av samhället på – de svaga skulle utrotas, endast de ‘nyttiga’ och ‘starka’ hade existensberättigande – endast de som kan arbeta, arbetslinjen, den har vi där – ett synsätt som nådde sin kulmen i utsorteringen i koncentrationslägren – de arbetsdugliga fick jobba ihjäl sig, de andra mördades – och i kombination med det hyllades en unken kultursyn som härstammade ifrån det trångsynta Biedermeyerideal som 1800-talets småborgerskap med sina ytterst begränsade och mödosamt hopskrapade medel lyckats tillägna sig som ett kulturellt minimalkapital.

Den fann sitt uttryck i att man på ett hycklande och dubbelmoraliskt sätt förfasade sig över all spirande avantgardistisk konst som var det begynnande seklets första decenniers banbrytande särmärke. Den på 20-talet kulminerande kulturblomstringen stämplade den småborgerliga trångsyntheten inom den nationalsocialistiska rörelsen sedan som ”Entartete Kunst”.

‘Riktig’ konst var istället den som fick plats inom glas och ram ovanför soffan i det biedermeyerska finrummet (vilket naturligtvis inte hindrade att nazisterna tjänade stora pengar på att sälja den beslagtagna konsten till utlandet samt själv i smyg skapa stora privata samlingar av den). Ingenting fick utmana den lilla och kvävande trygghet man lyckats tillkämpa sig genom småborgerlig och jantelagbunden strävsamhet, där avundsjukan var en livsluft som förgiftade atmosfären med sitt småskurna hat.

Vi har inte gjort upp med det förflutna, och då har historien en tendens att  upprepa sig, i uppförstorade och allt mer spöklika projektioner.

I synnerhet i Sverige och USA vars hemmaarenor stod utanför kriget – kanske dessa tankeströmmar lever kvar i all högönsklig välmåga, eftersom man inte på tillräckligt nära håll upplevt följderna av deras förverkligade iscensättningar. Kommunismen har kontrollerats och förföljts inte minst under socialdemokratins försorg, vilket kommit i dagen i och med avslöjandena om det socialdemokratiska angiveriet och IB-affären, alltså ofta med antidemokratiska metoder, men nazismen ligger tydligen kvar som en (allt mindre) dold farsot, som bara väntar på att få bryta ut.

Dags att göra upp med den också, och botas från den en gång för alla.

Som Anders Rydell påpekade är det alltså den som sitter på koden som har makten, och då vår grundlag stadgar att ”all makt utgår från folket” bör vi alltså snarast demokratisera genom att tillgängliggöra koden, vilket alltså måste ske genom undervisning i programmeringsspråk som kärnämne i skolorna. Istället har man reducerat antal timmar i datakunskap i gymnasieskolan – ett mycket märkligt tilltag, i denna digitaliserade tid.

Att inte kunna hantera motsvarigheten till papper och penna i det digitaliserade samhället gör inte bara att våra barn förvandlas till analfabeter, de berövas också något så grundläggande i den mänskliga kulturen att det fanns redan på förhistorisk tid för tiotusentals år sen – nämligen konsten att forma en bild. Så att inte ungdomarna är helt utelämnade åt dataspelsutvecklare som saluför  en möjligen läckert förpackad men med ovanstående betraktat ganska unken människosyn till ungdomar och barn, vilken hade varit omöjlig att saluföra om den presenterats i ett ‘gammalmedium’ som boken – den hade då omedelbart förpassats till marginalisering som skräplitteratur av kioskdeckartyp eller för filmens del B-film, kalkon, skräckkalkon eller någon annan beteckning som gör att en sådan film aldrig blir någon särskilt långlivad succé.

Så demokratiseringen bör gå åt båda hållen – det människor vill ha är ju kvalitet – men den får de inte tillgång till eftersom filmen, dataspelet, musiken inte är jämställd med boken – detta måste ske. Och även vuxengenerationen måste involveras i det digitaliserade samhället. När man försöker spärra människors möjligheter att ta del av dessa verk, så inskränker man  informationsfriheten och det fria tankeutbytet – digitaliseringen blir en mystifiering som man kan utnyttja i antidemokratiska och auktoritära syften. Människor utestängs från information, kunskap och kultur och många kulturutövare berövas sin publik.

Att man överhuvudtaget hade en ‘propagandaminister’ i hitlertyskland berodde väl just på framväxten av de nya massmedierna.

Det som gör piratrörelsen osympatisk är att de inte spelat med öppna kort och tydligen mest månar om ”affärsmodeller” och nya sätt att tjäna pengar och göra snabba klipp, snarare än att på allvar måna om demokratin, yttrandefriheten och den kulturella pluralismen och kreativiteten. Det är då något som leder till att man tar lika mycket avstånd från dem som från den anarkokapitalistiskt tendentiösa globaseringen, vars mogulmagnater nu sitter på de immateriella rättigheternas outtömliga skattkista.

Om det bara handlar om att helt gratis tillskansa sig frukterna av upphovsmännens kreativitet genom att skapa ‘nya’ smarta sätt att tjäna pengar på den fvb till skatteparadis, så är det ju inget annat än en gastkramande förvärring av den socialt hänsynslösa girighetens kultur som vi tvingats leva i sedan 80-talet. Då man – om man bara är ute efter att på ett sagolikt sätt kunna ta över rodret från de ‘gamla’ piraterna så att säga sitter på allt guld som finns i världen – det som ryms i fantasins rike som har sin boning i våra oändligt sinnrika hjärnvindlingar.

Det visar sig alltså tydligare nu vilka de Nya piraterna verkligen är.

Svensson: ”TPB-killarna är inga sympatiska typer”, DN: ”Starka åsikter och stora skulder”, SVD om Carl Lundström: ”Snedseglaren”, ”Tillbaka i Sverige”, Pirate Bay växer”, ”Lundström har gjort vad som ankommer honom”, Leo Erlandsson blogg: ”Boktävling: vinn piraterna, Little brother eller att stänga det öppna samtalet”, Newsmill, Newsmill II, IDG, SVD II, SVD III, Schlagerbloggen: ”Din riksdagsman är ute efter dig”, Christian Engström (PP): ”PR-perspektiv på rättegången”, SVDIV: ”Danowsky anklagar Neij för feghet”, Ny Teknik, Sveriges Radio: ”Följ hela rättegången, DN – Dag 4, Aftonbladet, Christian Engström (PP) II,Rickard Falkvinge, ”Copy me happy”, Rickard Falkvinge II, Nyheter 24, DN: Dag 4, Ledarredaktionens blogg, Aftonbladet II, Aftonbladet III, Jessica Kempe: ”Kulturministern underblåser kulturföraktetThe Real Mymlan, Bitchslapbarbie: ”Communication breakdown

Läs Aftonbladet, Lotta Gröning, Copyriot, DN,, Aftonbladet III, SVD, Expressen, Aftonbladet IV, Metro, Expressen om ett tal innehållande frasen ”In your face, Hollywood”, Aftonbladet om samma tal, Sydsvenskan, Aftonbladet VI, Aftonbladet VII: ”Pirate Bay var ett bra namn med en snygg logga”, DN: ”Pirate Bay-härvan – Detta har hänt”, GP: ”Alla nöjda efter dag tre”, DN: ”Pirate Bay-åtalad tog poängseger”, DN: ”Bortom bukten”, SVD Opinion Brännpunkt: ”Förslaget om ACTA måste ut på remiss”, Hultins tankegång: ”Ska lagar stiftas i hemlighet?”, DN: ”Konstfackselever slår tillbaka”, Lars Vilks: ”Omdebatterad konst är bra konst”,

Brainstorm på hjärnkontoren

Nu avgår Akademiens ständige sekreterare, ja, just han med det franskklingande förnamnet Horace (han kan inte ha haft det lätt i skolan) och lämnar plats för mer prosaiske Peter. Således ett historiskt skifte på den intellektuella tronen, även om spekulationerna inte blir lika livliga som beträffande Curt Malmborgs avgång (se tidigare postning). Och snart får vi Mats Svegfors som chef för radion – detta anrika medium. Var ska det hela sluta? Vad kommer slutsummeringen av alla dessa ompositioneringar att bli? Vi får hoppas att den fria opinionsbildningen berikas. Det kanske till och med blir en bloggare som vinner Nobelpriset i litteratur nästa år.