livsmedelsförsörjning

Varför satsa så mycket i stimulanser om man inte får garantier för jobb?

Hur kan man vara så säker på att övergödningen av kapitalmarknaden leder till att fler människor får arbete. En värre situation än 20 % arbetslöshet vid årets slut och hyperinflation ovanpå det kan man inte tänka sig.

Det skulle betyda att tvångsupprepningen av 30-talet skulle bli total. Ska vi få uppleva situationen att en ask tändstickor kostar en hel säck värdelösa pappersbitar? Skall vi behöva övergå till byteshandel? Ifall massarbetslösheten tillåts sprida sig ytterligare kommer ännu många fler miljoner vara beroende av de nålpengar som eventuella utbetalda ersättningar då kommer att utgöras av. Människor kommer därför inte ens att ha råd till livets nödtorft. Då utbryter panik och därtill hörande primitiva beteenden.

När tänker kapitalisterna förstå att stoltheten måste sväljas och staten gå in och verkligen trygga sysselsättningen; skapa arbeten, lämpligen genom en återgång till offentligt finansierad infrastruktur vad gäller el-tele-post-järnväg samt vård-skola-omsorg-utbildning m fl. Särskilt om man vill att det inte också ska sluta med att staten måste gå in och till och med trygga ännu mer basala verksamheter, såsom livsmedelsförsörjning till det stora folkflertalet även i de s k i-länderna genom nödbespisning.

Det privata näringslivet kommer inte att kunna skapa några jobb i det ekonomiska nödläge som världen befinner sig i. Och i vart fall inte ens tillnärmelsevis i den omfattning som krävs.

Risken finns att nuvarande situation till och med kommer att överträffa 30-talets depression i omfattning med hänsyn till den globalisering som ägt rum, den överljudshastighet med vilken nedgången nu sker samt de ofantligt ödesdigra misstag som gjorts beträffande en överoptimistisk och på hänsynslös rovdrift baserad snabbomvandling av förut fattiga länder i de av postkoloniala diktatoriska strukturer lidande Asien och Östeuropa; en speed-omvandling, som därför kan komma att visa sig vara av bräcklig, för att inte säga illusorisk art. Dessutom har väl inte handelsmurar raserats i samma omfattning som krediter nu ges, snarare är det väl så, att den rika världen armerat sig tämligen ordentligt.

De åtgärder som vidtas ter sig ogenomtänkta i och med att en omfattande dämpning av massarbetslösheten och en rättvis fördelning inom länderna inte säkerställs. Sanktionerna mot fortsatt missbruk verkar tämligen svaga, så risken verkar överhängande för fortsatt bonusfestivitas. Hela pengaspektaklet andas desperation – som en makaber dödsdans runt guldkalven.

Läs DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, Sydsvenskan