Var och en som följde med i ”debatten” igår inser, att vad SD och Allianzen höll på med var fula tricks på låg nivå.
Fredrik Reinfeldt bedyrade att han inte tänkte ge SD manöverutrymme vid eventuell vågmästarposition – sen ”avgick” han efter att som en fingervisning om fortsättningen ha ställt invandring mot välfärd, dvs förpassade sig till samma lurpassarläge som Jimmie der Spieler (med ”personlig rådgivare” Ian Wachtmeister) försatt sig i – den senare genom att trippelavlönat ”sjukskriva” sig för ‘utbrändhet’ (spelmissbruk).
När så Jimmie der Spielers hejdukar slår till – är det första vi får höra Stort Jubel från Sudanaffärsmannen Carl Bildt på Bismarksskorrande, oscariansk prosa som till och med passerade sitt bäst-före-datum långt innan Hindenburgs IGFarben-fatala tid.
Nästa knyst yppas när Anna Kindberg Batra segervisst svischar förbi med Lööf & C:o i släptåg till ”förhandlingarna” med Löfvén, bara för att meddela att man minsann inte tänker förhandla. En endaste liten bokstav i den skåpmatsdigra Allianzbudget man nu istället hoppas få igenom med SD:s benägna hjälp. Likt de gångna fyra åren, som om inget val öht ägt rum. Då ger sig plötsligt BertelmannsKreab-anknutne Sven Otto Littorin (f d lurifaxexaminerad fejkforskare, som även suttit som styrelseledamot i extremhögerägda gruvbolaget Viking Mineral) in i debatten och menar att Fredrik Reinfeldt nu måste återinta scenen som Landsfader.
Vad Allianzen möjligen inte hade väntat sig var att den pinjattamisshandlade slagpåsen Löfvén skulle slå tillbaks. Och det med besked. Hans och Gustav Fridolins presskonferens var möjligen det bästa jag sett i svensk politik näst efter Sören Wibes och Björn von der Eschs raka ryggar i EU-debatt.
Extraval – ja tack! Nu hoppas jag bara att svenska folket förstår att VARJE röst är livsviktig. Alla som får och kan måste rösta om vi ska kunna stå emot fascismens försåtliga angrepp på svensk demokrati.
Vilket inbegriper att FI:s väljare måste fatta att det inte är läge att gå till val på giftigt rosa mingelparty med minutiös identitetspolitisk korrekthet ner på cispersonsföraktande molekylärnivå, utan på solidarisk röstning på S, V eller MP – som redan befinner sig i riksdagen.
Annars blir det ut med feministerna och in med rasisterna för evärderlig tid. Jimmie der Spieler har nämligen många eSS i ärmen – samt en alldeles egen nydemokratisk narr med djupa försänkningar i luxleakskretsar. Där även hermetiskt Slutna Sällskap håller sina möten – bortom Snowdens radar.
Regeringens allokeringar och s k forskningspolitik där kultur, humaniora och akademisk frihet utplånas banar – förutom väg för nazifierat korrupt NPM-styre – också väg för ett helt och hållet odiversifierat näringsliv, som förvandlar Sverige till lydig, u-landifierad råvarukoloni under tyskt herravälde. Det handlar således inte om ekonomi – utan om ideologi, om än förklädd i ekonomiska termer.
”33 procent av våra medel gick under perioden till branscher som främst sysselsätter män, och bara 1,2 procent till kvinnodominerade branscher, dessutom är större delen av den procenten så kallade särskilda insatser för kvinnor. Bara 50 000 kronor cirka 1,7 promille av de cirka 290 miljonerna gick till en bransch som främst sysselsätter kvinnor. ”
Istället för att slå på den siffertrixande spekulationsekonomin, som väl är orsaken till att svensk industri och naturvetenskaplig ”ingenjörsanda” nu går mot sin skymning, snarare än för få NO- och mattelärare, slår man således hämningslöst – på kvinnan.
För med en parasitärt monumental finanssektor är det inte ännu fler mekaniskt kalkylerande räknenissar vi behöver (särskilt inte som dessa i snabb takt ersätts av robotar) – utan förmåga att ta ansvar, vilket kräver historisk medvetenhet, konsekvensanalys, genomtänkt välfärd och en bantad finanssektor, dvs ett slut på bankernas infantila spelmissbruk. Uppvärdering av humaniora och samhällsvetenskap ter sig därför akut.
Björklunds ”reformering” av läraryrket innebär istället, att han med vett och vilja skapar ett akademiskt kvinnoproletariat, med höga studieskulder och bortspekulerad pension.
Varför får inte högutbildade kvinnor lika hög lön som högutbildade män? I propositionen ”Makt att forma samhället och sitt eget liv” 2005/06 konstaterade regeringen Persson tillsammans med V och MP:
”Under de senaste decennierna har kvinnors andel av lärarkåren ökat starkt. Andelen kvinnor som arbetar på de lägre årskurserna är runt 97 procent. I de högre årskurserna, där männen tidigare dominerade, återfinns nu flest kvinnor som lärare.”
”Utvecklingen mot jämställda löner har stagnerat trots att kvinnor numera till och med har högre utbildningsnivå än män. Det beror främst på en värdediskriminering, som inte tas om hand av befintlig diskrimineringslagstiftning”
Av 10 000 mer i månaden generellt till lärare blev heller ingenting. Metta Fjelkner fick avgå, men ersattes bara av en fackledning som, tillsammans med betonghäckande politiker, applåderar än mer könssegregerade löner – för lika arbete.
”Vi välkomnar de krav på krisåtgärder som förs fram av Kungl.Vetenskapsakademiens skolarbetsgrupp, säger Anders Almgren, förste vice ordförande i Lärarnas Riksförbund.”
De hjälper därmed Jan Björklund att se till att det nu kvinnodominerade lärarkollektivet istället rasar ner i låglöneträsket, där en dags truckutbildning ändå kan ge högre lön än fem års universitetsstudier trots därtill hörande studieskuldberg:
”En dags utbildning i att köra truck kan ge mer utdelning än fem års studier på universitet, i alla fall om du väljer ett jobb inom en kvinnodominerad bransch. Det visar lönestatistik från SCB.”
Likadant är det i alla akademiska yrken där kvinnor framgångsrikt brutit mansdominansen. Juristers löner börjar släpa efter, i takt med att andelen kvinnor i yrket ökat.
En del betonghäckar förklarar ändå, att akademiskt utbildade kvinnors låga löner beror på att de arbetar i ”offentlig sektor”. Men då skulle väl inte läkare fortfarande vara ett höglöneyrke (om än även det på fallrepet iom kvinnors ökande intåg i yrkeskåren).
”Det finns ingen entydig koppling mellan offentliganställd och låg lön, däremot finns en tydlig koppling mellan kvinnodominerade yrken i offentlig sektor och låg lön.”
Dessutom är det så att avregleringen – som inte minst FP och C målat ut som själva förutsättningen för kvinnor att få högre lön – istället har inneburit kraftiga lönesänkningar för akademiskt utbildade kvinnor. Inte alls något lyft således, utan istället gravt försämrade arbetsvillkor, ökade sjukskrivningstal och löner som rasar ända ner i avgrunden.
Sanningen är den, att utbildning lönar sig – för män. Men inte om de väljer ett kvinnodominerat yrke.
”Bland kvinnorna i SCB-mätningenskulle 3,6 procent rösta på SD i dag, vilket kan jämföras med 2,1 procent i november 2010. Partiet har dock under den tidsperioden ökat mer bland männen och får i den gruppen 7,9 procent av stödet.
Ovanstående siffror gäller väljare i alla åldrar, inte bara yngre väljare.”
Arga unga män vet att utbildning inte lönar sig, det enda man behöver är tur vid spelbordet och järnskodd representation. Och välutbildade, unga kvinnor vet, att det är mot dem den senare kommer att riktas, i desperation när bankernas spelskulder ska betalas och spekulationsekonomins abstinens sätter in.
Med anledning av att Uppdrag Granskning ånyo belyste den socialmoderata EN-partistatens ålderstiget förstenade betongpolitik återpublicerar jag en bloggpost från 2010, då Allianzen presenterade sitt fossila infrastrukturpaket på 482 miljöförstörarmiljarder, inkluderande vansinnesprojektet Förbifart Stockholm, som S nu åter med kraft aviserat att man helhjärtat ställer upp på och som vad gäller graden av korrupt idioti inte ens överträffas av tunnelbygget vid Hallandsåsen.
Nu ska Sverige invaderas också, från Tyskland tycker Alliansen. Den lilla spillra natur som finns kvar skall dränkas i koldioxidutsläpp. 482 miljarder kronor tänker Allianzen satsa på det. Snacka om att spy avgaser på sitt eget land.
Detta är en jättevåldtäkt som nu ådagaläggs som receptet för framtiden från Allianzens sida. Och i enlighet med Nyspråkets obönhörliga lagar, så vet vi ju alla vad det betyder.
Jag uppmanar alla att protestera mot den totalitärt tyskledda förstörelsen som omvandlar Sverige till ett monokulturellt råvaruproducerande (E)U-land.
Så här skriver t ex Stoppa Förbifart Stockholm som tips till de som vill engagera sig:
Vill du också vara med och arbeta för ett grönare Stockholm och mer långsiktiga och hållbara trafiklösningar? Kom med i nätverkets arbete genom att kontakta oss på epost:info@stoppaforbifarten.nu På den här sidan kommer vi att tipsa om fler sätt att vara med och påverka.
Glöm inte heller kontakta någon av de föreningar som ligger bakom Nätverket Stoppa Förbifart Stockholm för att få veta mer om vad Du kan göra för att stoppa vansinnet. Du kan också gå in och läsa på deras hemsidor för mer info om pågående och planerade aktiviteter:
I takt med att eurozonens kollaps närmar sig, när dominobrickorna Grekland, Spanien, Italien och Frankrike faller, så kommer kapitalflykten att accelerera till länder som Tyskland – och Sverige.
Vad tror ni sen händer för det svårt skuldsatta, svenska folket och deras miljonlån på ”sina” fastigheter samt stadigt ökande privatkrediter som kompensation för Borgs svältpolitiska budgetar (som röstas igenom med SD:s goda minne)?
Ska vi gissa på 500 % i juni innan Grekland tvingas lämna euron för att om ett år eller så följas av Spanien och Italien. Eller blir det 1000 % denna gången?
Frågan är hur snabbt det går. Rädde sig den som kan. Och vem tror ni kommer att dra nytta av det massiva missnöje som kommer att breda ut sig när paniken slår till?
Jag hoppas på att PIIGS-länderna lämnar euron så fort som möjligt. Ju snabbare de återhämtar sin konkurrenskraft och kommer på fötter, desto bättre är det för svensk ekonomi, då den inte kommer att bli samma offer för spekulation. Tysklands merkantilism kommer att slå tillbaka stenhårt mot landet. Liksom Borgs vansinniga budgetar kommer att slå hårt mot Sverige.
Löfvén gör någotmycket oklokt när han avstår från att skapa 40 000 jobb i vård, skola, omsorg och istället väljer ”andra möjligheter”. Från verkningslös restaurangmoms till andra lika tröstlösa möjligheter betyder ur askan i elden. Den offentliga konsumtionen måste öka, inte minska. Och det nu innan det är – för sent. Ökad massarbetslöshet lär inte öka familjernas möjligheter att behålla sina hem.
Två av världens äldsta yrken som hand i handske för en luguber framtid.
Läs: DI – Experterna kritiserar Borg,DI – Storbank dumpar svenska aktier, Börsen och räntor rasar på Grekland,Paul Krugman – Eurodämmerung, Forbes – The 40 Highest-Earning Hedge Fund Managers– quote: ”Ray Dalio Rank: 1 Firm: Bridgewater Associates Headquarters: Westport, Ct. Earnings: $3 Billion With nearly $120 billion in assets, Dalio’s Bridgewater Associates continued to post spectacular results in 2011 even as the average hedge fund lost money.With big bets on U.S. and German government bonds, Dalio’s funds produced returns in the 20% range in 2011. His methods are controversial and include videotaping meetings and encouraging brutal honesty among staffers. This tactic has paid off handsomely during the recent market turmoil. The son of a jazz musician, Dalio founded Bridgewater in his Manhattan apartment in 1975. At age 62, he is now trying to make sure the firm survives him, ceding more responsibility to senior staff and selling chunks to his employees and clients.”, Kildén & Åsman – Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? –citat: ”I diagrammet här nedan ser vi att när bankkrisen bröt ut skedde nästan 52 procent av all världens insättning (Dépots) i skatteparadisen och 48 procent av all utlåning(Prêts). Efter krisen har de båda parametrarna minskat något men ligger fortfarande inte långt från toppnivån.” [. . .] Enligt senaste rapporten från FNs handelsorganisation UNCTAD hamnar inte mindre än 30 procent av världens totala direkta utlandsinvesteringar i skatteparadisen[ . . .]nästan hälften av hela världens innehav av amerikanska statsobligationer placerade i skatteparadisen.”, PBS – Money, Power and Wall Street
Men jag tror att Vänstern kan vinna en del röster från borgerligt håll, inte minst från Centern, vars extrema make-over lämnar vägen öppen för en landsbygdspolitik värd namnet.
Neoliberala (Stureplans-)Centern är ett kärnkraftsparti som demonterar den svenska landsbygden och ser till att EU tar över på alla fronter. Både jordbruk och industrier läggs ner i rasande fart, med Centerns och Annie Lööfs goda minne.
En katastrofal fiskepolitik tillåts, den svenska mjölkproduktionen roffas för att sen läggas ner och flyttas av franska och danska jättar (med de ökade sjukdomsrisker, den försämrade djurhållning och livsmedelskvalitet från storindustrialiserade, övermedicinerande och genmodifierande matfabriker, som det innebär).
Sen får vi, precis som med elen, till och med köpa livets nödtorft – miljökatastrofalt producerad – betydligt dyrare av Frankrike och Danmark, som uppenbarligen inte har något emot att neokolonialisera svenska konsumenter, men som däremot aldrig skulle drömma om att för egen del göra annat än värna sina nationella intressen beträffande livsmedelstillgång och produktion.
För att rädda miljön och klimatet behöver vi snarast ersätta EU:s s k jordbruksstöd med ett verkligt, inhemskt sådant, som stöder det vanliga svenska jordbruket, där korna får beta ute och besättningarna inte är så stora.
Vi behöver komma ur EU:s tvångströja av upphandlingsregler, som förhindrar oss att laga lokalproducerad och näringsriktig mat på plats, utan de näringsförluster, som långa transporter och uppvärmning medför. De upphandlingsregler, som tvingar oss att servera småbarn, skolungdom, äldre och sjuka undermålig, näringsfattig inplastad micrad icke-föda från riskkapitalägda koncerner som flyttar vinster till skatteparadis – med våra skattepengar!
Vi behöver sänka den svenska medlemsavgiften till EU väsentligt, och ersätta det gynnande av storfinansens penningaristokrati och avdankade socialdemokratiska statsministrar (som omvandlat sig själv till feodalt skattefrälse) som EU:s korrupta jordbrukspolitik innebär – med ett inhemskt jordbruksstöd värt namnet.
Det ayn-randskt och neoliberalt ledda stureplanscenterpartiet med gröna näsor mot facket och ett rungande ja till EU och dess klimatkatastrofala upphandlingsregler har inte några röstuppgångar att vänta. Efter Japans kärnkraftsolycka framträder miljösveket desto tydligare, för att inte tala om vad den s k ”näringspolitiken” gör vad gäller både jobb och klimat.
I en tid när Cameron på allvar pratar om att införa valutarestriktioner för att hindra kapitalflykt i samband med att euron faller, och Sarkozy pratar om ”återindustrialisering” när massarbetslösheten nu stiger lavinartat i eurozonen, så kommer Vänsterpartiets politik inom kort vara mainstream snarare än retro.
Bättre en jobblinje från 2012 än Alliansens Arbetslinje från tyskt 30-tal.
”this forced austerity will mean slower growth and with that all chance that the European nations can ‘grow/tax’ their way out of this charade [. . .] there is simply no way they can grow fast enough to be able to kick the can far enough down the road for it to matter[. . .] sees it as inevitable that the practical insistence on the elimination of deficit spending will force banks into bankruptcy,leading, as asset values are marked down, to a spiral collapse in equities.”
SD bryr sig lika föga om äldreomsorgen, då de även sagt ja till den tvingande lag som Moderaterna tänker införa för kommunerna att anlita privata vårdgivare. Det blir därmed inte längre möjligt för kommunerna att tacka nej till Carema- och Attendo Care-upplägg, även om de skulle vilja.
SD är det globaliserade riskkapitalets, bankernas och Tysklands lydiga springpojkar, vilket kanske inte är att förvåna, då det är dessa intressen – eller ”Bank & Business”, som Ian Wachtmeister brukar säga, när han inbjuds till SD:s möten – som hjälpt dem till makten. De skyddar därmed knappast några inhemska intressen. Staffagepolitik är ordet för dagen.
Med tanke på att SD nio gånger av tio röstar som alliansregeringen hade det opartiskt och demokratiskt korrekta dessutom varit, att placera SD tillsammans med den borgerliga regering, som SD fungerar som stödparti åt, och därmed hjälper, att hålla kvar vid regeringsmakten. Den sitter i minoritetsställning, men pga SD:s aktiva stöd faller den inte.
Med dagens beslut i Agenda visar emellertid SVT att man, istället för att spegla det parlamentariska läget korrekt, väljer att gå i den borgerliga regeringens Nyspråkliga ledband.
Ett rått och iskallt förlöjligande, särskilt om man beaktar det tydligen outrotliga sossehatet, Palmemordet i kombination med morden på Utöya och Behring Breiviks – samt SD:s – gemensamma retorik och förbindelser med organisationer och opinionsbildare som EDL, SDL, bloggaren Fjordmann m fl.
Jonas Sjöstedt skriver en utmärkt invändning mot att acceptera denna videokratiska Nyordning i bloggposten ”Med en borgerlig Agenda”, som jag därför citerar utförligt:
”En bild kan säga mer än tusen ord, så brukat det sägas och det stämmer nog. Även politik handlar om ibland bilder och bildspråk. Det är runt det som konflikten om debatten på SVT:s Agenda handlar. Agenda ville klumpa ihop ”oppositionen” på ena sidan och regeringspartierna på den andra i studion när budgeten skulle diskuteras. I oppositionen skulle även Sverigedemokraterna ingå trots att partiet röstar med regeringen i fler än 90 % av de avgörande voteringarna i riksdagen. Trots att rasisterna i SD i praktiken agerar som ett aktivt borgerligt stödparti och stödhjul. Utan SDs borgerliga politik skulle regeringen Reinfeldt knappast överleva. Ändå ska de ställas tillsammans med S, V och MP i studion.
En bild av oppositionen där SD ingår är något som borgerligheten älskar. Svenska Dagbladets ledarsida skulle få en bild som de kunde använda otaliga gånger. Så kan fokus dras från att rasisterna nästan alltid röstar med de borgerliga och istället läggas på de få gånger de fäller regeringen med de rödgröna. Så spelar media med i att sätta en bild av svensk politik som faktiskt är helt förljugen, så låter man borgerligheten sätta Agendan. ”
Den videokratiska nyordningen har tydligen även spridit sig till SR Ekot (som ju också fått en ny chef). Det framgår av kommentarerna till kvällens Agenda, dels i rubriksättningen, där man istället för att ifrågasätta SVT:s agerande lägger skulden på Socialdemokraterna, ”Socialdemokraternas frånvaro släppte fram SD”, dels i själva kommentarerna/brödtexten:
”Medan Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin ofta talade om betydelsen av att ‘ta debatten’ med Sverigedemokraterna avstod hennes efterträdare Håkan Juholt från det i går.”
Mitt inlägg betyder emellertid inte, att jag försvarar Juholts lägenhetsaffärer. Med sista tidens avslöjanden anser jag tvärtom, att hans förtroende är förbrukat. Det förljugna visade sig för övrigt långt tidigare, i hans hisnande diskrepanser mellan linjetal och praktisk handling.
Socialdemokraterna måste, om de vill rädda uppgången i opinionen, omedelbart starta en medlems- och väljarbaserad partiledarrekrytering och byta partiledare senast inom en månad, mitt förslag är en kvinna, t ex Åsbrink eller Sommestad.
Båda vill in i (M)aktens centrum och då gäller det att vinna förstaplatsen i hans stenhårda hjärta. De förespråkar därför i kör platt skatt för att neoliberalt fjäskande kunna tämja honom och samtidigt stjäla väljare från andra och varandra.
Kanske är det därför i detta ljuset man skall se Maria Wetterstrands flygpendling och taxiåkande.
Som ett rent förspel till den guldkantade tiden som politikerpensionär på Bermudas eller Fidjiöarna, där den enda gröna reminiscensen är greenen, klippt med nagelsax av en hunsad människohandlad migrantarbetare för några ören i timmen.
Anders Borg sällar sig nu till några andra von-oben-ariska länders högfärdsministrar när han påstår, att statskonkurserna som snart kommer att äga rum i Grekland, Italien, Portugal och Spanien beror på att de satsat på jobb i offentlig sektor istället för på massivt sänkt restaurangmoms.
Ända sedan PR-ljugande Alliansen tillträdde har det s k Utanförskapet stadigt ökat.
Fördyringen av a-kassan och försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen var massarbetlöshetslinjens Åtgärd nummer 1, som drastiskt ökade förpassningarna till Utanförskapet.
Sedan kom Utsparkandet under glada tillrop i riksdagen av sjuka ur sjukförsäkringen, där tillkom en försvarlig mängd.
Ovanpå det jobbskatteavdragen, som inte skapat ett enda jobb, utan endast gått till att spä på de tre elgiganternas redan gigantiska övervinstkonton, så att tysk och finsk statskassa blivit ännu mer stadd vid kassa och folk fått börja köpa själva maten på kreditkort. Massarbetslösheten och svenskarnas skuldsättning är således lika hög som när Alliansen tillträdde, om inte högre. Och i växande, inte att förglömma.
Därefter inträdde gratisarbetet i Fas 3, som låst in människor permanent i både fattigdom och obotlig långtidsarbetslöshet. Där tillkom slutligen ytterligare tvåsiffriga utökningar av antalet i Utanförskap, ett antal som nu dessutom förbytts i tresiffriga tal.
Och hetsjakten på massarbetslösa som ska leda till att ännu fler sällas till de permanent, obotligt Utanförskapade ska fortsätta, enligt dagens lika huvudlösa budgetförslag. Det tycker således Anders Borg även fortsatt är en riktigt bra idé.
Som grädde på moset kommer alltså till sist då den sämre Skalmanidén om sänkning av restaurangmomsen. Det kommer inte heller att skapa några jobb, därom tvista inte ens de lärde, utan det är helt enkelt bara ytterligare ett litet roligt tidsfördriv, som den här regeringen roar sig med i sin fortsatta lek med skattebetalarnas pengar, som de därmed bekymmerslöst slänger 5 miljarder av, rakt ner i papperskorgen (eller ska vi säga som det är – i pipeline till utlandet). Som inte det räckte, ska McDonalds till och med tillåtas grovprofitera på gymnasisternas undernäring.
Tysklands Merkel, Frankrikes Sarkozy och Sveriges Anders Borg kommer emellertid inom en mycket snar framtid att likt stormfällda stalinstatyer vräkas ner från sina höga bronshästar, då det ju är de som skapat eländet i EU:s perifera länder, vilket därför kommer att slå tillbaka mot dem själva med full rekyl, så fort Grekland m fl ställer in betalningarna.
Det är Tyskland som med sin merkantilistiska låglönepolitik parasiterat på PIIGS-länderna och inte tvärtom. När de tyska och franska bankerna måste rekapitaliseras pga statskonkurserna i de länder de så frikostigt och ansvarslöst injicerat med miljardkrediter för konsumtionslån till köp av tyska exportprodukter, då trillar de med ett brak ner från sina egenhändigt hoptotade neoliberalpiedestaler, om inte folket handgripligen välter ner dem först vill säga.
Och när den svenska fastighetsbubblan brister, och massarbetslösheten griper allt vidare omkring sig, så kommer på samma sätt Anders Borgs totalt ansvarslösa bankfjäskerier för bonusdirektörerna att komma i dagen, så att hela det grandiosa luftslott han med sin passiva massarbetslöshetsskapande finanspolitik för kapitalackumulation och jobblös tillväxt byggt upp, i ett slag förångas.
Kvar blir då endast ekot av hans tomma retorik klingande gällt som en dumdrygt skramlande tunna.
Att (M)aktkåta MP hjälper honom att slutgiltigt krascha svensk ekonomi är för mig obegripligt. Nog för att jag hade mina dubier efter deras uniformt sparrisgröna partikongresstillställning och de Nya språkrörens lama installationstal om enbart skolan, men att de skulle göra oss detta, det trodde jag ändå inte.
Politiken har blivit som Idol. 4 minuter i Rampljuset, det är allt de begär. Sen tar de feta pensionen och går. Efter sig lämnar de ett (M)iljömässig totalkvaddat land, i ekonomiska ruiner dessutom. Då är hela Sverige ett enda stort Utanförskap. Är det det som krävs för att solidariteten ska återfödas och Ansvar utkrävas? Tydligen.
Olle Svenning tillhör, jämte Nils Schwartz på Expressen, mina absoluta favoriter. I sin senaste ledarkrönika avlossar han ett ironiskt frågetecken kring ”demokratiseringen” i Nordafrika.
Efter en snabbsammanfattning av den postkoloniala diktatoriseringen av den ‘gröna revolutionen’ ställer han följande bitande fråga:
”Libyen har aldrig varit i närheten av något som ens avlägset liknar demokrati. Medlemmar av det splittrade Övergångsrådet beställde med all säkerhet nyligen mord på sin överbefälhavare. Rådet leds av en man som tjänade som Gaddafis justitieminister. En demokratins pionjär?”
Man frågar sig också hur intresserad en sådan ledare som Sarkozy kan tänkas vara av demokratins utbredning i Nordafrika. Han är ju inte själv något lysande exempel direkt. Det handlar, precis som det gjorde i Sudan – om olja. Om det skrev Olle Svenning vasst också i sin förra krönika ”Gadaffi lönsam för oljebolagen”.
Och apropå regeringen Reinfeldts frekventa användning av ordet ansvar kan jag passa på att tipsa om Maj Wechselmanns högintressanta film ”Det är upp till dig” om Lundin Oils delaktighet och ansvar i att 12 000 människor dödades och 160 000 människor fördrevs genom etnisk rensning i södra Sudans Unityprovins pga oljan.
Företaget Lundin Oil, i vilket vår raljant självsäkra utrikesminister Carl Bildt var styrelseledamot mellan 2000-2006, hade klagat hos den muslimskt styrda regeringen i norra Sudan om att Unityprovinsen där oljan skulle utvinnas inte var säker, varpå regeringen skickade ut sin islamistiska milis Murahaleen för att döda männen, våldta kvinnorna, plundra och bränna byarna.
Kvinnorna och barnen tillfångatogs och sändes sedan för ‘återvinning’ till norra Sudan där de hölls som regelrätta slavar i rika människors hushåll.
De som regeringen med dessa raider ändå inte lyckats utrota mördades genom att bestyckade helikoptrar sändes in i Unity-provinsen för att bomba och skjuta ihjäl resten.
Maj Wechselmanns film visar intervjuer med ögonvittnen som berättar att den multireligiösa befolkningen i Södra Sudan, som bestod av animistiskt troende nuer, dinkor, acholier, fulanier samt kristna hade gömt sig i kyrkorna i tron att dessa var sakrosankta för bomber och beskjutning, misstog sig allvarligt.
Kyrkorna bombades, besköts och brändes tillsammans med de människor som gömt sig i dem för att komma undan döden.
Så trots att den kanadensiska regeringen i en rapport tydligt förklarat att oljebolagen förvärrade ”konflikten” i området, ansåg vår utrikesminister Carl Bildt alltså att oljan var en ”faktor för fred” och att Lundin Oil bidrog till ”fredsprocessen”.
Baronessan Caroline Cox som med risk för sitt eget liv illegalt flugit in nödsändningar i Sudan mer än 20 gånger under inbördeskriget (då regeringen förbjudit hjälpsändningar) vittnar i filmen, tillsammans med pastor Mathew M. Deng, om hur den etniska rensningen i Unityprovinsen gick till.
Bilderna från Unityprovinsen som sedan visas genom att ett filmteam följt med hjälporganisation som fortfarande flyger in i området med hjälpsändningar, är fasaväckande och vittnar om hur civilbefolkningen masslaktats som kreatur. Bestyckad HIND-helikopter på Lundin oljebas filmades då också.
Dokumentärfilmaren Bengt Nilsson intervjuas och vittnar t ex om hur han på en tillställning 2001 sett Ian Lundin i nära samspråk med en av de mest beryktade milisledarna, Matiep, som sägs ha använt tvångsrekrytering av barnsoldater och tortyr mot den egna nuer-befolkningen.
Ian Lundin ser sedan med egna ögon hur barnsoldaterna bevakar Lundin Oil Road och kommenterar med dem runt sig i filmen, att det är fruktansvärt, som om han överhuvudtaget inte känner till något om Matiep och hans gelikars framfart.
Baronessan Caroline Cox visar upp långa långa listor med döda. De resterande människor som drivits på flykt in i träskmarker och vild natur har sedan blivit offer för insektsburna infektioner, så som livshotande bett av sandfluga m fl.
Ändå hade den nordsudanesiska regeringen förbjudit hälsokliniker, så de fördrivna flyktingarna helt enkelt inte fick någon vård utan lämnades att dö i bushen. Syftet med den nordsudanesiska regeringens aktioner i området var alltså systematiskt folkmord, alla skulle helt enkelt utrotas för att ge plats åt Lundin Oil Road och bolagets utvinning. 2003 drar sig Lundin Oil tillbaka med en nettovinst på 100 miljoner dollar.
En telefonkonferens med huvudsakligen svenska investerare hade hållits och aktieägarna hade jublat över vinsten, och visat tydlig misslynthet mot Svenska Kyrkan, som köpt in sig med en aktie för att få ett ord med i laget, vilket den utnyttjat för att ställa krav på att något skulle göras för den sargade befolkningen istället för att den bara skulle lämnas i sticket.
De ”kliniker” som sägs ha upprättats längs militärt högbevakade Lundin Oil Road är till för oljebolagens egen personal medan den lidande befolkningen inte fått någon hjälp alls, säger baronessan Caroline Cox. 34 militärposteringar är utstationerade längs vägen för att säkra oljebolagens intressen i provinsen.
Efter folkmordet i Unityprovinsen har Lundin Oil fortsatt sin ökenvandring genom att börja leta gas i södra Etiopien, där nu den muslimska befolkningen i Ogaden utsätts för motsvarande folkmord av den kristna befolkningen istället, med massvåldtäkter, tortyr och dödande som metod för att tvinga bort ogadenerna från marken där gasen ska utvinnas.
Kanske kan också Bildts märkliga passivitet vad gäller de två terroristanklagade svenskarna förklaras av hans tidigare styrelseengagemang i Lundin Oil som var aktivt i Ogaden under två av våldsvågorna som ägt rum där.
Many are afraid that tackling climate change is going to be too costly. But increasingly, studies are showing action will not just be cheaper than inaction, but could actually result in economic, environmental and even health benefits, while improving sustainability. This new page includes more information on the above issues. Read full article: Action on cl […]
Recently released data showed that 2014 was the hottest year since records began in 1880. This update includes updated charts and graphs and animations that look into this further. Read full article: Climate Change and Global Warming Introduction
An overview of the Climate Change Conference (also known as COP 20), held in Lima, Peru in December 2014. While it seemed like it was a successful meeting, because developing nations were committed to drawing up their own plans for emissions reductions for the first time, a number of important issues were left undecided such as how financing would work. This […]
Fidel Castro, who died on November 25, was one of the most prominent figures of the Cold War and an adversary of ten consecutive U.S. presidential administrations. This reading list considers the legacy of his nearly fifty years in power, including the Cuban Missle Crisis, the U.S. economic embargo, and the years following the Cold War.
The confirmation by UN monitors that Iran has complied with the deal to dismantle large parts of its nuclear program lifts major sanctions and ushers in a new era for the Middle East. This issue guide offers analysis and background.
As the deadline looms for the completion of a deal to limit Iran's nuclear program, this issue guide provides background on the diplomatic progress and stumbling blocks, and possible consequences of an agreement.
Five years after the onset of its sovereign debt crisis, Greece once again finds itself on the precipice of default and a departure from the nineteen-member eurozone. This reading list provides expert background and analysis of the crisis.
Less than a week after President Donald Trump ordered the killing of Iranian Quds Force commander Qasem Soleimani, the U.S. House of Representatives passed a resolution requiring Trump to seek congressional approval for any further military action against Iran. The Senate will likely pass a similar resolution soon, with several Republicans expected to break […]
Sarah Binder, James Goldgeier, and Elizabeth N. Saunders
Israel’s Arab citizens are healthier, wealthier, and more numerous than ever before. But even as their material situation has improved, Israeli Arabs remain boxed out of public life by discriminatory official policies.
Archie Bongiovanni offers a funny but poignant list of times when he realized that he was the only homosexual in the room and that people in his proximity were insensitive to his feelings.
Jelani Cobb writes that, from its relinquishing of executive oversight in the Senate to its embrace of inflammatory nativism, the Party has been perilously shortsighted.
Jordan Orlando writes about the latest renovation of the Museum of Modern Art, which aspires to accommodate the museum’s dual purpose of showcasing its aging treasures while upholding its perpetual obligation to find the best and most important contemporary work.
From The New Yorker’s archive, original reviews of literary masterworks, from “The Handmaid’s Tale” to “Invisible Man,” by Lionel Trilling, Clifton Fadiman, John Updike, Dorothy Parker, Susan Lardner, Anthony West, Hilton Als, Susannah Clapp, and Judith Thurman.
