Etikettarkiv: Marianne Samuelsson

Hur många jobb har skattesänkningarna alstrat?

Apropå de brödsmulor den M-märkta alliansregeringen i elfte timmen nu anser sig beredd att strö ut över Sveriges svårt sargade kommuner rapporteras det idag i DN att

M-ledningen trycker därför sina lokala företrädare så att de värnar ”välfärdens kärna” i stället för badhus.  Prioritering två för M är ökade utbildningsinsatser och annan arbetsmarknadspolitik. På tredje plats kommer nya skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Det antas ge fler jobb på lång sikt, men ett fjärde jobbskatteavdrag beror på statsfinanserna. ”

Att inte låta barn lära sig simma och familjerna ha kul tillsammans på söndagarna till ett humant pris – det verkar vara en hederssak för männen i Moderaterna med stort M. Förutom naturligtvis att genast efterkomma minsta kväkande från tankesmedjan Timbro. Samt att vältra över även ansvaret för arbetsmarknadspolitiken på kommunerna, som det inte räckte med allt man redan ‘delegerat’ dit,  t ex ansvaret för skolan som tidigare var statlig och då fungerade mycket bättre.

Inom nyliberalt färgad ekonomisk politik finns antaganden om att avregleringar, skattesänkningar och försämringar i arbetslöshetsförsäkring alstrar flera jobb. Men hur fungerar den imaginära ideologin i verkligheten? Man kan ta lärdom av ett genomfört exempel i praktiken – hyllat av nyliberalismens båda lärofäder – Milton Friedman och Friedrich von Hayek: Pinochets Chile.

Kunskap om vad de nyliberala favoritåtgärderna konsekvent genomförda leder till i praktiken sammanfattar Greg Grandin i sin utmärkta artikel från den 17 nov 2006 i Counterpunch: Milton Friedman and the Economics of Empire – The Road from Serfdom vilket borde tjäna som ett varningstecken för Borg (och EU) om att omedelbart upphöra med den neoliberala luftslottsagendan till förmån för keynesiansk rehabilitering:

Tens of thousands of public workers lost their jobs as the government auctioned off, in what amounted to a spectacular transfer of wealth to the private sector, over four hundred state industries…New laws treated labor like any other ”free” commodity, sweeping away four decades of progressive union legislation…In order to build investor confidence, the escudo was fixed to the dollar…Pegged as it was to the appreciating US dollar, the value of the escudo was kept artificially high, leading to a flood of cheap imports. While consumers took advantage of liberalized credit to purchase TVs, cars, and other high-ticket items, savings shrank, debt increased, exports fell, and the trade deficit ballooned. In 1982 things fell apart. Copper prices plummeted, accelerating Chile’s balance of trade deficit. GDP plunged fifteen percent, while industrial production rapidly contracted. Bankruptcies tripled and unemployment hit 30 percent. Despite his pledge to hold firm, Pinochet devalued the escudo, devastating poor Chileans who had either availed themselves to liberalized credit to borrow in dollars or who held their savings in escudos. The Central Bank lost forty-five percent of its reserves, while the private banking system collapsed. The crisis forced the state, dusting off laws still on the books from the Allende period, to take over nearly seventy percent of the banking system and reimpose controls on finance, industry, prices and wages. Turning to the IMF for a bailout, Pinochet extended a public guarantee to repay foreign creditors and banks.

But before the crisis of 1982, there were the golden years between 1978 and 1981. Just as the international left flocked to Chile during the Allende period, under Pinochet the country became a mecca for the free-market right. Economists, political scientists, and journalists came to witness the ”miracle” first hand, holding up Chile as a model to be implemented throughout the world. Representatives from European and American banks poured into Santiago, paying tribute to Pinochet by restoring credit that was denied the heretic Allende. The World Bank and the Inter-American Development Bank extolled Chile as a paragon of responsibility, advancing it 46 loans between 1976 and 1986 for over $3.1 billion. ”

vidare skriver Grandin 2006

Today, Pinochet is under house arrest for his brand of ”shock therapy,” and Friedman is dead. But the world they helped usher in survives, in increasingly grotesque form. What was considered extreme in Chile in 1975 has now become the norm in the US today: a society where the market defines the totality of human fulfillment, and a government that tortures in the name of freedom.”

Vilken ekonomi skulle inte tillfälligt ljusna med miljardpaket efter miljardpaket, krediter, räddningar  – frågan är vad som händer när systemet tvingas nyktra till från den friedmanska väckelsen och benhårda marknadsreligiösa tron på extremutilitaristiska luftslott i vilka människan reducerats till en skugga av sitt forna värde.

Se tidigare bloggposter: Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Riksdagen – demokratins C-lag,  I Sverige finns ingen korruption – bara vanligt mygel,

Läs DN – ”Pessimismen håller på att brytas”, SVD – ”Vi sätter jobben främst”,  AB – Moderaterna vill sänka skatten – trots krisen, SVD – Tre frågor om budgeten”, Dagbladet – ”Kommunen måste stå till svars för sina vansinniga prioriteringar”, DN – ”Den ekonomiska krisen inte så farlig för Sverige”,  Expressen – Det här vill Reinfeldt prioritera i höst, SVT, AB2, Expressen – Det våras för höstbudgeten, AB3,

Bloggarna – Peter Andersson – med rätt att tycka: ”M: Sänkta skatter före rejält kommunstöd och jobbpolitik?”Röda Malmö,  Törnebohms hotspot,  Röda Berget,   In Your Face,  Roger Jönsson,  John Johansson(s) blogg,  Ola Möller,  Kent Persson (m), Ett Hjärta Rött

I Sverige finns ingen korruption – bara vanligt hederligt mygel

Idag skriver SVD – att en opublicerad undersökning från Växjö universitet visar att ”Var fjärde svensk kommunpolitiker och hög tjänsteman är beredd att kringgå lagstiftningen för att främja ett lokalt företag. Var tredje kan också tänka sig att bjudas på en heldag av ett privat företag”.

Men det vet vi ju alla att i Sverige finns ingen korruption – bara vanligt hederligt  mygel – och så en Svensk som Tiger, inte sant.

Så egentligen vet vi ju inte så mycket om saken mer än bara den gamla vanliga synliga toppen på isberget. Som Gissur Ó Erlingsson säger – ”Vad vet vi om kommunal korruption?” (Ratio – tillhör timbrosfären).  Ja, vad vet vi? Inte så mycket – mer än att vi vet än mindre om vad som pågår i Bryssels myllrande lobbyverksamhet. Men att en Svensk Tiger, i tystnadens förvaltning – det kan man vara ganska säker på.

När det gäller de numera globaliserade vårdkoncernerna, friskolorna, tågföretagen, cateringkedjorna som tillhandahåller den mindre ätliga födan i vård, skola, omsorg, så kan man nog också tänka sig att whistleblowers icke göre sig besvär – det visar en annan publicerad undersökning som skildrar hur tystnaden breder ut sig likt en öken på arbetsmarknaden i vilken kuschade flockar av lågavlönade tysta svenska tigrar smyger omkring alldeles ljudlöst, skräckslagna för att förlora jobbet i dessa finanskrisens yttersta av döddagar.

Så här sa Paul van Buitenen, EU:s mest berömda whistleblower som fick plikta med jobbet när han avslöjade korruptionen i den EU-kommission som till slut tvingades avgå också för sin avskyvärda bestraffning av honom med halverad lön, disciplinära åtgärder och avsked för att han sagt sanningen:

”- Det finns två sätt att bygga Europa. Ett är att skapa ett Europas förenta stater. Det andra sättet är att låta länderna behålla sin självständighet och låta EU:s olika styrande organ bara ta hand om de gemensamma intressena. Det är så man kan upprätta kontrollmekanismer, säger van Buitenen.
Om ett Europas förenta stater byggs, skulle en europeisk åklagarmyndighet kunna erbjuda kontrollmekanismerna. Och om länderna får behålla sin självständighet kan kontrollen ske genom de olika ländernas egna åklagarmyndigheter.
Men EU gör varken eller. De förblir istället någonstans i mitten och nominerar en tillsynskommitté på fem personer utan någon som helst makt. Vilka misstag som bedrägeribekämpningsbyrån än gör, så finns det ingen som korrigerar dem.”

För övrigt anser jag att Lissabonfördraget ska skrotas. Så även upphandlingssystemet, beställar-utförar-modellen, New Public Management och luddig internrevision med kassaflöden istället för detaljposter.

Läs Ett hjärta Rött!  – ”Gamla och sjuka säljs till lägstbjudande”

Se tidigare bloggposterDemokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Nickedockorna som pratar Newspeak, Datormallen – en tvångströja som utförsäkrarSlimmade organisationer, just-in-time och New Public Management

Läs även: Kulturrevolution.se – Korruption i Bryssel,    Världen idag – Paul van Buitenens mandat från holländarna: Bekämpa korruptionen inom EU – till varje pris, AB – Politikerna vill gynna företag,  GP – Kommuner i fokus för Reinfeldt, SVD – Mutförsök och särbehandlingar, SVD – Kommuner redo att bryta mot lagen, SVD – Sverige orättvisare enligt Ohly,

Läs bloggarna: Den hälsosamme Ekonomisten – ”EU hindrar oss från att klia varandra på ryggen” (sådana aktiviteter bör förbehållas lobbyn i Bryssel), Skattepolitik och samhällsfilosofi (tillhör timbrosfären?) – ”Utilitarismen i kommunerna är utbredd” , Svensson – ”Korrupta kommunpolitiker”, Jakob Heidbrink – meddelanden från juridikens maskinrum: ”Vad är likhet inför lagen”, Kent Persson (m) blogg – ”Inte alltid så enkelt”, Nora4you – ”Utbilda kommunpolitiker och tjänstemän”

 

MediaCreeper

Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige

I Sverige finns ingen korruption. Därför har vi heller ingen lagstiftning mot det, olikt de flesta andra länder, utom typ Schweiz. Eftersom det inte finns någon korruption, finns ju heller ingen anledning att kartlägga detta terra incognita, då där inte finns något att kartlägga, det säger sig självt.

Ändå var det en politiker som kom snubblande nära åtminstone resonemang kring korruption, och det var det socialdemokratiska statsrådet Brita Leijon, som var ansvarig för den s k Demokratiutredningen, en utredning som liksom kom av sig.

Den resonerade kring frågor om delaktighet och öppenhet, eller transparens, som det numera heter sen vi i blindo gick med i EU, där det minst av allt finns möjligheter för väljare att få något mer än dimsyn i lobbyismens irrgångar som myllrande leder vidare till Bryssels kafkakorridorer.

Så här skrev t ex en av de sakkunniga i den mångförgrenade Demokratiutredningen, docent Gullan Gidlund,  i ”Att sätta gränser för pengars makt” som ingick i en delrapport, SOU 1999:92 om personval, där det står att läsa:

Snedvridning av den politiska konkurrensen i valen

En principiellt viktig aspekt är att ojämn fördelning av resurser kan snedvrida den politiska konkurrensen i demokratiska val. På en privat ”finansieringsmarknad” där särintressen eller enskilda donatorer med betydande ekonomiska tillgångar agerar – utan legala restriktioner – kan sådana tillstånd uppstå när en kandidat eller ett parti drar till sig utomordentligt stora summor pengar. Den yttersta frågan i detta sammanhang är om det finns en risk att det parti eller den kandidat som har mest pengar av detta skäl kommer att vinna valkampen”

Men eftersom vi i Sverige varken har personval, korruption eller oärliga politiker i den utsträckningen så behöver vi naturligtvis inte bekymra oss för en sån ”snedvridning”, eller hur? Frågan är hur man ska se på en situation där själva opinionsbildningen blivit så snedvriden att de särintressen den finansieras av har så stora ekonomiska möjligheter att bli tongivande för ett visst partis politik, att det både får avgörande betydelse för valutgången i riksdagsval och betydande slagsida i den förda politiken, det förra inte minst på grund av det enorma inflytande som via näringslivets tankesmedjor uppnåtts på den allmänna opinionen.

Reinfeldt avfärdade i våras Sveriges Kommuner och Landsting som en ”intresseorganisation” som man inte i tid och otid ska gå ut och stödja, som motivering till att regeringen inte ville ge mer pengar till kommunerna i år, trots det skriande och akuta behovet pga ökad utbetalning av socialbidrag i sin tur förorsakad av finanskrisens massarbetslöshet,  förstärkt av regeringens passiva arbetsmarknadspolitik,  försämrade villkor i a-kassa, sjukförsäkring och ett därmed sammanhängande kraftigt vikande skatteunderlag.

Att allianspolitiken stöttas av Svenskt Näringliv och SAF med därtill knutna tankesmedjor o likn , vilkas opinionsbildningsarbete sedan 90-talet fått ett avgörande inflytande på den allmänna opinionen, vilket i sin tur banat väg för nyliberalisering, privatiseringar och skattesänkningar bekymrar betydligt mindre. Trots att man lätt kan förledas  uppleva plötsliga vallöftesbrott, t ex kärnkraftsuppgörelsen som rena beställningsjobb.

Man kan till och med utan större svårighet slås av uppdykande paranoida tankar som att ‘Vill man veta vilka lagar och avregleringar som kommer härnäst, så är det bara att gå in och läsa i manus på Timbro.se.’ (eller, vilket nämns på nätet, via vilka annonsörer som förekommer i moderaternas tidskrift Medborgaren).

Att även övriga Allianspartier beredvilligt gör nödvändiga korrigeringar i kongruens härmed, närhelst krafttag behövs, på det ena eller andra området, som t ex skedde i samband med kärnkraftsuppgörelsen föranleder emellertid kanske åtminstone något höjt centerpartistiskt ögonbryn.

Att LO och lotterierna stöttar SAP känner ju alla till, särskilt som det var fackföreningsrörelsen som en gång startade det socialdemokratiska arbetarpartiet.

Och i beaktande av hur välkänt allt detta ändå är för gemene man så ter sig känsligheten för att vara öppen kring det underlig. Statsrådet Brita Lejon, t ex, som tillsatte en utredning i frågan, fick som sagt avgå, var det för att hon rörde vid en öm tå? Visserligen kritiserades hon för en del huvudlösa förslag om röstplikt, men det fanns ändå reaktioner kring Göran Perssons bryska ‘avpollettering’ av henne från politiken.

I USA offentliggörs minsta dollar som ges i kampanjbidrag till partierna – det finns offentligt på listor som vem som helst kan läsa på nätet. Och i andra länder har man tydliga regler för hur politisk finansiering skall redovisas. Utom snart sagt bara i Sverige har man därutöver även infört lagstiftning mot korruption.

Ändå vägrar Moderaterna tala om vilka som bidrar till partifinansieringen. Med tanke på de enorma pengarna inom tankesmidandet, medierna och opinionsbildningen – något som likt kejserligt nya kläder sker alldeles öppet – så ter sig diskussionen kring sällskapet Tornet vara av marginellt intresse. Ändå har ett räddhågset hemlighetsmakeri vidmakthållits och i ljuset av de stora summorna framstår det faktiskt som lite löjeväckande när SVD Brännpunkt Opinion lät några S-märkta debattörer i artikeln ”Vad döljer moderaterna” skriva:

Samtidigt som det sker en insamlingsverksamhet till det moderata partiet genom ett hemligt sällskap så kan vi notera att de flesta moderata riksdagsledamöter vägrar att redovisa sina ekonomiska intressen och åtaganden. Det vill säga de uppdrag och sidoinkomster de har utöver sitt riksdagsuppdrag.” [mina understrykningar och länkar]

Det verkar som man till varje pris vill undvika en kritisk offentlig debatt och genomlysning av de större frågorna, vilket gör att man får perspektiv på hur invand den offentliga lögnen blivit och hur häpnadsväckande hemtamt hyckleriet rotat sig, något som verkar ha förstärkts i och med Sveriges medlemskap i EU.

Även när det gäller direkt partifinansiering har man alltså ställt sig mer än njugg mot medborgarinsyn, trots att möjligheten till medborgarinsyn är betydligt större i de flesta andra länder, utom kanske då just Sverige, San Marino och Schweiz.  Ur ett utskottsbetänkande kring motioner som kom i efterdyningarna av Demokratiutredningen som Britta Lejon var ansvarig för kan man t ex läsa följande avspisning:

Frågan om reglering och kontroll av partistödet har behandlats  i  en  rapport  till  Expertgruppen  för studier i offentlig  ekonomi  (ESO),  Det offentliga stödet  till  partierna – Inriktning och  omfattning (Ds  1994:31).  Enligt  rapporten  kännetecknas  den svenska  modellen för   partifinansiering   av  en konsensusstrategi, som   innebär  ett  minimum  av lagstiftning och kontroll, eventuellt  i kombination med  frivilliga  överenskommelser mellan partierna, och  en  kontroll av att partierna inte  bryter  mot överenskommelserna  som är huvudsakligen etisk. I en internationell  jämförelse   framstår   den  svenska lagstiftningen  som  begränsad. Sverige skiljer  sig från andra länder som  studerats av utredningen även med avseende på att någon offentlig kontroll av hur medlen används inte förekommer.  Mot bakgrund av att det är fråga om relativt stora belopp  som  beslutas av förmånstagarna  själva  bör  enligt  utredarnas uppfattning medborgarna garanteras en viss insyn.

Utskottets bedömning

Motionen behandlar flera principiellt viktiga frågor om  finansieringen av de politiska  partiernas verksamhet  m.m.  Utskottet   konstaterar   att  den svenska  lagstiftningen  på det här aktuella området medvetet begränsats. Utgångspunkten för detta är att de politiska partierna förmår  att leva upp till det ansvar som friheten från offentlig  kontroll  av hur medlen  används  förutsätter.  En analys av det slag som motionären efterlyser har i  vissa  delar gjorts av ESO, vilket redovisats i det  föregående.

Regeringen  har  i  1998   års regeringsförklaring uttalat att man avser att bjuda in samtliga riksdagspartier  till  samtal  om hur öppenheten kan öka kring finansiella bidrag till politiska partiers och  enskilda  kandidaters valkampanjer.  Uttalandet har dock hittills  inte  föranlett någon åtgärd från regeringens sida. Med detta  får  motion  K217 (m) i denna  del  (yrkande  1) anses besvarad, varför  den avstyrks. Utskottet finner  inget skäl för riksdagen att  för  närvarande  ta  något  initiativ med  den inriktning som föreslås i motionen  i  övrigt varför den avstyrks även i dessa delar (yrkandena 2-6).”

Regeringen Reinfeldt verkar alltså veta vilka intressen man anser lämpliga att stödja, och det framstår inte som kvinnornas, invandrarnas, ungdomarnas eller andra ekonomiskt ofta s k marginaliserade gruppers (som dock kan inbegripa ett betydligt mycket större antal individer än själva ‘norm’gruppen) – utan istället alltså mannens med stort M i en mesallians där kvinnans lott som inträdesbiljett till makten istället tycks blivit att sila toblerone och svälja miljardrullningar.

Regeringen sover när det pazzar och är i övrigt mycket vaken på vems intressen man tillvaratar – och det är således inte ”skattebetalarnas”, då dessa utplundrats och numera tvingas leva på smulorna från sina egna hopskrapade pengar som pumpats vidare in i det internationella entreprenaderiet, med förgreningar utåt caymanöarna till.

En kommentator på tv sa att det politiska minnet är kort och det får man nog verkligen säga.

Glömd är miljardrullningen pga konsultberoendet” inom Försäkringskassan. Glömda är miljardstöden till banker och bildindustri, vars vd:ar ändock stoltserat med att de minsann inte tänkte avstå sina bonusar, och för övriga höjdes lönen istället. Glömd är AMF-skandalen, riskkapitaliseringen av skattepengar samt alla ministrar som avgått på grund av mindre respekt för skatter och avgifter – en respektlöshet som inte tillåts övriga befolkningen. Allt är glömt och förlåtet. Alltmedan depressionen djupnar.

Kanske dags att åter erinra sig Gullan Gidlunds utredning om ”Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter” SOU 2004:22, del I och del II där det på sid 214 står

I princip kräver den svenska lagen en förbindelse mellan det givna bidraget och ett partis officiella agerande som inte står i enlighet med genomförande av partiprogrammet.”

och i ljuset av det betänka exempelvis kärnkraftsuppgörelsen. På sid 205 står vidare

När det gäller riskzoner för korruption finns det flera resultat som tyder på att de är relativt lika mellan länder.” vidare på samma sida ”Enligt Transparency International är korruption vanligtvis mest utbredd i följande verksamheter i den offentliga sektorn: offentlig upphandling, tull, skatteförvaltning, polisverksamhet, immigration, tillståndsgivning, service från offentligt monopol, försäljning av mark och politiska utnämningar och dessutom pekar man på den kommunala politiken som sårbar.”…

Forskningen visar dessutom på att politiska partiers strävan att finansiera sin verksamhet är ett känsligt område för korruption. Transparency International frågade 2002 människor i 44 länder inom vilka institutioner de helst skulle vilja minska korruptionen om de hade möjligheten. Tre av tio tillfrågade valde de politiska partierna, sedan domstolarna, polisen och därefter sjukvård och utbildning. I Sverige valdes också partierna i störst utsträckning (19,3 %), om än i lägre utsträckning än i de flesta andra länderna, följt av domstolar (16,2) och sjukvård (12,8) (Transparency International 2003).”

Med tanke på vad forskningen således säger om upphandling som extra känsligt för korruption framstår det som märkligt att man öht infört New Public Management, än märkligare med tanke på hur man förlorat kontrollen av konsultkostnader inom statsförvaltningen framstår det att man med affärsmodeller ‘hämtade från näringslivet’ infört rambudgetering med kassaflöden istället för detaljerade utgiftsposter och allra märkligast ter sig den nya luddiga ekonomiska internrevisionen EU-direktiv – där benämningen gråzon bara verkar utgöra själva förnamnet.

För ett tag sen skrev Lena Melin i Aftonbladet:

Men efter den första turbulensen, då flera ministrar tvingades gå efter bara några dagar, har Fredrik Reinfeldt inte gjort några allvarliga missar.”

Man undrar i vilken värld hon lever? Denna regering har inte gjort annat sen den tillträdde. Att inte oppositionen vunnit betydligt mer mark beror på att den just inte opponerar sig bättre – förmodligen för att den själv har så många hundar begravda, samt sålt ut hela A-pressen,  i enlighet med den nyliberala luftslottsagenda man knappast bekämpat.

Se tidigare bloggpost: New Public ManagementSlimmade organisationer, just-in-time och New Public Management, Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill, Att äga själar, Att privatisera är stöld – men bara i Täby

Läs även: ”Hur korrupt är en icke-korrupt stat?”, ”Vad vet vi om kommunal korruption?” DN – Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister” , SVD – ”Ax:son Johnson får dispens för strandvilla i Båstad”, SVD – ”Naturvårdsverket överklagar strandskyddsdispens”, Aftonbladet – F d landshövding på Gotland Marianne Samuelsson: ”Politik bakom min avgång”, SVD – ”Hårdare granskning när kvinnor gör fel”,  SVD – ”Männen dominerar inom Moderaterna”, DN – ”Vinstdrivande välfärdsföretag skär ner på personalen”, DN – ”Kommunerna kan spara utan att dra ner på välfärden”, Dagens Arena – ”Kultur är välfärd”,  SVD Ledare – ”Alla mår bättre av lite mindre godis”, SVD – Per Schlingmann: ”Vi arbetar aktivt i de här frågorna”, DN – Gotlands avgående landshövding skyller på medierna, SVD – ”Fick inte gå för att hon är kvinna”, SVD – ”Hade agerat annorlunda”, Sveriges Radio – ”Länsboss förklarar sig”, DI – ”Samuelsson behåller sin lön”, SVD – ”Gotländsk gräddfil har inte bara gjort Odell sur”, Aftonbladet: ”Vem finansierar högerns nya nätverk?”, Socialdemokraterna i Östersund om Sällskapet Tornet: ”Varför redovisar inte moderaterna vilka som finansierar deras verksamhet?”, ”Sällskapet Tornet i pressen”, Dagens Industri: ”(M)iljonerna som styr regeringspartiet”, Nyhetskanalen: ”Hemliga givare skänkte miljoner till moderaterna”, Aftonbladet: ”Odell gjorde miljonklipp”,  DN: ”M vägrar visa korten vid partistöd”, Flashback om SAF och Svenskt Näringslivs övriga poster”, DN: (S)pelmonopolets verkliga vinnare, Arbetarrörelsens tankesmedja: ”Varifrån får partierna sina ekonomiska resurser?”