Etikettarkiv: Pär Ström

Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige

I Sverige finns ingen korruption. Därför har vi heller ingen lagstiftning mot det, olikt de flesta andra länder, utom typ Schweiz. Eftersom det inte finns någon korruption, finns ju heller ingen anledning att kartlägga detta terra incognita, då där inte finns något att kartlägga, det säger sig självt.

Ändå var det en politiker som kom snubblande nära åtminstone resonemang kring korruption, och det var det socialdemokratiska statsrådet Brita Leijon, som var ansvarig för den s k Demokratiutredningen, en utredning som liksom kom av sig.

Den resonerade kring frågor om delaktighet och öppenhet, eller transparens, som det numera heter sen vi i blindo gick med i EU, där det minst av allt finns möjligheter för väljare att få något mer än dimsyn i lobbyismens irrgångar som myllrande leder vidare till Bryssels kafkakorridorer.

Så här skrev t ex en av de sakkunniga i den mångförgrenade Demokratiutredningen, docent Gullan Gidlund,  i ”Att sätta gränser för pengars makt” som ingick i en delrapport, SOU 1999:92 om personval, där det står att läsa:

Snedvridning av den politiska konkurrensen i valen

En principiellt viktig aspekt är att ojämn fördelning av resurser kan snedvrida den politiska konkurrensen i demokratiska val. På en privat ”finansieringsmarknad” där särintressen eller enskilda donatorer med betydande ekonomiska tillgångar agerar – utan legala restriktioner – kan sådana tillstånd uppstå när en kandidat eller ett parti drar till sig utomordentligt stora summor pengar. Den yttersta frågan i detta sammanhang är om det finns en risk att det parti eller den kandidat som har mest pengar av detta skäl kommer att vinna valkampen”

Men eftersom vi i Sverige varken har personval, korruption eller oärliga politiker i den utsträckningen så behöver vi naturligtvis inte bekymra oss för en sån ”snedvridning”, eller hur? Frågan är hur man ska se på en situation där själva opinionsbildningen blivit så snedvriden att de särintressen den finansieras av har så stora ekonomiska möjligheter att bli tongivande för ett visst partis politik, att det både får avgörande betydelse för valutgången i riksdagsval och betydande slagsida i den förda politiken, det förra inte minst på grund av det enorma inflytande som via näringslivets tankesmedjor uppnåtts på den allmänna opinionen.

Reinfeldt avfärdade i våras Sveriges Kommuner och Landsting som en ”intresseorganisation” som man inte i tid och otid ska gå ut och stödja, som motivering till att regeringen inte ville ge mer pengar till kommunerna i år, trots det skriande och akuta behovet pga ökad utbetalning av socialbidrag i sin tur förorsakad av finanskrisens massarbetslöshet,  förstärkt av regeringens passiva arbetsmarknadspolitik,  försämrade villkor i a-kassa, sjukförsäkring och ett därmed sammanhängande kraftigt vikande skatteunderlag.

Att allianspolitiken stöttas av Svenskt Näringliv och SAF med därtill knutna tankesmedjor o likn , vilkas opinionsbildningsarbete sedan 90-talet fått ett avgörande inflytande på den allmänna opinionen, vilket i sin tur banat väg för nyliberalisering, privatiseringar och skattesänkningar bekymrar betydligt mindre. Trots att man lätt kan förledas  uppleva plötsliga vallöftesbrott, t ex kärnkraftsuppgörelsen som rena beställningsjobb.

Man kan till och med utan större svårighet slås av uppdykande paranoida tankar som att ‘Vill man veta vilka lagar och avregleringar som kommer härnäst, så är det bara att gå in och läsa i manus på Timbro.se.’ (eller, vilket nämns på nätet, via vilka annonsörer som förekommer i moderaternas tidskrift Medborgaren).

Att även övriga Allianspartier beredvilligt gör nödvändiga korrigeringar i kongruens härmed, närhelst krafttag behövs, på det ena eller andra området, som t ex skedde i samband med kärnkraftsuppgörelsen föranleder emellertid kanske åtminstone något höjt centerpartistiskt ögonbryn.

Att LO och lotterierna stöttar SAP känner ju alla till, särskilt som det var fackföreningsrörelsen som en gång startade det socialdemokratiska arbetarpartiet.

Och i beaktande av hur välkänt allt detta ändå är för gemene man så ter sig känsligheten för att vara öppen kring det underlig. Statsrådet Brita Lejon, t ex, som tillsatte en utredning i frågan, fick som sagt avgå, var det för att hon rörde vid en öm tå? Visserligen kritiserades hon för en del huvudlösa förslag om röstplikt, men det fanns ändå reaktioner kring Göran Perssons bryska ‘avpollettering’ av henne från politiken.

I USA offentliggörs minsta dollar som ges i kampanjbidrag till partierna – det finns offentligt på listor som vem som helst kan läsa på nätet. Och i andra länder har man tydliga regler för hur politisk finansiering skall redovisas. Utom snart sagt bara i Sverige har man därutöver även infört lagstiftning mot korruption.

Ändå vägrar Moderaterna tala om vilka som bidrar till partifinansieringen. Med tanke på de enorma pengarna inom tankesmidandet, medierna och opinionsbildningen – något som likt kejserligt nya kläder sker alldeles öppet – så ter sig diskussionen kring sällskapet Tornet vara av marginellt intresse. Ändå har ett räddhågset hemlighetsmakeri vidmakthållits och i ljuset av de stora summorna framstår det faktiskt som lite löjeväckande när SVD Brännpunkt Opinion lät några S-märkta debattörer i artikeln ”Vad döljer moderaterna” skriva:

Samtidigt som det sker en insamlingsverksamhet till det moderata partiet genom ett hemligt sällskap så kan vi notera att de flesta moderata riksdagsledamöter vägrar att redovisa sina ekonomiska intressen och åtaganden. Det vill säga de uppdrag och sidoinkomster de har utöver sitt riksdagsuppdrag.” [mina understrykningar och länkar]

Det verkar som man till varje pris vill undvika en kritisk offentlig debatt och genomlysning av de större frågorna, vilket gör att man får perspektiv på hur invand den offentliga lögnen blivit och hur häpnadsväckande hemtamt hyckleriet rotat sig, något som verkar ha förstärkts i och med Sveriges medlemskap i EU.

Även när det gäller direkt partifinansiering har man alltså ställt sig mer än njugg mot medborgarinsyn, trots att möjligheten till medborgarinsyn är betydligt större i de flesta andra länder, utom kanske då just Sverige, San Marino och Schweiz.  Ur ett utskottsbetänkande kring motioner som kom i efterdyningarna av Demokratiutredningen som Britta Lejon var ansvarig för kan man t ex läsa följande avspisning:

Frågan om reglering och kontroll av partistödet har behandlats  i  en  rapport  till  Expertgruppen  för studier i offentlig  ekonomi  (ESO),  Det offentliga stödet  till  partierna – Inriktning och  omfattning (Ds  1994:31).  Enligt  rapporten  kännetecknas  den svenska  modellen för   partifinansiering   av  en konsensusstrategi, som   innebär  ett  minimum  av lagstiftning och kontroll, eventuellt  i kombination med  frivilliga  överenskommelser mellan partierna, och  en  kontroll av att partierna inte  bryter  mot överenskommelserna  som är huvudsakligen etisk. I en internationell  jämförelse   framstår   den  svenska lagstiftningen  som  begränsad. Sverige skiljer  sig från andra länder som  studerats av utredningen även med avseende på att någon offentlig kontroll av hur medlen används inte förekommer.  Mot bakgrund av att det är fråga om relativt stora belopp  som  beslutas av förmånstagarna  själva  bör  enligt  utredarnas uppfattning medborgarna garanteras en viss insyn.

Utskottets bedömning

Motionen behandlar flera principiellt viktiga frågor om  finansieringen av de politiska  partiernas verksamhet  m.m.  Utskottet   konstaterar   att  den svenska  lagstiftningen  på det här aktuella området medvetet begränsats. Utgångspunkten för detta är att de politiska partierna förmår  att leva upp till det ansvar som friheten från offentlig  kontroll  av hur medlen  används  förutsätter.  En analys av det slag som motionären efterlyser har i  vissa  delar gjorts av ESO, vilket redovisats i det  föregående.

Regeringen  har  i  1998   års regeringsförklaring uttalat att man avser att bjuda in samtliga riksdagspartier  till  samtal  om hur öppenheten kan öka kring finansiella bidrag till politiska partiers och  enskilda  kandidaters valkampanjer.  Uttalandet har dock hittills  inte  föranlett någon åtgärd från regeringens sida. Med detta  får  motion  K217 (m) i denna  del  (yrkande  1) anses besvarad, varför  den avstyrks. Utskottet finner  inget skäl för riksdagen att  för  närvarande  ta  något  initiativ med  den inriktning som föreslås i motionen  i  övrigt varför den avstyrks även i dessa delar (yrkandena 2-6).”

Regeringen Reinfeldt verkar alltså veta vilka intressen man anser lämpliga att stödja, och det framstår inte som kvinnornas, invandrarnas, ungdomarnas eller andra ekonomiskt ofta s k marginaliserade gruppers (som dock kan inbegripa ett betydligt mycket större antal individer än själva ‘norm’gruppen) – utan istället alltså mannens med stort M i en mesallians där kvinnans lott som inträdesbiljett till makten istället tycks blivit att sila toblerone och svälja miljardrullningar.

Regeringen sover när det pazzar och är i övrigt mycket vaken på vems intressen man tillvaratar – och det är således inte ”skattebetalarnas”, då dessa utplundrats och numera tvingas leva på smulorna från sina egna hopskrapade pengar som pumpats vidare in i det internationella entreprenaderiet, med förgreningar utåt caymanöarna till.

En kommentator på tv sa att det politiska minnet är kort och det får man nog verkligen säga.

Glömd är miljardrullningen pga konsultberoendet” inom Försäkringskassan. Glömda är miljardstöden till banker och bildindustri, vars vd:ar ändock stoltserat med att de minsann inte tänkte avstå sina bonusar, och för övriga höjdes lönen istället. Glömd är AMF-skandalen, riskkapitaliseringen av skattepengar samt alla ministrar som avgått på grund av mindre respekt för skatter och avgifter – en respektlöshet som inte tillåts övriga befolkningen. Allt är glömt och förlåtet. Alltmedan depressionen djupnar.

Kanske dags att åter erinra sig Gullan Gidlunds utredning om ”Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter” SOU 2004:22, del I och del II där det på sid 214 står

I princip kräver den svenska lagen en förbindelse mellan det givna bidraget och ett partis officiella agerande som inte står i enlighet med genomförande av partiprogrammet.”

och i ljuset av det betänka exempelvis kärnkraftsuppgörelsen. På sid 205 står vidare

När det gäller riskzoner för korruption finns det flera resultat som tyder på att de är relativt lika mellan länder.” vidare på samma sida ”Enligt Transparency International är korruption vanligtvis mest utbredd i följande verksamheter i den offentliga sektorn: offentlig upphandling, tull, skatteförvaltning, polisverksamhet, immigration, tillståndsgivning, service från offentligt monopol, försäljning av mark och politiska utnämningar och dessutom pekar man på den kommunala politiken som sårbar.”…

Forskningen visar dessutom på att politiska partiers strävan att finansiera sin verksamhet är ett känsligt område för korruption. Transparency International frågade 2002 människor i 44 länder inom vilka institutioner de helst skulle vilja minska korruptionen om de hade möjligheten. Tre av tio tillfrågade valde de politiska partierna, sedan domstolarna, polisen och därefter sjukvård och utbildning. I Sverige valdes också partierna i störst utsträckning (19,3 %), om än i lägre utsträckning än i de flesta andra länderna, följt av domstolar (16,2) och sjukvård (12,8) (Transparency International 2003).”

Med tanke på vad forskningen således säger om upphandling som extra känsligt för korruption framstår det som märkligt att man öht infört New Public Management, än märkligare med tanke på hur man förlorat kontrollen av konsultkostnader inom statsförvaltningen framstår det att man med affärsmodeller ‘hämtade från näringslivet’ infört rambudgetering med kassaflöden istället för detaljerade utgiftsposter och allra märkligast ter sig den nya luddiga ekonomiska internrevisionen EU-direktiv – där benämningen gråzon bara verkar utgöra själva förnamnet.

För ett tag sen skrev Lena Melin i Aftonbladet:

Men efter den första turbulensen, då flera ministrar tvingades gå efter bara några dagar, har Fredrik Reinfeldt inte gjort några allvarliga missar.”

Man undrar i vilken värld hon lever? Denna regering har inte gjort annat sen den tillträdde. Att inte oppositionen vunnit betydligt mer mark beror på att den just inte opponerar sig bättre – förmodligen för att den själv har så många hundar begravda, samt sålt ut hela A-pressen,  i enlighet med den nyliberala luftslottsagenda man knappast bekämpat.

Se tidigare bloggpost: New Public ManagementSlimmade organisationer, just-in-time och New Public Management, Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill, Att äga själar, Att privatisera är stöld – men bara i Täby

Läs även: ”Hur korrupt är en icke-korrupt stat?”, ”Vad vet vi om kommunal korruption?” DN – Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister” , SVD – ”Ax:son Johnson får dispens för strandvilla i Båstad”, SVD – ”Naturvårdsverket överklagar strandskyddsdispens”, Aftonbladet – F d landshövding på Gotland Marianne Samuelsson: ”Politik bakom min avgång”, SVD – ”Hårdare granskning när kvinnor gör fel”,  SVD – ”Männen dominerar inom Moderaterna”, DN – ”Vinstdrivande välfärdsföretag skär ner på personalen”, DN – ”Kommunerna kan spara utan att dra ner på välfärden”, Dagens Arena – ”Kultur är välfärd”,  SVD Ledare – ”Alla mår bättre av lite mindre godis”, SVD – Per Schlingmann: ”Vi arbetar aktivt i de här frågorna”, DN – Gotlands avgående landshövding skyller på medierna, SVD – ”Fick inte gå för att hon är kvinna”, SVD – ”Hade agerat annorlunda”, Sveriges Radio – ”Länsboss förklarar sig”, DI – ”Samuelsson behåller sin lön”, SVD – ”Gotländsk gräddfil har inte bara gjort Odell sur”, Aftonbladet: ”Vem finansierar högerns nya nätverk?”, Socialdemokraterna i Östersund om Sällskapet Tornet: ”Varför redovisar inte moderaterna vilka som finansierar deras verksamhet?”, ”Sällskapet Tornet i pressen”, Dagens Industri: ”(M)iljonerna som styr regeringspartiet”, Nyhetskanalen: ”Hemliga givare skänkte miljoner till moderaterna”, Aftonbladet: ”Odell gjorde miljonklipp”,  DN: ”M vägrar visa korten vid partistöd”, Flashback om SAF och Svenskt Näringslivs övriga poster”, DN: (S)pelmonopolets verkliga vinnare, Arbetarrörelsens tankesmedja: ”Varifrån får partierna sina ekonomiska resurser?”


Internationella Kvinnodagen 8 mars 2009

Myter florerar på nätet – om att vi lever i ett ojämställt land där Mansförtryck och Kvinnovälde råder. Och Koncernen Misogyni AB börjar vinna marknadsandelar. Till exempel finns det en plats i cyberrymden som heter ”Falska våldtäkter”. Naturligtvis finns den med i den exklusiva blogrollen på Pär Ströms hemsida. Denna uttalare av intigheter sitter ju numera med i tv-sofforna och förfäktar förnumstigt.

Jag tänkte att man skulle ta och motpeppra lite – för de som menar att vi bör lägga tungt fokus på de oskyldigt dömda för våldtäkt har siffrorna mot sig. Åtminstone om man ska gå efter verifierbar statistik som finns t ex i Amnestys rapport från 2008 som tar upp alla anmälningar, väckta åtal och fällande domar i våldtäktsmål under 2007; FALLET NEDLAGT.

Där framgår det istället att endast cirka 5 % eller 216 av de 3500 våldtäktsanmälningarna under 2007 gick till fällande dom och i bara 12 % eller 449 av anmälningarna väcktes åtal, att jämföra med 28-44% för andra grova våldsbrott. Och då räknar Brottsförebyggande Rådet, BRÅ enligt gängse metoder med ett mörkertal – på 30 000 våldtäkter under året.

Av detta att döma kan man dra följande slutsats: Med bara 5 % av gjorda anmälningar inom en brottskategori, som går till fällande dom är det ett faktum som borde peka i riktning mot att man har höga beviskrav. Att just de 5 %-en  till alarmerande andel skulle utgöras av mål där oskyldigt dömda fälls skulle således tyda på att det faktiska antalet våldtäkter i princip är lika med noll, alternativt att vi har ett helt inkompetent rättsväsen, som i stort sett bara tar upp fall med extremt svag bevisning och lämnar övriga därhän, vilket i så fall borde föranleda omedelbara åtgärder.

Skall man istället tro statistiken är det i princip straffritt i de allra flesta fall att begå en våldtäkt, för antalet anmälningar, åtal och fällande domar är det svårt att ljuga om då det finns svart på vitt. Det var då Amnesty uppmanade regeringen att besluta om krav på samtycke men med den här högerregeringen så blir det ju aldrig av nånting sånt. Men miljöpartiet krävde att Sverige skulle införa en sådan lag, som redan finns i andra länder, det vet jag.

Rapporten talar då för att det kan ligga en del sanning i de granskningar som t ex Katarina Wennstam har gjort i Flickan och Skulden där hon går igenom domar och där den dominerande bilden är att tjejer ständigt ifrågasätts och dessutom på suspekta grunder – deras klädsel, deras sexvanor, promiskuitet, drickande, flirtighet osv, dvs ansvaret läggs på dem, så tungt att det således istället förhåller sig så, att en försvinnande liten del av de faktiska förövarna ställs till juridiskt ansvar för sin gärning.

Detta stämmer också med domstolarnas larm om att de behöver mer resurser, då anslagstilldelningen inte är kongruent – när polisen fått mer resurser så har domstolarna blivit utan, vilket leder till en sådan eftersläpning, att man hela tiden måste hårdprioritera, och sålla bort stora mängder, vilket gör att det snarare verkar vara brottsoffren som är de stora förlorarna i sammanhanget och inte gärningsmännen.

Skadestånden är ju också ett kapitel som är mörkt när det gäller upprättelse för brottsoffer i Sverige. Det har ju även ministrar framhållit.

Se tidigare bloggpost

Stöveltramp med mockasinsteg

Läs Aftonbladet: Feministhat under ytan, ”Nej, jag anpassar mig inte”, ”Värsta platsen för en kvinna”, SVD: Vardagen ännu inte jämställd Det regnar mäktiga män DN: Tjejer ska alltid prestera 130 procent, Om modersmyten

Stöveltramp med mockasinsteg

Idag skall jag gå och se Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” för jag har ju läst nagelbitarböckerna. Jag blev emellertid något lack när jag läste Pär Ströms försök till dräpande sågning av filmen på TV4:s sajt inför hans medverkan i ”Kvällsöppet med Ekdahl ”om filmen. Det och Gömdaskandalen har utlöst en hetsjakt på feminismen så det slår svallvågor och nästan för tankarna till McCarthyerans kommunistjakt i USA. Och det är Pär Ström som leder hela det förment rekorderliga drevet. Vad tycker ni om det här citatet från TV4 ur hans artikel
Stieg Larssons deckartrilogi – feministernas våta dröm”:

“Stieg Larssons böcker är enligt min mening väldigt spännande och välskrivna. Ovanligt bra deckare. Tyvärr ligger det ett politiskt budskap under ytan som jag anser orättfärdigt och som påverkar samhällsklimatet på ett mycket negativt sätt. Det handlar om den feministiska världsuppfattningen.”

Snacka om passive aggressive.

Vadå under ytan? Det ligger ett politiskt budskap klart och tydligt PÅ ytan i Stieg Larssons böcker – medan det hos den här klyschiga frasmakaren ligger osynligt som lismande hat i de förljugna tomrummen mellan de artiga klichéerna.

Sen bjäbbas det vidare i en anda av högerpopulistisk självömkan och övergår till vad som ter sig som ett klumpfotat försök att så ytterligare ett litet giftigt frö av beskäftighet:

Man ska inte attackera en avliden,[du har ju just gjort det tänker man då] men nog känns det som om trilogin av Stieg Larsson skulle ha kunnat vara ett feministiskt beställningsverk.”

Alla,
Motstånd!

Han diggar ju Antifeministiska Samfundet och de diggar honom och är också starkt knutna till tidskriften Contra, som just Stieg Larsson rapporterat vara en högerextrem organisation. Se också Antifeministiska Samfundet i Pär Ströms bloggroll.
Här konstateras kopplingen mellan Antifeministiska Samfundet och tidskriften Contra. På denna sida står det också att revisor i Antifeministiska Samfundet har varit Brita Sylvan – drivande medlem i Hans Scheikes smisksekt – där står även omnämnt att denne sektledaren Hans Scheike dömts till sex års fängelse för sexövergrepp mot minderårig. Och att nämnda Brita Sylvan även ansvarat ”för ett hårdporrföretag knutet till sekten”.

Och då ville jag ha sagt att länken till Antifeministiska Samfundet är en av FÅ länkar i Pär Ströms bloggroll – så att man inte tror att han har listat lite hur som helst, utan det är väldigt riktat. De flesta länkarna i hans blogroll går till hans egna skrifter – och de övriga utgörs alltså endast av Antifeministiska Samfundet och
“F. Genusperspektiv
G: Daddys blogg
H. Falska våldtäkter
I. Antifeministiska samfundet
J. Antifeministiskt initiativ
K. Lidingö – Sverige – Världen
Arkiv
mars 2009 ”

Det kan ju vara så att han bara är “sympatisör” – men å andra sidan kanske det räcker för att man ska få krypningar längs ryggraden – med tanke på att den här organisationen Contra har gjort så pass mycket graverande att till och med en domstol dömt det som lagligt att kalla den högerextrem, då det kunnat styrkas “på ett betryggande sätt”, vilket framgår av Stieg Larssons artikel i Expo  (de hade nämligen blivit stämda för sin granskning men friades).

Man kan även läsa lite mer om Contra här.

FLER har bloggat om Pär Ström:

Bloggfrossa & Mannen som blev trött, Prankmoney, Djävulskattungen Weird Science: ”Alla vill analysera Psycho-PippiGod is great Beauty Salon, Messerschmitt – Det heter inte Messerschmitt, det heter faktiskt besserwisser:”Oops, he did it again”, Faster Sigfrid & Alfons: ”Fast i en bok”, Pär Ström: ”Om Salander varit man hade hon betraktats som ett avskum”, Tidningen Arbetarens blogg: ”Därför hatar män kvinnor”, Kalvinismer: ”Feministerna är så elaka mot mig! Buää, buää” – citat:

Okej, en gång till. Ströms problem är alltså att Lisbeth Salander beter sig som ett svin, och ändå betraktas som en hjälte. Det hade hon aldrig kommit undan med om hon varit man! Ty sannerligen: det har aldrig, genom hela litteraturhistorien, förekommit en manlig hjälte som skiter i samhällets normer och tar lagen i egna händer!”

Tidningen Chef, Rickard Slätt: ”Så var Stieg Larsson som chef” Källa: Journalisten

Jag vill passa på att hylla

Stieg Larsson (15 augusti 1954 – 9 november 2004)

för hans outtröttliga och ovärderliga arbete med att hårdgranska högerextrema rörelser – nazistiska, rasistiska och antisemitiska rörelser i Sverige som han utförde i sin egenskap av tidningen Expos chefredaktör. Stieg Larsson grundade stiftelsen Expo 1995 och var tidskriftens chefredaktör från 1999 fram till sin död efter ett hastigt insjuknande.

Sist och slutligen undrar man: Vilken ideologi var Pär Ströms medverkan i ”Kvällsöppet med Ekdahl” ett beställningsverk till?

Och så naturligtvis – en påminnelse om att det är

Internationella Kvinnodagen imorgon 8 MARS Det ska vi fira!

Feminister och deras belackare diskuterar kärnfamiljen: Skugge: Så insåg jag att äktenskapet är en kvinnofälla, Susana Alakoski: Kolla här, Pär Ström, Ramona Fransson: Förälskad är lika med urblåst hjärna, Elise Claeson: Äktenskapet har aldrig varit trendigare, Niklas Strömstedt: Modigare att våga hålla ihop än att skilja sig, Helene Sigfridsson: Linda, det kommer inte att gå dåligt för dina barn, Sigge Eklund: Visa mig de manshatande feministerna, Pär Ström, Nattens bibliotek: Skilsmässa – ren semester för kvinnor, Ett eget rum: Diskussionen som skiljer sig, Mammans blogg: Vad är egentligen en kvinnofälla?, Cecilia Gyllenhammar: Svenskarna borde skilja sig mycket oftare, Hillevi Wahl: Linda tror inte på äktenskapet, Mammamaffia: Tips för ett jämställt förhållande, Tryhonesty.se – Tobias Franzén: Fredagen backlog, Eva, Mojje och Busan tittar på världen: Nämn 5 eller fler saker som kommer till dig när du tänker Linda Skugge, Tradition och Fason: Schymans hämnd och Skugges återgång, Cavalcare la Tigre: Lästips, Schyman: Skugges skilsmässa ett hälsotecken i tiden, Mer Vänster i Uppsala:Bussa Schyman på Weimers,Charlie Weimers: Skilsmässan får aldrig bli trendigare än kärnfamiljen, Expressen: Linda Skugge skiljer sig, SVD: Vetenskap eller galenskap, En plastmammas betraktelser: Fru Skugge, Veronica Svärd – Intersektionen; Död åt familjen! Leve den fria kärleken, Röda Nejlikan: Förtryckaren har bara en annan skepnad, Nyheter 24: Linda Skugges skilsmässa, Kvinnor i karriären diskuterar arbetsliv, familjeliv och karriär – NetWorking: Linda Skugge och diskussionen kring skilsmässor, Messerschmitt: Bloggrannar,

Ännu mera på Knuff och lite till Knuff