Etikettarkiv: på uppstuds

Det högerneutrala Piratpartiet

Socialdemokraten Erik Laakso redovisar nu i en bloggpost att Piratpartiet är på väg att tappa den vågmästerliga balansen. Det visar sig  i utfrågningar att de faktiskt ändå tar ställning i olika frågor trots att man tidigare sagt sig stå neutrala, men Piratpartiets kandidat i EU-valet, Christian Engström, ursäktar det då med att det inte fanns något alternativ för ”Ingen åsikt”. Det är nog precis det som kritikerna till den förment neutrala hållningen hävdat. Förr eller senare tvingas de visa färg. Om man nu skulle hålla fast vid en omöjlig ståndpunkt – ja då kan det inte bli annat än till priset av röster. Men skulle det vara så att det verkligen var deras fasta förhållningssätt – då är det väl bättre att inte kryssa i något alls och bara upprepa – Ingen åsikt…ingen åsikt… ingen åsikt… i allt utom frågorna de går till val på.  Den där otydligheten som nu visar sig än tydligare, är populistisk. Man vill inte skrämma bort vänsterväljare (det är ju frånMiljöpartiet och Vänsterpartiet rösterna tas, har det visat sig i opinionsmätningarna).

Bloggen Intensifier konstaterade för någon dag sen att det var ett till över 80 % mansdominerat parti,  varpå kvinnor i partiet genast replikerade med att det inte ”behövs” fler kvinnor i partiet. Intensifier konstaterade vidare att partiet höll sig med en extraordinärt  ‘grabbig’ jargong och kampsång och rådde dem att tona ner.

Så här skriver piratpartisten Calandrella:

Låt mig anmäla avvikande åsikt. Jag anser att Piratpartiet inte behöver fler kvinnor. Det vill säga, vi behöver fler medlemmar, men detta oavsett kön. Vi behöver inte specifikt fler kvinnor. Varför? Tja, varför skulle vi behöva ha det? Om vi skulle eftersträva sådan slags jämlikhet i stil med samhället i övrigt skulle vi lika gärna kunna hävda att vi exempelvis behöver fler invandrare, för att vi har en lägre andel invandrare som medlemmar  än resten av samhället (jag vet inte huruvida detta stämmer; det är ett hypotetiskt exempel). Eller blonda personer (återigen, hypotetiskt) för att bli mer lika samhällets fördelning av blonda och icke-blonda personer. Eller fler troende människor. Eller fler personer vars favoritfärg är rosa. Eller fler LOST-tittare. Eller…”

Tur då för Piratpartiet att de kandiderar just till EU-valet då, för i EU där sitter bara män i kostymer och fattar beslut över huvudet på oss – de vet vårt eget bästa trots bristande representativitet. Eller…?

Socialdemokratiska bloggare – jag tror det var  Åsa Westlund kommenterade Politikerbloggens uppmärksammande av att Christian Engström i en utfrågning uttalat  att Piratpartiet skulle rösta för legalisering av prostitution och ”vissa droger” om det skulle ‘råka’ bli så att man ‘hamnade’ i en partigrupp som gjorde dessa ställningstaganden:

Christian Engström vet visserligen inte vad de grupper han vill vara med i i Europaparlamentet står för men han är inte beredd att på stående fot ta avstånd från “legalisering av prostitution eller legalisering av vissa former av narkotika”.

EU-parlamentarikern Åsa Westlund passade då på att informera om att det inte är så arbetet i Europaparlamentets partigrupper går till, att man ‘hänger med’ på vad partigruppen tycker. Ett eget ställningstagande i de olika frågorna krävs då partigrupperna är ytterst heterogena och det är upp till varje ledamot att göra egna bedömningar och kunna argumentera varför man tagit den ställning man gjort:

Jag tror Piratpartiet missförstått hur en grupp i Europaparlamentet fungerar. Visst har grupperna många saker gemensamt inom sig men det finns också starka spänningar och åsiktsskillnader inom grupperna. Det finns inte som i Sverige en partilinje att gömma sig bakom. Dessutom förs diskussioner inom partigrupperna innan beslut fattas. Vilken linje ska Piratpartiet driva då? Ytterst faller ansvaret på den enskilde ledamoten. I alla frågor.”

Ännu tidigare var det ytterligare någon som hade noterat en drogliberal inställning hos partiet.

När jag själv gjorde en granskning av Piratpartiet utifrån de utgångspunkter i nyliberal ideologi (som för övrigt just förespråkar en ultraliberalt fri marknad där handeln ska vara fri också när det gäller vapen, droger och sex) närmare bestämt hos den utilitaristiska variant av nyliberalismen (vilken inte, likt annnan nyliberalism, utgår från rättighetsetiken) som ‘guldpiraterna’ Friedrich von Hayek och Milton Friedman representerar:

Ur nyliberalismens syn på individuella rättigheter härleder man den ekonomiska liberalismen, med försvar av kapitalismen, liksom drog- och vapenliberalism, privat egendomsrätt och ställningstaganden som fri invandring och total yttrandefrihet. Rättigheterna motiveras utifrån olika slutsatser. Det finns också förespråkare av nyliberalism som inte utgår ifrån rättighetsetik.[6] De utgår då istället ifrån det mer utilitaristiska argumentet att konsekvenserna av ekonomisk och personlig frihet ger ett bra samhälle. Detta är särskilt vanligt inom det ekonomiska området.[7]

7.  ^ Anna Maria Blomgren, 1997, Nyliberal politisk filosofi: kritisk analys av Milton Friedman, Robert Nozick och F.A. Hayek, Bokförlaget Nya Doxa

och vars inställning till ‘immaterialrätterna’ Christian Engström samvetsgrant redovisat såsom varande själva grunden till piraternas ställningstagande beträffande fildelning på sin hemsida – så fick jag svaret av andra i kommentarsfälten, att det inte var relevant vad han uttalat – det var inte han som var Piratpartiet – och att det därför inte spelade någon roll. Men detta är väl ett märkligt förhållningssätt. En partimedlem som kandiderar för partiet i EU-valet, uttalar sig å partiets vägnar i TV osv – hans ställningstaganden och uttalanden i olika frågor måste väl spela stor roll och självklart tolkar var och en det som något som har med Piratpartiet att göra.

Så här förklarar Christian Engström, Piratpartiets förstanamn i EU-valet, piraternas inställning till upphovsrätten i inlägget ”Klockren fildelningsmotion av Karl Sigfrid m fl” (Christian Engströms ord är fetstilade, det övriga är de utdrag ur Sigfrids motion som Engström kommenterar):

Upphovsrätt är inte ägande


Nobelpristagaren FA Hayek förklarar skillnaden mellan konventionell äganderätt och upphovsrätt, och påpekar att det är stor skillnad på begränsade materiella resurser och obegränsade immateriella. Upphovsrätten medför inte ökad innovation. Dags för nästa Nobelpirat:

“En senare Nobelpristagare, Milton Friedman, beskriver upphovsrätten som ett monopol som minskar utbudet till en nivå under den optimala. Upphovsrätten och de förbud som följer därav bör enligt Friedman främst beskrivas som en inskränkning av yttrandefriheten.”

Även om det här kan tyckas vara lite väl filosofiska punkter att ha med i en riksdagsmotion, är det en del av styrkan i motionen att den verkligen förklarar ordentligt och på djupet. För andra riksdagsmän och/eller debattörer är den här motionen ett utmärkt sätt att faktiskt förstå vad det handlar om. Det är den här typen av grundläggande resonemang som ligger till grund för piratrörelsen, både i Sverige och globalt. Ska man begripa piraterna måste man begripa det som står i det här stycket i motionen.

Och slutet på stycket är precis på pricken:

“Ett rimligare alternativ än dagens upphovsrätt är att den som offentligt säljer en produkt får acceptera att andra använder sin frihet och sin äganderätt till att skapa kopior för eget bruk. Det är inte heller ekonomiskt motiverat med ett monopol som syftar till att ge upphovsmannen rätt att tjäna pengar på sin verksamhet. I andra sammanhang kräver vi att företagare har en affärsmodell som fungerar utan monopollagstiftning. Varför skulle inte det gälla artister?”

Jag läste också en intressant debatt från i december hos bloggaren ”Mymlan” – där hon blev attackerad för sin avståndstagande åsikt och att hon i vissa delar kunde hålla med den kritiska artikel om Piratpartiet som Andreas Ekström skrev i tidningen Journalisten där han fann dem populistiska och i beröringspunkt med Ny Demokratis Ian & Bert. Diskussionen gällde bl a partinamnet och associationerna som namnet ‘pirater’ kan tänkas väcka.

När man läser den unge Johan Fricks debattinlägg – som råder de av sina generationskamrater som värnar om integritetsfrågorna på Internet – att istället rösta på Vänstern, som ju länge drivit exakt samma frågor, och dessutom tar tydlig ställning i fördelningsfrågor, utbildningspolitik, jämställdhetsfrågor osv –  ja, då ser man samma reaktioner i kommentarsfälten där.

Piratpartiet försöker hela tiden bortförklara eller ludda till sin nyliberala ideologiska hemvist. Varför det? Det är väl bara att stå för den ideologi man har och inte hymla med det. När det ändå fortfarande görs, till och med så när nära EU-valet, så förstärks det högerpopulistiska intrycket.

Läs: Christian Engström (PP),   ”Jag vill till Bryssel för Piratpartiet”, Christian Engström 3, Journalisten – Andreas Ekström: ”Piratpartiet är 2000-talets Ian och Bert”  mymlan, the real. – ”om du inte är för oss är du emot oss”, Politikerbloggen – Expressen, Klara, Kryssa Åsa Westlund – ”Vill Piratpartiet legalisera knark?”,   Erik Laakso på Uppstuds: ”Piratpartiet tappar redan balansen”,   Maria Ferm (Grön Ungdom): ”PP tycker till om allt”, Johan Frick – ”Rösta inte på Piratpartiet”,  

Se tidigare bloggposter: Tänk analogt, Jobb, bostäder, utbildning – Piratpartiet couln’t care less,  Piratpartiets ideologi får inte ifrågasättas?

Tänk analogt

Om man inte gör motsvarande konstruktioner som biblioteksersättningen och kassettersättningen så att den även gäller tillgången till digitaliserat material, så betyder det ju att man i samband med att man digitaliserar allt mer avskaffar informationsfriheten, den fria tillgången till kunskap och kultur. Blir nästa steg då att avskaffa biblioteken?

Biblioteksersättningen bör snarast kompletteras med en ”Multimedia”ersättning som innefattar musik, filmer, dataspel – alla elektroniska media så att det analoga biblioteket kompletteras med ett digitaliserat sådant. Man kan ju låna hela världslitteraturen på ett bibliotek – det är ju precis detsamma med övriga media – att de är digitaliserade gör ingen skillnad. Det handlar bara om att de synliggör innehållet på nya sätt genom olika nya multimediala gränssnitt, interface.  

Att Internet bibehålls i demokratiserad form är avgörande för om vi också skall kunna behålla ett demokratiskt samhällssystem. Att ha fri tillgång till att kunna läsa tidningar, tidskrifter, böcker, forskningrapporter, artiklar genom att kunna låna hem eller läsa dem gratis på bibliotek är en självklarhet för oss. Ungdomsgenerationen är samtida med it-revolutionen som möjliggjort en vidgning till elektroniska media i och med att samhället digitaliserats. Och i det multimediala, digitaliserade samhället måste naturligtvis elektroniska media innefattas i bibliotekens utbud i analogi därmed, vilket redan görs – man kan läsa e-böcker, låna ljudböcker, kassetter, CD-skivor med musik, videofilmer, dvd-filmer m fl på bibliotek.

Det finns heller ingenting som hindrar att man under lånetiden låter någon, eller flera andra läsa boken eller se filmen som man lånat. Man lånar ju inte direkt en mysig film på bibblan och går hem och sätter sig ensam i ett avskilt, ljudisolerat rum och ser den, vidare har biblioteken heller inga ‘tak’ för hur många gånger de får låna ut ett viss medium. Så, om detta sker digitaliserat spelar ju överhuvudtaget ingen som helst roll. Det är endast en teknisk fråga som bör lösas snarast, så att man förhindrar att antidemokratiska krafter utnyttjar övergången till ny teknik för att inskränka våra medborgerliga fri- och rättigheter, något som gjordes av totalitära stater på 30-talet vid de nya massmediernas födelseradion och talfilmen

De totalitära regimerna i öst och väst – nazism, fascism och stalinism anammade snabbt dessa nya ‘mass-medier’ och ockuperade dem som effektiva redskap för sin propaganda och hjärntvätt. Detta  stoppade effektivt demokratin och hämmade all konstnärlig utveckling inom de nya medierna, utan vilka de totalitära regimerna inte hade kunnat fortleva särskilt länge.

Som exempel hade filmen under stumfilmens 20-tal, i och med de radikala och hyperkreativa, modernistiska strömningarna inom konstarterna en blomstringstid, ja  en guldålder, i både Tyskland och Ryssland, med namn som både Eisenstein och Fritz Lang och filmiska mästerverk som ”Pansarkryssaren Potemkin”, nazikritiska ”Dr Mabuses Testamente” , ”Metropolis” och ”Sista Skrattet”. Denna kreativa guldåder ströps effektivt av de framväxande diktaturerna som istället kunde göda sig själva genom att ta över kontrollen över de nya medierna.

I och med övergången till nya medier radion och talfilmen,skaffade sig de totalitära regimerna totalitär kontroll av demsamma, och då stoppades brutalt denna radikala och många gånger samhällskritiska och estetiskt högtstående utveckling av filmmediet och dess formspråk. I USA valde man att efterkomma populismen och dess dubbelmoraliska nymoralism genom att självcensurera filmkonsten och pålägga den en tvångströja, genom att inordna den i Hollywoods likaledes förtryckande  ‘Production code’, vilken för lång tid, ja, ända in i våra dagar (1930-1968), hämmade all experimentell och radikal utveckling av filmspråket och även av filmernas innehåll, då intriger begränsades till vissa tillåtna teman och även språket och vilka ord som tilläts användas i dem censurerades.

De nya medierna utnyttjades istället hänsynslöst av diktaturens krafter för att kontrollera massorna – och vad kunde passa bättre för detta syfte än just mass-medier. Uppfinningen av radion och övergången till talfilm exploaterades för att skapa nya propagandainstrument i Hitlertyskland, där propagandaminister Joseph Goebbels höll i dompteringspiskan, och Hitlers hovfilmare Leni Riefenstahl skickligt använde sig av det nya filmspråket och till och med absorberade delar av de modernistiska stilmedlen för att förföra massorna och ge sken av ett anhängarantal vida överstigande det som var fallet IRL, så att säga.

I Stalins distorterade, förstorande projektion av tsarväldet,  i och med framväxten av det storryska Sovjet 1929-1936, hölls ‘kulturarbetare’ i Ledarens tukt och förmaning genom att en mängd kulturpersoner antingen mördades eller fick gå i exil, och konstskapares organisationer förstatligades för total kontroll av dess medlemmar, och i Mussolinis Italien – radions hemland skedde samma sak i mildare form, där de istället försattes i inre exil tillsammans med regimmotståndare, av vilka de senare i Hitlers Tyskland sattes i läger eller mördades till och med före den verkligt industrialiserade utrotningen av judar, homosexuella, romer och zigenare, ärftligt sjuka, förståndshandikappade m fl tagit sin början.

Om TV hade hunnit fram i utvecklingen så hade Hitler även ockuperat detta medium för sitt vrålande, sina demagogiska orgier och illusioner av massivt folkligt stöd som iscensattes i de repetitivt journalfilmade masscenerna som arrangerades vid välregisserade Nürnbergdagar.

Genom att införa liknande system som systemet för biblioteksersättning får alla lika möjligheter att kunna se filmer, spela dataspel och lyssna på musik samt ta del av debatt, forskning och information i digital form. Detta  är att bibehålla demokratin. Att begränsa det är att begränsa eller till och med avskaffa demokratini analogi med vad man nu gör även med styrelseskicket i och med antiterrorlagstiftning, Lissabonfördraget och akronympaketet som lägger totalt band på all kommunikation människor emellan, och i synnerhet då det elekroniskt förda, demokratiska samtalet; FRA, IPRED I, IPRED II, ACTA och datalagringsdirektivet. Att EU även vill ha bort presstödet och avskaffa public-service-tv gör att den fria opinionsbildningen riskerar att upphöra helt och hållet.

De nya möjligheterna till interaktivitet som det nya sociala mediet Internet ger möjlighet till måste också vara något som alla får lika tillgång till. I skolorna bör snarast även påbörjas en alfabetiseringsprocess, som syftar till ‘computational proficiency, där undervisning i programmeringsspråk måste ingå som bas, och ett minimum bör då vara Python, html och CSS, php och C#.  Detta ger möjligheter till skapande och god grund inför kommande arbetsliv.

Att den borgerliga regeringen stoppade möjligheten att skaffa hem-dator via jobbet var en antidemokratiserande åtgärd, som nu utestänger många från rätten att göra sin röst hörd och uttrycka sin åsikt genom möjligheten att skapa en egen blogg.

Sammanfattningsvis behövs alltså ett system snarast för att upprätta samma typ av system med ersättning till övriga upphovsmän som biblioteksersättningen ger upphovsmännen där. Därför måste regeringen tillsätta en ny översyn över IPRED, IPRED II, FRA, datalagringsdirektivet, och även polismetodutredningen, europeisk arresteringsorder och bestämmelserna om hemlig avlyssning m fl och i det sammanhanget passa på att lagfästa våra grundläggande rättigheter i de lagar som pga terrorhotet eventuellt bedöms nödvändiga att ha kvar, optimalt avskaffa dessa nygamla diktatoriska lagar.  I alla fall om de vill fortsätta kunna kalla sig demokrater, något som de kanske inte längre vill, och då är det vår uppgift som befolkning att kräva omedelbar handling för att bevara demokratin. De historiska spåren förskräcker.

Lagstiftningen mot fildelning sker som sagt inte isolerat – utan i ett fasansfullt sammanhang där man redan i och med Lissabonfördraget i tysthet har avskaffat den parlamentariska demokratin, brevhemligheten, infört en allomfattande och total medborgarövervakning i och med datalagringsdirektivet och FRA-lagen; vilket också sammanfaller med samma slags ekonomisk krasch som var upprinnelsen till de totalitära regimernas uppkomst på 30-talet och den därpå följande förintelsen och det  förödande andra världskriget.

Det som pågår är alltså en tvångsupprepning av 30-talet, en globaliserat uppförstorad projektion av det förflutna.

Denna utveckling måste brytas innan det är för sent.

Att det verkligen är en tvångsupprepning bekräftas även av att det plötsligt också ‘dyker upp’  en kulturfientlighet i största allmänhet – regeringspartierna och dess representanter har givit uttryck för en i det närmaste pöbelaktig inställning till kulturyttringar som inte ‘bär sig’ ekonomiskt. Dessa skall inte få lov att finnas – eventuellt kan existensberättigande erhållas om ‘alternativ’ finansiering, s k ‘sponsring’ kan uppvisas – eller någon annan utilitaristiskt motiverad samhällsnyttig raison d’etre såsom att den ‘befrämjar hälsa och välbefinnande på arbetsplatsen’, ‘ökar prestationsförmåga’ , gör nytta som ‘terapi’  eller tillväxtskapande faktor och färgglatt inslag i upplevelsenäring och turismindustri. I stort sett allt och alla som kan belasta samhället med kostnader måste bevisa sin nyttighet för att på så sätt berättiga sin existens.

Detta sätt att resonera påminner om den typ av ultrautilitaristiska och människofientliga och samtidigt ockult präglade inställning som Hitler grundade sin ‘vision’ av samhället på – de svaga skulle utrotas, endast de ‘nyttiga’ och ‘starka’ hade existensberättigande – endast de som kan arbeta, arbetslinjen, den har vi där – ett synsätt som nådde sin kulmen i utsorteringen i koncentrationslägren – de arbetsdugliga fick jobba ihjäl sig, de andra mördades – och i kombination med det hyllades en unken kultursyn som härstammade ifrån det trångsynta Biedermeyerideal som 1800-talets småborgerskap med sina ytterst begränsade och mödosamt hopskrapade medel lyckats tillägna sig som ett kulturellt minimalkapital.

Den fann sitt uttryck i att man på ett hycklande och dubbelmoraliskt sätt förfasade sig över all spirande avantgardistisk konst som var det begynnande seklets första decenniers banbrytande särmärke. Den på 20-talet kulminerande kulturblomstringen stämplade den småborgerliga trångsyntheten inom den nationalsocialistiska rörelsen sedan som ”Entartete Kunst”.

‘Riktig’ konst var istället den som fick plats inom glas och ram ovanför soffan i det biedermeyerska finrummet (vilket naturligtvis inte hindrade att nazisterna tjänade stora pengar på att sälja den beslagtagna konsten till utlandet samt själv i smyg skapa stora privata samlingar av den). Ingenting fick utmana den lilla och kvävande trygghet man lyckats tillkämpa sig genom småborgerlig och jantelagbunden strävsamhet, där avundsjukan var en livsluft som förgiftade atmosfären med sitt småskurna hat.

Vi har inte gjort upp med det förflutna, och då har historien en tendens att  upprepa sig, i uppförstorade och allt mer spöklika projektioner.

I synnerhet i Sverige och USA vars hemmaarenor stod utanför kriget – kanske dessa tankeströmmar lever kvar i all högönsklig välmåga, eftersom man inte på tillräckligt nära håll upplevt följderna av deras förverkligade iscensättningar. Kommunismen har kontrollerats och förföljts inte minst under socialdemokratins försorg, vilket kommit i dagen i och med avslöjandena om det socialdemokratiska angiveriet och IB-affären, alltså ofta med antidemokratiska metoder, men nazismen ligger tydligen kvar som en (allt mindre) dold farsot, som bara väntar på att få bryta ut.

Dags att göra upp med den också, och botas från den en gång för alla.

Som Anders Rydell påpekade är det alltså den som sitter på koden som har makten, och då vår grundlag stadgar att ”all makt utgår från folket” bör vi alltså snarast demokratisera genom att tillgängliggöra koden, vilket alltså måste ske genom undervisning i programmeringsspråk som kärnämne i skolorna. Istället har man reducerat antal timmar i datakunskap i gymnasieskolan – ett mycket märkligt tilltag, i denna digitaliserade tid.

Att inte kunna hantera motsvarigheten till papper och penna i det digitaliserade samhället gör inte bara att våra barn förvandlas till analfabeter, de berövas också något så grundläggande i den mänskliga kulturen att det fanns redan på förhistorisk tid för tiotusentals år sen – nämligen konsten att forma en bild. Så att inte ungdomarna är helt utelämnade åt dataspelsutvecklare som saluför  en möjligen läckert förpackad men med ovanstående betraktat ganska unken människosyn till ungdomar och barn, vilken hade varit omöjlig att saluföra om den presenterats i ett ‘gammalmedium’ som boken – den hade då omedelbart förpassats till marginalisering som skräplitteratur av kioskdeckartyp eller för filmens del B-film, kalkon, skräckkalkon eller någon annan beteckning som gör att en sådan film aldrig blir någon särskilt långlivad succé.

Så demokratiseringen bör gå åt båda hållen – det människor vill ha är ju kvalitet – men den får de inte tillgång till eftersom filmen, dataspelet, musiken inte är jämställd med boken – detta måste ske. Och även vuxengenerationen måste involveras i det digitaliserade samhället. När man försöker spärra människors möjligheter att ta del av dessa verk, så inskränker man  informationsfriheten och det fria tankeutbytet – digitaliseringen blir en mystifiering som man kan utnyttja i antidemokratiska och auktoritära syften. Människor utestängs från information, kunskap och kultur och många kulturutövare berövas sin publik.

Att man överhuvudtaget hade en ‘propagandaminister’ i hitlertyskland berodde väl just på framväxten av de nya massmedierna.

Det som gör piratrörelsen osympatisk är att de inte spelat med öppna kort och tydligen mest månar om ”affärsmodeller” och nya sätt att tjäna pengar och göra snabba klipp, snarare än att på allvar måna om demokratin, yttrandefriheten och den kulturella pluralismen och kreativiteten. Det är då något som leder till att man tar lika mycket avstånd från dem som från den anarkokapitalistiskt tendentiösa globaseringen, vars mogulmagnater nu sitter på de immateriella rättigheternas outtömliga skattkista.

Om det bara handlar om att helt gratis tillskansa sig frukterna av upphovsmännens kreativitet genom att skapa ‘nya’ smarta sätt att tjäna pengar på den fvb till skatteparadis, så är det ju inget annat än en gastkramande förvärring av den socialt hänsynslösa girighetens kultur som vi tvingats leva i sedan 80-talet. Då man – om man bara är ute efter att på ett sagolikt sätt kunna ta över rodret från de ‘gamla’ piraterna så att säga sitter på allt guld som finns i världen – det som ryms i fantasins rike som har sin boning i våra oändligt sinnrika hjärnvindlingar.

Det visar sig alltså tydligare nu vilka de Nya piraterna verkligen är.

Svensson: ”TPB-killarna är inga sympatiska typer”, DN: ”Starka åsikter och stora skulder”, SVD om Carl Lundström: ”Snedseglaren”, ”Tillbaka i Sverige”, Pirate Bay växer”, ”Lundström har gjort vad som ankommer honom”, Leo Erlandsson blogg: ”Boktävling: vinn piraterna, Little brother eller att stänga det öppna samtalet”, Newsmill, Newsmill II, IDG, SVD II, SVD III, Schlagerbloggen: ”Din riksdagsman är ute efter dig”, Christian Engström (PP): ”PR-perspektiv på rättegången”, SVDIV: ”Danowsky anklagar Neij för feghet”, Ny Teknik, Sveriges Radio: ”Följ hela rättegången, DN – Dag 4, Aftonbladet, Christian Engström (PP) II,Rickard Falkvinge, ”Copy me happy”, Rickard Falkvinge II, Nyheter 24, DN: Dag 4, Ledarredaktionens blogg, Aftonbladet II, Aftonbladet III, Jessica Kempe: ”Kulturministern underblåser kulturföraktetThe Real Mymlan, Bitchslapbarbie: ”Communication breakdown

Läs Aftonbladet, Lotta Gröning, Copyriot, DN,, Aftonbladet III, SVD, Expressen, Aftonbladet IV, Metro, Expressen om ett tal innehållande frasen ”In your face, Hollywood”, Aftonbladet om samma tal, Sydsvenskan, Aftonbladet VI, Aftonbladet VII: ”Pirate Bay var ett bra namn med en snygg logga”, DN: ”Pirate Bay-härvan – Detta har hänt”, GP: ”Alla nöjda efter dag tre”, DN: ”Pirate Bay-åtalad tog poängseger”, DN: ”Bortom bukten”, SVD Opinion Brännpunkt: ”Förslaget om ACTA måste ut på remiss”, Hultins tankegång: ”Ska lagar stiftas i hemlighet?”, DN: ”Konstfackselever slår tillbaka”, Lars Vilks: ”Omdebatterad konst är bra konst”,