I Sverige finns ingen korruption. Därför har vi heller ingen lagstiftning mot det, olikt de flesta andra länder, utom typ Schweiz. Eftersom det inte finns någon korruption, finns ju heller ingen anledning att kartlägga detta terra incognita, då där inte finns något att kartlägga, det säger sig självt.
Ändå var det en politiker som kom snubblande nära åtminstone resonemang kring korruption, och det var det socialdemokratiska statsrådet Brita Leijon, som var ansvarig för den s k Demokratiutredningen, en utredning som liksom kom av sig.
Den resonerade kring frågor om delaktighet och öppenhet, eller transparens, som det numera heter sen vi i blindo gick med i EU, där det minst av allt finns möjligheter för väljare att få något mer än dimsyn i lobbyismens irrgångar som myllrande leder vidare till Bryssels kafkakorridorer.
Så här skrev t ex en av de sakkunniga i den mångförgrenade Demokratiutredningen, docent Gullan Gidlund, i ”Att sätta gränser för pengars makt” som ingick i en delrapport, SOU 1999:92 om personval, där det står att läsa:
”Snedvridning av den politiska konkurrensen i valen
En principiellt viktig aspekt är att ojämn fördelning av resurser kan snedvrida den politiska konkurrensen i demokratiska val. På en privat ”finansieringsmarknad” där särintressen eller enskilda donatorer med betydande ekonomiska tillgångar agerar – utan legala restriktioner – kan sådana tillstånd uppstå när en kandidat eller ett parti drar till sig utomordentligt stora summor pengar. Den yttersta frågan i detta sammanhang är om det finns en risk att det parti eller den kandidat som har mest pengar av detta skäl kommer att vinna valkampen”
Men eftersom vi i Sverige varken har personval, korruption eller oärliga politiker i den utsträckningen så behöver vi naturligtvis inte bekymra oss för en sån ”snedvridning”, eller hur? Frågan är hur man ska se på en situation där själva opinionsbildningen blivit så snedvriden att de särintressen den finansieras av har så stora ekonomiska möjligheter att bli tongivande för ett visst partis politik, att det både får avgörande betydelse för valutgången i riksdagsval och betydande slagsida i den förda politiken, det förra inte minst på grund av det enorma inflytande som via näringslivets tankesmedjor uppnåtts på den allmänna opinionen.
Reinfeldt avfärdade i våras Sveriges Kommuner och Landsting som en ”intresseorganisation” som man inte i tid och otid ska gå ut och stödja, som motivering till att regeringen inte ville ge mer pengar till kommunerna i år, trots det skriande och akuta behovet pga ökad utbetalning av socialbidrag i sin tur förorsakad av finanskrisens massarbetslöshet, förstärkt av regeringens passiva arbetsmarknadspolitik, försämrade villkor i a-kassa, sjukförsäkring och ett därmed sammanhängande kraftigt vikande skatteunderlag.
Att allianspolitiken stöttas av Svenskt Näringliv och SAF med därtill knutna tankesmedjor o likn , vilkas opinionsbildningsarbete sedan 90-talet fått ett avgörande inflytande på den allmänna opinionen, vilket i sin tur banat väg för nyliberalisering, privatiseringar och skattesänkningar bekymrar betydligt mindre. Trots att man lätt kan förledas uppleva plötsliga vallöftesbrott, t ex kärnkraftsuppgörelsen som rena beställningsjobb.
Man kan till och med utan större svårighet slås av uppdykande paranoida tankar som att ‘Vill man veta vilka lagar och avregleringar som kommer härnäst, så är det bara att gå in och läsa i manus på Timbro.se.’ (eller, vilket nämns på nätet, via vilka annonsörer som förekommer i moderaternas tidskrift Medborgaren).
Att även övriga Allianspartier beredvilligt gör nödvändiga korrigeringar i kongruens härmed, närhelst krafttag behövs, på det ena eller andra området, som t ex skedde i samband med kärnkraftsuppgörelsen föranleder emellertid kanske åtminstone något höjt centerpartistiskt ögonbryn.
Att LO och lotterierna stöttar SAP känner ju alla till, särskilt som det var fackföreningsrörelsen som en gång startade det socialdemokratiska arbetarpartiet.
Och i beaktande av hur välkänt allt detta ändå är för gemene man så ter sig känsligheten för att vara öppen kring det underlig. Statsrådet Brita Lejon, t ex, som tillsatte en utredning i frågan, fick som sagt avgå, var det för att hon rörde vid en öm tå? Visserligen kritiserades hon för en del huvudlösa förslag om röstplikt, men det fanns ändå reaktioner kring Göran Perssons bryska ‘avpollettering’ av henne från politiken.
I USA offentliggörs minsta dollar som ges i kampanjbidrag till partierna – det finns offentligt på listor som vem som helst kan läsa på nätet. Och i andra länder har man tydliga regler för hur politisk finansiering skall redovisas. Utom snart sagt bara i Sverige har man därutöver även infört lagstiftning mot korruption.
Ändå vägrar Moderaterna tala om vilka som bidrar till partifinansieringen. Med tanke på de enorma pengarna inom tankesmidandet, medierna och opinionsbildningen – något som likt kejserligt nya kläder sker alldeles öppet – så ter sig diskussionen kring sällskapet Tornet vara av marginellt intresse. Ändå har ett räddhågset hemlighetsmakeri vidmakthållits och i ljuset av de stora summorna framstår det faktiskt som lite löjeväckande när SVD Brännpunkt Opinion lät några S-märkta debattörer i artikeln ”Vad döljer moderaterna” skriva:
”Samtidigt som det sker en insamlingsverksamhet till det moderata partiet genom ett hemligt sällskap så kan vi notera att de flesta moderata riksdagsledamöter vägrar att redovisa sina ekonomiska intressen och åtaganden. Det vill säga de uppdrag och sidoinkomster de har utöver sitt riksdagsuppdrag.” [mina understrykningar och länkar]
Det verkar som man till varje pris vill undvika en kritisk offentlig debatt och genomlysning av de större frågorna, vilket gör att man får perspektiv på hur invand den offentliga lögnen blivit och hur häpnadsväckande hemtamt hyckleriet rotat sig, något som verkar ha förstärkts i och med Sveriges medlemskap i EU.
Även när det gäller direkt partifinansiering har man alltså ställt sig mer än njugg mot medborgarinsyn, trots att möjligheten till medborgarinsyn är betydligt större i de flesta andra länder, utom kanske då just Sverige, San Marino och Schweiz. Ur ett utskottsbetänkande kring motioner som kom i efterdyningarna av Demokratiutredningen som Britta Lejon var ansvarig för kan man t ex läsa följande avspisning:
”Frågan om reglering och kontroll av partistödet har behandlats i en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), Det offentliga stödet till partierna – Inriktning och omfattning (Ds 1994:31). Enligt rapporten kännetecknas den svenska modellen för partifinansiering av en konsensusstrategi, som innebär ett minimum av lagstiftning och kontroll, eventuellt i kombination med frivilliga överenskommelser mellan partierna, och en kontroll av att partierna inte bryter mot överenskommelserna som är huvudsakligen etisk. I en internationell jämförelse framstår den svenska lagstiftningen som begränsad. Sverige skiljer sig från andra länder som studerats av utredningen även med avseende på att någon offentlig kontroll av hur medlen används inte förekommer. Mot bakgrund av att det är fråga om relativt stora belopp som beslutas av förmånstagarna själva bör enligt utredarnas uppfattning medborgarna garanteras en viss insyn.
Utskottets bedömning
Motionen behandlar flera principiellt viktiga frågor om finansieringen av de politiska partiernas verksamhet m.m. Utskottet konstaterar att den svenska lagstiftningen på det här aktuella området medvetet begränsats. Utgångspunkten för detta är att de politiska partierna förmår att leva upp till det ansvar som friheten från offentlig kontroll av hur medlen används förutsätter. En analys av det slag som motionären efterlyser har i vissa delar gjorts av ESO, vilket redovisats i det föregående.
Regeringen har i 1998 års regeringsförklaring uttalat att man avser att bjuda in samtliga riksdagspartier till samtal om hur öppenheten kan öka kring finansiella bidrag till politiska partiers och enskilda kandidaters valkampanjer. Uttalandet har dock hittills inte föranlett någon åtgärd från regeringens sida. Med detta får motion K217 (m) i denna del (yrkande 1) anses besvarad, varför den avstyrks. Utskottet finner inget skäl för riksdagen att för närvarande ta något initiativ med den inriktning som föreslås i motionen i övrigt varför den avstyrks även i dessa delar (yrkandena 2-6).”
Regeringen Reinfeldt verkar alltså veta vilka intressen man anser lämpliga att stödja, och det framstår inte som kvinnornas, invandrarnas, ungdomarnas eller andra ekonomiskt ofta s k marginaliserade gruppers (som dock kan inbegripa ett betydligt mycket större antal individer än själva ‘norm’gruppen) – utan istället alltså mannens med stort M i en mesallians där kvinnans lott som inträdesbiljett till makten istället tycks blivit att sila toblerone och svälja miljardrullningar.
Regeringen sover när det pazzar och är i övrigt mycket vaken på vems intressen man tillvaratar – och det är således inte ”skattebetalarnas”, då dessa utplundrats och numera tvingas leva på smulorna från sina egna hopskrapade pengar som pumpats vidare in i det internationella entreprenaderiet, med förgreningar utåt caymanöarna till.
En kommentator på tv sa att det politiska minnet är kort och det får man nog verkligen säga.
Glömd är miljardrullningen pga ”konsultberoendet” inom Försäkringskassan. Glömda är miljardstöden till banker och bildindustri, vars vd:ar ändock stoltserat med att de minsann inte tänkte avstå sina bonusar, och för övriga höjdes lönen istället. Glömd är AMF-skandalen, riskkapitaliseringen av skattepengar samt alla ministrar som avgått på grund av mindre respekt för skatter och avgifter – en respektlöshet som inte tillåts övriga befolkningen. Allt är glömt och förlåtet. Alltmedan depressionen djupnar.
Kanske dags att åter erinra sig Gullan Gidlunds utredning om ”Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter” SOU 2004:22, del I och del II där det på sid 214 står
”I princip kräver den svenska lagen en förbindelse mellan det givna bidraget och ett partis officiella agerande som inte står i enlighet med genomförande av partiprogrammet.”
och i ljuset av det betänka exempelvis kärnkraftsuppgörelsen. På sid 205 står vidare
”När det gäller riskzoner för korruption finns det flera resultat som tyder på att de är relativt lika mellan länder.” vidare på samma sida ”Enligt Transparency International är korruption vanligtvis mest utbredd i följande verksamheter i den offentliga sektorn: offentlig upphandling, tull, skatteförvaltning, polisverksamhet, immigration, tillståndsgivning, service från offentligt monopol, försäljning av mark och politiska utnämningar och dessutom pekar man på den kommunala politiken som sårbar.”…
”Forskningen visar dessutom på att politiska partiers strävan att finansiera sin verksamhet är ett känsligt område för korruption. Transparency International frågade 2002 människor i 44 länder inom vilka institutioner de helst skulle vilja minska korruptionen om de hade möjligheten. Tre av tio tillfrågade valde de politiska partierna, sedan domstolarna, polisen och därefter sjukvård och utbildning. I Sverige valdes också partierna i störst utsträckning (19,3 %), om än i lägre utsträckning än i de flesta andra länderna, följt av domstolar (16,2) och sjukvård (12,8) (Transparency International 2003).”
Med tanke på vad forskningen således säger om upphandling som extra känsligt för korruption framstår det som märkligt att man öht infört New Public Management, än märkligare med tanke på hur man förlorat kontrollen av konsultkostnader inom statsförvaltningen framstår det att man med affärsmodeller ‘hämtade från näringslivet’ infört rambudgetering med kassaflöden istället för detaljerade utgiftsposter och allra märkligast ter sig den nya luddiga ekonomiska internrevisionen på EU-direktiv – där benämningen gråzon bara verkar utgöra själva förnamnet.
För ett tag sen skrev Lena Melin i Aftonbladet:
”Men efter den första turbulensen, då flera ministrar tvingades gå efter bara några dagar, har Fredrik Reinfeldt inte gjort några allvarliga missar.”
Man undrar i vilken värld hon lever? Denna regering har inte gjort annat sen den tillträdde. Att inte oppositionen vunnit betydligt mer mark beror på att den just inte opponerar sig bättre – förmodligen för att den själv har så många hundar begravda, samt sålt ut hela A-pressen, i enlighet med den nyliberala luftslottsagenda man knappast bekämpat.
Se tidigare bloggpost: New Public Management, Slimmade organisationer, just-in-time och New Public Management, Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill, Att äga själar, Att privatisera är stöld – men bara i Täby
Läs även: ”Hur korrupt är en icke-korrupt stat?”, ”Vad vet vi om kommunal korruption?” ”DN – Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister” , SVD – ”Ax:son Johnson får dispens för strandvilla i Båstad”, SVD – ”Naturvårdsverket överklagar strandskyddsdispens”, Aftonbladet – F d landshövding på Gotland Marianne Samuelsson: ”Politik bakom min avgång”, SVD – ”Hårdare granskning när kvinnor gör fel”, SVD – ”Männen dominerar inom Moderaterna”, DN – ”Vinstdrivande välfärdsföretag skär ner på personalen”, DN – ”Kommunerna kan spara utan att dra ner på välfärden”, Dagens Arena – ”Kultur är välfärd”, SVD Ledare – ”Alla mår bättre av lite mindre godis”, SVD – Per Schlingmann: ”Vi arbetar aktivt i de här frågorna”, DN – Gotlands avgående landshövding skyller på medierna, SVD – ”Fick inte gå för att hon är kvinna”, SVD – ”Hade agerat annorlunda”, Sveriges Radio – ”Länsboss förklarar sig”, DI – ”Samuelsson behåller sin lön”, SVD – ”Gotländsk gräddfil har inte bara gjort Odell sur”, Aftonbladet: ”Vem finansierar högerns nya nätverk?”, Socialdemokraterna i Östersund om Sällskapet Tornet: ”Varför redovisar inte moderaterna vilka som finansierar deras verksamhet?”, ”Sällskapet Tornet i pressen”, Dagens Industri: ”(M)iljonerna som styr regeringspartiet”, Nyhetskanalen: ”Hemliga givare skänkte miljoner till moderaterna”, Aftonbladet: ”Odell gjorde miljonklipp”, DN: ”M vägrar visa korten vid partistöd”, Flashback om SAF och Svenskt Näringslivs ”övriga poster”, DN: (S)pelmonopolets verkliga vinnare, Arbetarrörelsens tankesmedja: ”Varifrån får partierna sina ekonomiska resurser?”
Nemokrati 
