För ett antal år sen experimenterade en journalist i USA genom att iklä sig rollen som minimilönearbetare. Hon visade då med all önskvärd tydlighet att det inte går att försörja sig genom att arbeta i USA – då minimilönesystemet hade gjort det omöjligt. Hon var tvungen att ha flera förslitande jobb och lyckades ändå inte uppnå anständig inkomst, då det knappt räckte till mat för dagen och tak över huvudet, än mindre till sjuk- och pensionsförsäkringar.
Just det minimilönesystem som kommer att bli legio när Lissabonfördraget implementeras. Idag går alliansregeringens Maud Olofsson ut, i ännu en självförhärligande segertågsartikel , som med förskönande omskrivningar beskriver det hittillsvarande marionettregeringsinnehavet, och, som den trognaste effektuerare av EU:s beställningsjobb flaggar för fortsatta ändringar av arbetsrätten och LAS, som en nästa punkt på EU-agendan, vilken banar ytterligare väg för minimilönesystemet, (vilket redan är lagstadgat i 20 av 27 EU-länder).
Om man verkligen ville göra något åt arbetslösheten skulle man nu istället börja dela på jobben och införa sex timmars arbetsdag. Då skulle man slippa göra en massa konstgjorda trygghetsarbeten och istället rusta sig för generationsväxlingen genom att ungdomsgenerationen sakta installeras och inskolas på de platser som sedan kommer att behöva tillsättas när de många går i pension.
Med Lissabonfördraget, som ordförandelandet Sverige ska genomdriva antagning av nu i höst, urholkas nämligen arbetsrätten och kollektivavtalen och minimilönesystemet införs – vilket Lavaldomen och flera andra domar gett tydligt uttryck för. Det är därför socialdemokraternas svek i frågan om okritisk ratificering av Lissabonfördraget är så allvarligt.
Först kan man börja med att läsa domsluten i Rüffert- och Vaxholmsmålen där det slås fast att strejkrätten och kollektivavtalen är underordnade reglerna för den inre marknaden och de fria rörligheterna.
Sedan kan man fortsätta med att läsa artikel i Kommunalarbetaren där EU-domstolen i egenskap av den svenska EU-domaren Pernilla Lindh talar om att Lissabonfördraget inte kommer att innebära någon skillnad, då EU-rätten redan behandlar Lissabonfördragets rättighetsstadga som primärrätt, vilket innebär att både strejkrätt och kollektivavtal m fl är underordnade reglerna för den inre marknaden. Det innebär att om Lissabonfördragets s k rättighetsstadga står i strid med de s k fria rörligheterna så är det de fria rörligheterna som går före.
Domarna tillämpar alltså istället utstationeringsdirektivet (som överordnas rättighetsstadgan i domsluten).
Domsluten har också lett till en svensk utredning om hur lagstiftningen i Sverige skall ‘harmonieras’ efter dessa domslut så att domslutens principer skrivs in i Sveriges lagar (den s k Stråthutredningen, som nu är ute på remiss).
Redan före ratificeringsbeslutet i riksdagen 20 nov 2008 vederlägger Martin Viredius, vice ordf i Transportarbetarförbundet, S och LO:s desinformation om att arbetsrätten inte kommer att försämras med Lissabonfördraget.
Då domstolen slagit fast att rättighetsstadgan redan behandlas som primärrätt innebär det att rättigheterna i den – vilken även innefattar alla demokratiska fri- och rättigheter – endast gäller om de inte står i stid med reglerna som gäller för den inre marknaden. Demokratin är avskaffad med andra ord. Det är marknaden som styr. Vilket öppnar upp för ett system med otrygga anställningar och minimilöner.
I fördraget står nämligen:
”
Syftet med artikel 52 är att fastställa räckvidden av rättigheterna och principerna i stadgan och fastställa regler för hur de skall tolkas. I punkt1 behandlas
begrängsningssystemet. I den använda formuleringen har
inspiration hämtats från domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden …]”
vilket alltså var precis det som
gjordes i Lavaldomen m fl ustlag, där reglerna för den inre marknaden fastslogs gå före
rättighetsstadgan, vilken således redan då behandlades som primärrätt av domstolen.
Vidare är ratificeringen inte förenlig med svensk grundlag som stadgar att mer maktöverföring till EU inte får ske med mindre än att rättighetskatalogerna överensstämmer och det gör de inte,
enligt en granskning som eu-kritik.se har gjort. De fyra rättigheter som saknas i Lissabonfördraget men som däremot finns inspikade i vår egen grundlag är följande:
1. Rätten till skydd mot hemlig avlyssning
2. Rätten till skydd mot åsiktsregistrering
3. Rätten till skydd mot godtyckligt frihetsberövande
4. Rätten att delta i demonstration på allmän plats
Dvs just de rättigheter som akronymlagarna avskaffar – FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet, europeisk arresteringsorder, ACTA, Inspire, Stockholmsprogrammet m fl.
Läs: Folkrörelsen Nej till EU –
”EU:s rättighetsstadga – ett hot mot medlemsländernas självbestämmande”
Läs även tidigare bloggpost: Tvångsförflyttningar, hård segregering och passiv arbetsmarknadspolitik
Läs: Regeringen ‘Stråth-utredningen’ – ”Förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen”, Kaj Raving – Nybro: Rädda den Svenska modellen – genom att stympa den, Kent Persson (M) blogg – Det handlar om arbetslinjen, Direct Essays – Barbara Ehrenreichs Nickel and Dimed: Living on A Minimum Wage, The New Statesman – Barbara Ehrenreich: Smile or Die – How Positive Thinking Fooled America and the World,
Lä även: AB – Hellre sjukvård än städavdrag, AB – S-elitens blunder, DN – ”Två av tre vill ha kvar Rut-avdraget”, AB – Försvarade avdraget – i sin egen bok , AB – Så ska S städa ut pigdebatten , AB – Hon fick jobb tack vare Rut-avdraget , DN – Höga S-politiker utnyttjar rutavdrag, AB – I USA behövs inga skattesubventioner , Expressen – Mona Sahlin försvarar Rut-avdraget i sin bok, AB – Lena Mellin: ”Debatten om RUT-avdraget har inte gynnat (S)” , AB –Sahlin försvarar kollegorna, DN – Nya bud från V och MP om datalagringsdirektivet