Hur höga blir skadestånden i Morgondagens dom – mot Kvartalskapitalismen?

Idag har världen än en gång visat att man backar in i framtiden. Och det som lurar där på historiens skräpkammare är inte bara Kapitalrealistiska Neoliticum, utan den totalitära tystnaden (m m) (m.m.).

Man frågar sig alltså; om dagens dom mot The Pirate Bay ger ett utslag om 46 miljoner i skadestånd, hur höga kommer då skadeståndsanspråken att bli i morgondaens dom, mot kvartalskapitalismen?

Vi har nu en eurozon som slukar hundratals miljarder euro snart sagt varje dag, och ändå leder det inte till något annat än att marknaden blir allt mer skräckslagen och flyr i panik, en panik som dessutom accelererar.

Dessförinnan hade vi banker som hotade gå under om inte skattebetalarna räddade dem genom att ge dem livklädnaden. Därefter följde ändå endast mer av samma bonusfest och bekymmerslösa utlåning till ”fasta värden” dvs uppblåsning av fastighetsbubbla efter fastighetsbubbla vilket snart kommer att förvandla världen till en enda stor spökstad likt ett skräckmonument över dumhetens triumf. Alltmedan tältarkitekturen och svälten breder ut sig,

EU är en påtvingad union vars gällande Lissabonfördrag totalitärt krängts på befolkningar som en fattigdomens tvångströja, utan någon demokratisk process, varken debatt eller folkomröstningar har tillåtits, endast ett smusslande bakom Coreperslutna dörrar.

I Kina bromsar nu tillväxten in. I Ryssland bromsar nu tillväxten in, för där blev det nämligen torka efter sommarens apokalyptiska skogsbränder, som alla redan har glömt, ungefär som om de aldrig ägt rum.

Läs: WSJ.com – Euro-Zone Debt Crisis Escalates

Se tidigare bloggposter: Tänk analogt, Revolution = Ekonomisk stabilitet?, Del II – Den sovande regeringen ZZ, Moderater med Kärnvapen för fred – till höger om neutraliteten, Bubbelekonomiska räddningspaket underminerar Realekonomin, Wall Street Journal analyserar stresstestet, Kapitalrealismen ersätter Socialrealismen

Se: DN1, DN2, AB1, AB2, SVD, SVD2, Kulturbloggen,

Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige

I Sverige finns ingen korruption. Därför har vi heller ingen lagstiftning mot det, olikt de flesta andra länder, utom typ Schweiz. Eftersom det inte finns någon korruption, finns ju heller ingen anledning att kartlägga detta terra incognita, då där inte finns något att kartlägga, det säger sig självt.

Ändå var det en politiker som kom snubblande nära åtminstone resonemang kring korruption, och det var det socialdemokratiska statsrådet Brita Leijon, som var ansvarig för den s k Demokratiutredningen, en utredning som liksom kom av sig.

Den resonerade kring frågor om delaktighet och öppenhet, eller transparens, som det numera heter sen vi i blindo gick med i EU, där det minst av allt finns möjligheter för väljare att få något mer än dimsyn i lobbyismens irrgångar som myllrande leder vidare till Bryssels kafkakorridorer.

Så här skrev t ex en av de sakkunniga i den mångförgrenade Demokratiutredningen, docent Gullan Gidlund,  i ”Att sätta gränser för pengars makt” som ingick i en delrapport, SOU 1999:92 om personval, där det står att läsa:

”Snedvridning av den politiska konkurrensen i valen

En principiellt viktig aspekt är att ojämn fördelning av resurser kan snedvrida den politiska konkurrensen i demokratiska val. På en privat ”finansieringsmarknad” där särintressen eller enskilda donatorer med betydande ekonomiska tillgångar agerar – utan legala restriktioner – kan sådana tillstånd uppstå när en kandidat eller ett parti drar till sig utomordentligt stora summor pengar. Den yttersta frågan i detta sammanhang är om det finns en risk att det parti eller den kandidat som har mest pengar av detta skäl kommer att vinna valkampen”

Men eftersom vi i Sverige varken har personval, korruption eller oärliga politiker i den utsträckningen så behöver vi naturligtvis inte bekymra oss för en sån ”snedvridning”, eller hur? Frågan är hur man ska se på en situation där själva opinionsbildningen blivit så snedvriden att de särintressen den finansieras av har så stora ekonomiska möjligheter att bli tongivande för ett visst partis politik, att det både får avgörande betydelse för valutgången i riksdagsval och betydande slagsida i den förda politiken, det förra inte minst på grund av det enorma inflytande som via näringslivets tankesmedjor uppnåtts på den allmänna opinionen.

Reinfeldt avfärdade i våras Sveriges Kommuner och Landsting som en ”intresseorganisation” som man inte i tid och otid ska gå ut och stödja, som motivering till att regeringen inte ville ge mer pengar till kommunerna i år, trots det skriande och akuta behovet pga ökad utbetalning av socialbidrag i sin tur förorsakad av finanskrisens massarbetslöshet,  förstärkt av regeringens passiva arbetsmarknadspolitik,  försämrade villkor i a-kassa, sjukförsäkring och ett därmed sammanhängande kraftigt vikande skatteunderlag.

Att allianspolitiken stöttas av Svenskt Näringliv och SAF med därtill knutna tankesmedjor o likn , vilkas opinionsbildningsarbete sedan 90-talet fått ett avgörande inflytande på den allmänna opinionen, vilket i sin tur banat väg för nyliberalisering, privatiseringar och skattesänkningar bekymrar betydligt mindre. Trots att man lätt kan förledas  uppleva plötsliga vallöftesbrott, t ex kärnkraftsuppgörelsen som rena beställningsjobb.

Man kan till och med utan större svårighet slås av uppdykande paranoida tankar som att ‘Vill man veta vilka lagar och avregleringar som kommer härnäst, så är det bara att gå in och läsa i manus på Timbro.se.’ (eller, vilket nämns på nätet, via vilka annonsörer som förekommer i moderaternas tidskrift Medborgaren).

Att även övriga Allianspartier beredvilligt gör nödvändiga korrigeringar i kongruens härmed, närhelst krafttag behövs, på det ena eller andra området, som t ex skedde i samband med kärnkraftsuppgörelsen föranleder emellertid kanske åtminstone något höjt centerpartistiskt ögonbryn.

Att LO och lotterierna stöttar SAP känner ju alla till, särskilt som det var fackföreningsrörelsen som en gång startade det socialdemokratiska arbetarpartiet.

Och i beaktande av hur välkänt allt detta ändå är för gemene man så ter sig känsligheten för att vara öppen kring det underlig. Statsrådet Brita Lejon, t ex, som tillsatte en utredning i frågan, fick som sagt avgå, var det för att hon rörde vid en öm tå? Visserligen kritiserades hon för en del huvudlösa förslag om röstplikt, men det fanns ändå reaktioner kring Göran Perssons bryska ‘avpollettering’ av henne från politiken.

I USA offentliggörs minsta dollar som ges i kampanjbidrag till partierna – det finns offentligt på listor som vem som helst kan läsa på nätet. Och i andra länder har man tydliga regler för hur politisk finansiering skall redovisas. Utom snart sagt bara i Sverige har man därutöver även infört lagstiftning mot korruption.

Ändå vägrar Moderaterna tala om vilka som bidrar till partifinansieringen. Med tanke på de enorma pengarna inom tankesmidandet, medierna och opinionsbildningen – något som likt kejserligt nya kläder sker alldeles öppet – så ter sig diskussionen kring sällskapet Tornet vara av marginellt intresse. Ändå har ett räddhågset hemlighetsmakeri vidmakthållits och i ljuset av de stora summorna framstår det faktiskt som lite löjeväckande när SVD Brännpunkt Opinion lät några S-märkta debattörer i artikeln ”Vad döljer moderaterna” skriva:

”Samtidigt som det sker en insamlingsverksamhet till det moderata partiet genom ett hemligt sällskap så kan vi notera att de flesta moderata riksdagsledamöter vägrar att redovisa sina ekonomiska intressen och åtaganden. Det vill säga de uppdrag och sidoinkomster de har utöver sitt riksdagsuppdrag.” [mina understrykningar och länkar]

Det verkar som man till varje pris vill undvika en kritisk offentlig debatt och genomlysning av de större frågorna, vilket gör att man får perspektiv på hur invand den offentliga lögnen blivit och hur häpnadsväckande hemtamt hyckleriet rotat sig, något som verkar ha förstärkts i och med Sveriges medlemskap i EU.

Även när det gäller direkt partifinansiering har man alltså ställt sig mer än njugg mot medborgarinsyn, trots att möjligheten till medborgarinsyn är betydligt större i de flesta andra länder, utom kanske då just Sverige, San Marino och Schweiz.  Ur ett utskottsbetänkande kring motioner som kom i efterdyningarna av Demokratiutredningen som Britta Lejon var ansvarig för kan man t ex läsa följande avspisning:

”Frågan om reglering och kontroll av partistödet har behandlats  i  en  rapport  till  Expertgruppen  för studier i offentlig  ekonomi  (ESO),  Det offentliga stödet  till  partierna – Inriktning och  omfattning (Ds  1994:31).  Enligt  rapporten  kännetecknas  den svenska  modellen för   partifinansiering   av  en konsensusstrategi, som   innebär  ett  minimum  av lagstiftning och kontroll, eventuellt  i kombination med  frivilliga  överenskommelser mellan partierna, och  en  kontroll av att partierna inte  bryter  mot överenskommelserna  som är huvudsakligen etisk. I en internationell  jämförelse   framstår   den  svenska lagstiftningen  som  begränsad. Sverige skiljer  sig från andra länder som  studerats av utredningen även med avseende på att någon offentlig kontroll av hur medlen används inte förekommer.  Mot bakgrund av att det är fråga om relativt stora belopp  som  beslutas av förmånstagarna  själva  bör  enligt  utredarnas uppfattning medborgarna garanteras en viss insyn.

Utskottets bedömning

Motionen behandlar flera principiellt viktiga frågor om  finansieringen av de politiska  partiernas verksamhet  m.m.  Utskottet   konstaterar   att  den svenska  lagstiftningen  på det här aktuella området medvetet begränsats. Utgångspunkten för detta är att de politiska partierna förmår  att leva upp till det ansvar som friheten från offentlig  kontroll  av hur medlen  används  förutsätter.  En analys av det slag som motionären efterlyser har i  vissa  delar gjorts av ESO, vilket redovisats i det  föregående.

Regeringen  har  i  1998   års regeringsförklaring uttalat att man avser att bjuda in samtliga riksdagspartier  till  samtal  om hur öppenheten kan öka kring finansiella bidrag till politiska partiers och  enskilda  kandidaters valkampanjer.  Uttalandet har dock hittills  inte  föranlett någon åtgärd från regeringens sida. Med detta  får  motion  K217 (m) i denna  del  (yrkande  1) anses besvarad, varför  den avstyrks. Utskottet finner  inget skäl för riksdagen att  för  närvarande  ta  något  initiativ med  den inriktning som föreslås i motionen  i  övrigt varför den avstyrks även i dessa delar (yrkandena 2-6).”

Regeringen Reinfeldt verkar alltså veta vilka intressen man anser lämpliga att stödja, och det framstår inte som kvinnornas, invandrarnas, ungdomarnas eller andra ekonomiskt ofta s k marginaliserade gruppers (som dock kan inbegripa ett betydligt mycket större antal individer än själva ‘norm’gruppen) – utan istället alltså mannens med stort M i en mesallians där kvinnans lott som inträdesbiljett till makten istället tycks blivit att sila toblerone och svälja miljardrullningar.

Regeringen sover när det pazzar och är i övrigt mycket vaken på vems intressen man tillvaratar – och det är således inte ”skattebetalarnas”, då dessa utplundrats och numera tvingas leva på smulorna från sina egna hopskrapade pengar som pumpats vidare in i det internationella entreprenaderiet, med förgreningar utåt caymanöarna till.

En kommentator på tv sa att det politiska minnet är kort och det får man nog verkligen säga.

Glömd är miljardrullningen pga ”konsultberoendet” inom Försäkringskassan. Glömda är miljardstöden till banker och bildindustri, vars vd:ar ändock stoltserat med att de minsann inte tänkte avstå sina bonusar, och för övriga höjdes lönen istället. Glömd är AMF-skandalen, riskkapitaliseringen av skattepengar samt alla ministrar som avgått på grund av mindre respekt för skatter och avgifter – en respektlöshet som inte tillåts övriga befolkningen. Allt är glömt och förlåtet. Alltmedan depressionen djupnar.

Kanske dags att åter erinra sig Gullan Gidlunds utredning om ”Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter” SOU 2004:22, del I och del II där det på sid 214 står

”I princip kräver den svenska lagen en förbindelse mellan det givna bidraget och ett partis officiella agerande som inte står i enlighet med genomförande av partiprogrammet.”

och i ljuset av det betänka exempelvis kärnkraftsuppgörelsen. På sid 205 står vidare

”När det gäller riskzoner för korruption finns det flera resultat som tyder på att de är relativt lika mellan länder.” vidare på samma sida ”Enligt Transparency International är korruption vanligtvis mest utbredd i följande verksamheter i den offentliga sektorn: offentlig upphandling, tull, skatteförvaltning, polisverksamhet, immigration, tillståndsgivning, service från offentligt monopol, försäljning av mark och politiska utnämningar och dessutom pekar man på den kommunala politiken som sårbar.”…

”Forskningen visar dessutom på att politiska partiers strävan att finansiera sin verksamhet är ett känsligt område för korruption. Transparency International frågade 2002 människor i 44 länder inom vilka institutioner de helst skulle vilja minska korruptionen om de hade möjligheten. Tre av tio tillfrågade valde de politiska partierna, sedan domstolarna, polisen och därefter sjukvård och utbildning. I Sverige valdes också partierna i störst utsträckning (19,3 %), om än i lägre utsträckning än i de flesta andra länderna, följt av domstolar (16,2) och sjukvård (12,8) (Transparency International 2003).”

Med tanke på vad forskningen således säger om upphandling som extra känsligt för korruption framstår det som märkligt att man öht infört New Public Management, än märkligare med tanke på hur man förlorat kontrollen av konsultkostnader inom statsförvaltningen framstår det att man med affärsmodeller ‘hämtade från näringslivet’ infört rambudgetering med kassaflöden istället för detaljerade utgiftsposter och allra märkligast ter sig den nya luddiga ekonomiska internrevisionen på EU-direktiv – där benämningen gråzon bara verkar utgöra själva förnamnet.

För ett tag sen skrev Lena Melin i Aftonbladet:

”Men efter den första turbulensen, då flera ministrar tvingades gå efter bara några dagar, har Fredrik Reinfeldt inte gjort några allvarliga missar.”

Man undrar i vilken värld hon lever? Denna regering har inte gjort annat sen den tillträdde. Att inte oppositionen vunnit betydligt mer mark beror på att den just inte opponerar sig bättre – förmodligen för att den själv har så många hundar begravda, samt sålt ut hela A-pressen,  i enlighet med den nyliberala luftslottsagenda man knappast bekämpat.

Se tidigare bloggpost: New Public Management,  Slimmade organisationer, just-in-time och New Public Management, Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill, Att äga själar, Att privatisera är stöld – men bara i Täby

Läs även: ”Hur korrupt är en icke-korrupt stat?”, ”Vad vet vi om kommunal korruption?” ”DN – Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister” , SVD – ”Ax:son Johnson får dispens för strandvilla i Båstad”, SVD – ”Naturvårdsverket överklagar strandskyddsdispens”, Aftonbladet – F d landshövding på Gotland Marianne Samuelsson: ”Politik bakom min avgång”, SVD – ”Hårdare granskning när kvinnor gör fel”,  SVD – ”Männen dominerar inom Moderaterna”, DN – ”Vinstdrivande välfärdsföretag skär ner på personalen”, DN – ”Kommunerna kan spara utan att dra ner på välfärden”, Dagens Arena – ”Kultur är välfärd”,  SVD Ledare – ”Alla mår bättre av lite mindre godis”, SVD – Per Schlingmann: ”Vi arbetar aktivt i de här frågorna”, DN – Gotlands avgående landshövding skyller på medierna, SVD – ”Fick inte gå för att hon är kvinna”, SVD – ”Hade agerat annorlunda”, Sveriges Radio – ”Länsboss förklarar sig”, DI – ”Samuelsson behåller sin lön”, SVD – ”Gotländsk gräddfil har inte bara gjort Odell sur”, Aftonbladet: ”Vem finansierar högerns nya nätverk?”, Socialdemokraterna i Östersund om Sällskapet Tornet: ”Varför redovisar inte moderaterna vilka som finansierar deras verksamhet?”, ”Sällskapet Tornet i pressen”, Dagens Industri: ”(M)iljonerna som styr regeringspartiet”, Nyhetskanalen: ”Hemliga givare skänkte miljoner till moderaterna”, Aftonbladet: ”Odell gjorde miljonklipp”,  DN: ”M vägrar visa korten vid partistöd”, Flashback om SAF och Svenskt Näringslivs ”övriga poster”, DN: (S)pelmonopolets verkliga vinnare, Arbetarrörelsens tankesmedja: ”Varifrån får partierna sina ekonomiska resurser?”

Lissabonfördraget – den tysta författningsdomstolen

De tyska författningsdomarna vågade inte säga Nej till Lissabonfördraget.

Det betyder ännu en svart dag för ekonomin.

Det betyder ännu en svart dag för våra medborgerliga, demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter.

Det betyder ännu en svart dag för arbetsrätt, strejkrätt, kollektivavtal och överhuvudtaget den svenska modellen.

En nattsvart dag för demokratin.

Läs domstolens apologetiska pressmeddelande här:

1. Engelsk version ”Act Approving the Treaty of Lisbon compatible with the Basic Law; accompanying law unconstitutional to the extent that legislative bodies have not been accorded sufficient rights of participation”

2. Tysk version ”Zustimmungsgesetz zum Vertrag von Lissabon mit Grundgesetz vereinbar; Begleitgesetz verfassungswidrig, soweit Gesetzgebungsorganen keine hinreichenden Beteiligungsrechte eingeräumt wurden”

I denna frihetens ödestimma hörs från bloggfronten knappast mer än rassel med pengar och sedlar: AB – Pirate Bay köps av börsföretag, Tommy K Johanssons blogg – The Pirate Bay säljs för 60 miljoner, Badlands hyena – The Pontén Bay,   SVD – Noterat bolag köper Pirate Bay,   SVD – Noterat bolag uppges köpa Pirate Bay,   DN – Noterat bolag och The Pirate Bay har köpeavtal,   opassande – Piratpartiet i Almedalen, Sverige, världen,  AB – Just nu: ”Ska skapa intäkter åt fildelarna”,    DN – GGF: ”Fildelarna ska tjäna pengar”,    IDG – De köper Pirate Bay för 60 miljoner,   Christian Engström, Pirate MEP Elect: ”Medborgarrätt är viktigare än skattesatser”,  Nemokrati – Tänk analogt,  SVD – Säpo får signalspana,     SVD – ”I högsta grad vinstdrivande”,   AB: Nya Pirate Bay – så funkar det,   AB – ”Om de lyckas är det väl positivt”,   AB – Männen som tar över,  IDG – The Pirate Bay bekräftar affären

Kafka hälsar

Tänk analogt

Om man inte gör motsvarande konstruktioner som biblioteksersättningen och kassettersättningen så att den även gäller tillgången till digitaliserat material, så betyder det ju att man i samband med att man digitaliserar allt mer avskaffar informationsfriheten, den fria tillgången till kunskap och kultur. Blir nästa steg då att avskaffa biblioteken?

Biblioteksersättningen bör snarast kompletteras med en ”Multimedia”ersättning som innefattar musik, filmer, dataspel – alla elektroniska media så att det analoga biblioteket kompletteras med ett digitaliserat sådant. Man kan ju låna hela världslitteraturen på ett bibliotek – det är ju precis detsamma med övriga media – att de är digitaliserade gör ingen skillnad. Det handlar bara om att de synliggör innehållet på nya sätt genom olika nya multimediala gränssnitt, interface.  

Att Internet bibehålls i demokratiserad form är avgörande för om vi också skall kunna behålla ett demokratiskt samhällssystem. Att ha fri tillgång till att kunna läsa tidningar, tidskrifter, böcker, forskningrapporter, artiklar genom att kunna låna hem eller läsa dem gratis på bibliotek är en självklarhet för oss. Ungdomsgenerationen är samtida med it-revolutionen som möjliggjort en vidgning till elektroniska media i och med att samhället digitaliserats. Och i det multimediala, digitaliserade samhället måste naturligtvis elektroniska media innefattas i bibliotekens utbud i analogi därmed, vilket redan görs – man kan läsa e-böcker, låna ljudböcker, kassetter, CD-skivor med musik, videofilmer, dvd-filmer m fl på bibliotek.

Det finns heller ingenting som hindrar att man under lånetiden låter någon, eller flera andra läsa boken eller se filmen som man lånat. Man lånar ju inte direkt en mysig film på bibblan och går hem och sätter sig ensam i ett avskilt, ljudisolerat rum och ser den, vidare har biblioteken heller inga ‘tak’ för hur många gånger de får låna ut ett viss medium. Så, om detta sker digitaliserat spelar ju överhuvudtaget ingen som helst roll. Det är endast en teknisk fråga som bör lösas snarast, så att man förhindrar att antidemokratiska krafter utnyttjar övergången till ny teknik för att inskränka våra medborgerliga fri- och rättigheter, något som gjordes av totalitära stater på 30-talet vid de nya massmediernas födelse – radion och talfilmen. 

De totalitära regimerna i öst och väst – nazism, fascism och stalinism anammade snabbt dessa nya ‘mass-medier’ och ockuperade dem som effektiva redskap för sin propaganda och hjärntvätt. Detta  stoppade effektivt demokratin och hämmade all konstnärlig utveckling inom de nya medierna, utan vilka de totalitära regimerna inte hade kunnat fortleva särskilt länge.

Som exempel hade filmen under stumfilmens 20-tal, i och med de radikala och hyperkreativa, modernistiska strömningarna inom konstarterna en blomstringstid, ja  en guldålder, i både Tyskland och Ryssland, med namn som både Eisenstein och Fritz Lang och filmiska mästerverk som ”Pansarkryssaren Potemkin”, nazikritiska ”Dr Mabuses Testamente” , ”Metropolis” och ”Sista Skrattet”. Denna kreativa guldåder ströps effektivt av de framväxande diktaturerna som istället kunde göda sig själva genom att ta över kontrollen över de nya medierna.

I och med övergången till nya medier – radion och talfilmen, så skaffade sig de totalitära regimerna totalitär kontroll av demsamma, och då stoppades brutalt denna radikala och många gånger samhällskritiska och estetiskt högtstående utveckling av filmmediet och dess formspråk. I USA valde man att efterkomma populismen och dess dubbelmoraliska nymoralism genom att självcensurera filmkonsten och pålägga den en tvångströja, genom att inordna den i Hollywoods likaledes förtryckande  ‘Production code’, vilken för lång tid, ja, ända in i våra dagar (1930-1968), hämmade all experimentell och radikal utveckling av filmspråket och även av filmernas innehåll, då intriger begränsades till vissa tillåtna teman och även språket och vilka ord som tilläts användas i dem censurerades.

De nya medierna utnyttjades istället hänsynslöst av diktaturens krafter för att kontrollera massorna – och vad kunde passa bättre för detta syfte än just mass-medier. Uppfinningen av radion och övergången till talfilm exploaterades för att skapa nya propagandainstrument i Hitlertyskland, där propagandaminister Joseph Goebbels höll i dompteringspiskan, och Hitlers hovfilmare Leni Riefenstahl skickligt använde sig av det nya filmspråket och till och med absorberade delar av de modernistiska stilmedlen för att förföra massorna och ge sken av ett anhängarantal vida överstigande det som var fallet IRL, så att säga.

I Stalins distorterade, förstorande projektion av tsarväldet,  i och med framväxten av det storryska Sovjet 1929-1936, hölls ‘kulturarbetare’ i Ledarens tukt och förmaning genom att en mängd kulturpersoner antingen mördades eller fick gå i exil, och konstskapares organisationer förstatligades för total kontroll av dess medlemmar, och i Mussolinis Italien – radions hemland skedde samma sak i mildare form, där de istället försattes i inre exil tillsammans med regimmotståndare, av vilka de senare i Hitlers Tyskland sattes i läger eller mördades till och med före den verkligt industrialiserade utrotningen av judar, homosexuella, romer och zigenare, ärftligt sjuka, förståndshandikappade m fl tagit sin början.

Om TV hade hunnit fram i utvecklingen så hade Hitler även ockuperat detta medium för sitt vrålande, sina demagogiska orgier och illusioner av massivt folkligt stöd som iscensattes i de repetitivt journalfilmade masscenerna som arrangerades vid välregisserade Nürnbergdagar.

Genom att införa liknande system som systemet för biblioteksersättning får alla lika möjligheter att kunna se filmer, spela dataspel och lyssna på musik samt ta del av debatt, forskning och information i digital form. Detta  är att bibehålla demokratin. Att begränsa det är att begränsa eller till och med avskaffa demokratin – i analogi med vad man nu gör även med styrelseskicket i och med antiterrorlagstiftning, Lissabonfördraget och akronympaketet som lägger totalt band på all kommunikation människor emellan, och i synnerhet då det elekroniskt förda, demokratiska samtalet; FRA, IPRED I, IPRED II, ACTA och datalagringsdirektivet. Att EU även vill ha bort presstödet och avskaffa public-service-tv gör att den fria opinionsbildningen riskerar att upphöra helt och hållet.

De nya möjligheterna till interaktivitet som det nya sociala mediet Internet ger möjlighet till måste också vara något som alla får lika tillgång till. I skolorna bör snarast även påbörjas en alfabetiseringsprocess, som syftar till ‘computational proficiency, där undervisning i programmeringsspråk måste ingå som bas, och ett minimum bör då vara Python, html och CSS, php och C#.  Detta ger möjligheter till skapande och god grund inför kommande arbetsliv.

Att den borgerliga regeringen stoppade möjligheten att skaffa hem-dator via jobbet var en antidemokratiserande åtgärd, som nu utestänger många från rätten att göra sin röst hörd och uttrycka sin åsikt genom möjligheten att skapa en egen blogg.

Sammanfattningsvis behövs alltså ett system snarast för att upprätta samma typ av system med ersättning till övriga upphovsmän som biblioteksersättningen ger upphovsmännen där. Därför måste regeringen tillsätta en ny översyn över IPRED, IPRED II, FRA, datalagringsdirektivet, och även polismetodutredningen, europeisk arresteringsorder och bestämmelserna om hemlig avlyssning m fl och i det sammanhanget passa på att lagfästa våra grundläggande rättigheter i de lagar som pga terrorhotet eventuellt bedöms nödvändiga att ha kvar, optimalt avskaffa dessa nygamla diktatoriska lagar.  I alla fall om de vill fortsätta kunna kalla sig demokrater, något som de kanske inte längre vill, och då är det vår uppgift som befolkning att kräva omedelbar handling för att bevara demokratin. De historiska spåren förskräcker.

Lagstiftningen mot fildelning sker som sagt inte isolerat – utan i ett fasansfullt sammanhang där man redan i och med Lissabonfördraget i tysthet har avskaffat den parlamentariska demokratin, brevhemligheten, infört en allomfattande och total medborgarövervakning i och med datalagringsdirektivet och FRA-lagen; vilket också sammanfaller med samma slags ekonomisk krasch som var upprinnelsen till de totalitära regimernas uppkomst på 30-talet och den därpå följande förintelsen och det  förödande andra världskriget.

Det som pågår är alltså en tvångsupprepning av 30-talet, en globaliserat uppförstorad projektion av det förflutna.

Denna utveckling måste brytas innan det är för sent.

Att det verkligen är en tvångsupprepning bekräftas även av att det plötsligt också ‘dyker upp’  en kulturfientlighet i största allmänhet – regeringspartierna och dess representanter har givit uttryck för en i det närmaste pöbelaktig inställning till kulturyttringar som inte ‘bär sig’ ekonomiskt. Dessa skall inte få lov att finnas – eventuellt kan existensberättigande erhållas om ‘alternativ’ finansiering, s k ‘sponsring’ kan uppvisas – eller någon annan utilitaristiskt motiverad samhällsnyttig raison d’etre såsom att den ‘befrämjar hälsa och välbefinnande på arbetsplatsen’, ‘ökar prestationsförmåga’ , gör nytta som ‘terapi’  eller tillväxtskapande faktor och färgglatt inslag i upplevelsenäring och turismindustri. I stort sett allt och alla som kan belasta samhället med kostnader måste bevisa sin nyttighet för att på så sätt berättiga sin existens.

Detta sätt att resonera påminner om den typ av ultrautilitaristiska och människofientliga och samtidigt ockult präglade inställning som Hitler grundade sin ‘vision’ av samhället på – de svaga skulle utrotas, endast de ‘nyttiga’ och ‘starka’ hade existensberättigande – endast de som kan arbeta, arbetslinjen, den har vi där – ett synsätt som nådde sin kulmen i utsorteringen i koncentrationslägren – de arbetsdugliga fick jobba ihjäl sig, de andra mördades – och i kombination med det hyllades en unken kultursyn som härstammade ifrån det trångsynta Biedermeyerideal som 1800-talets småborgerskap med sina ytterst begränsade och mödosamt hopskrapade medel lyckats tillägna sig som ett kulturellt minimalkapital.

Den fann sitt uttryck i att man på ett hycklande och dubbelmoraliskt sätt förfasade sig över all spirande avantgardistisk konst som var det begynnande seklets första decenniers banbrytande särmärke. Den på 20-talet kulminerande kulturblomstringen stämplade den småborgerliga trångsyntheten inom den nationalsocialistiska rörelsen sedan som ”Entartete Kunst”.

‘Riktig’ konst var istället den som fick plats inom glas och ram ovanför soffan i det biedermeyerska finrummet (vilket naturligtvis inte hindrade att nazisterna tjänade stora pengar på att sälja den beslagtagna konsten till utlandet samt själv i smyg skapa stora privata samlingar av den). Ingenting fick utmana den lilla och kvävande trygghet man lyckats tillkämpa sig genom småborgerlig och jantelagbunden strävsamhet, där avundsjukan var en livsluft som förgiftade atmosfären med sitt småskurna hat.

Vi har inte gjort upp med det förflutna, och då har historien en tendens att  upprepa sig, i uppförstorade och allt mer spöklika projektioner.

I synnerhet i Sverige och USA vars hemmaarenor stod utanför kriget – kanske dessa tankeströmmar lever kvar i all högönsklig välmåga, eftersom man inte på tillräckligt nära håll upplevt följderna av deras förverkligade iscensättningar. Kommunismen har kontrollerats och förföljts inte minst under socialdemokratins försorg, vilket kommit i dagen i och med avslöjandena om det socialdemokratiska angiveriet och IB-affären, alltså ofta med antidemokratiska metoder, men nazismen ligger tydligen kvar som en (allt mindre) dold farsot, som bara väntar på att få bryta ut.

Dags att göra upp med den också, och botas från den en gång för alla.

Som Anders Rydell påpekade är det alltså den som sitter på koden som har makten, och då vår grundlag stadgar att ”all makt utgår från folket” bör vi alltså snarast demokratisera genom att tillgängliggöra koden, vilket alltså måste ske genom undervisning i programmeringsspråk som kärnämne i skolorna. Istället har man reducerat antal timmar i datakunskap i gymnasieskolan – ett mycket märkligt tilltag, i denna digitaliserade tid.

Att inte kunna hantera motsvarigheten till papper och penna i det digitaliserade samhället gör inte bara att våra barn förvandlas till analfabeter, de berövas också något så grundläggande i den mänskliga kulturen att det fanns redan på förhistorisk tid för tiotusentals år sen – nämligen konsten att forma en bild. Så att inte ungdomarna är helt utelämnade åt dataspelsutvecklare som saluför  en möjligen läckert förpackad men med ovanstående betraktat ganska unken människosyn till ungdomar och barn, vilken hade varit omöjlig att saluföra om den presenterats i ett ‘gammalmedium’ som boken – den hade då omedelbart förpassats till marginalisering som skräplitteratur av kioskdeckartyp eller för filmens del B-film, kalkon, skräckkalkon eller någon annan beteckning som gör att en sådan film aldrig blir någon särskilt långlivad succé.

Så demokratiseringen bör gå åt båda hållen – det människor vill ha är ju kvalitet – men den får de inte tillgång till eftersom filmen, dataspelet, musiken inte är jämställd med boken – detta måste ske. Och även vuxengenerationen måste involveras i det digitaliserade samhället. När man försöker spärra människors möjligheter att ta del av dessa verk, så inskränker man  informationsfriheten och det fria tankeutbytet – digitaliseringen blir en mystifiering som man kan utnyttja i antidemokratiska och auktoritära syften. Människor utestängs från information, kunskap och kultur och många kulturutövare berövas sin publik.

Att man överhuvudtaget hade en ‘propagandaminister’ i hitlertyskland berodde väl just på framväxten av de nya massmedierna.

Det som gör piratrörelsen osympatisk är att de inte spelat med öppna kort och tydligen mest månar om ”affärsmodeller” och nya sätt att tjäna pengar och göra snabba klipp, snarare än att på allvar måna om demokratin, yttrandefriheten och den kulturella pluralismen och kreativiteten. Det är då något som leder till att man tar lika mycket avstånd från dem som från den anarkokapitalistiskt tendentiösa globaseringen, vars mogulmagnater nu sitter på de immateriella rättigheternas outtömliga skattkista.

Om det bara handlar om att helt gratis tillskansa sig frukterna av upphovsmännens kreativitet genom att skapa ‘nya’ smarta sätt att tjäna pengar på den fvb till skatteparadis, så är det ju inget annat än en gastkramande förvärring av den socialt hänsynslösa girighetens kultur som vi tvingats leva i sedan 80-talet. Då man – om man bara är ute efter att på ett sagolikt sätt kunna ta över rodret från de ‘gamla’ piraterna så att säga sitter på allt guld som finns i världen – det som ryms i fantasins rike som har sin boning i våra oändligt sinnrika hjärnvindlingar.

Det visar sig alltså tydligare nu vilka de Nya piraterna verkligen är.

Svensson: ”TPB-killarna är inga sympatiska typer”, DN: ”Starka åsikter och stora skulder”, SVD om Carl Lundström: ”Snedseglaren”, ”Tillbaka i Sverige”, ”Pirate Bay växer”, ”Lundström har gjort vad som ankommer honom”, Leo Erlandsson blogg: ”Boktävling: vinn piraterna, Little brother eller att stänga det öppna samtalet”, Newsmill, Newsmill II, IDG, SVD II, SVD III, Schlagerbloggen: ”Din riksdagsman är ute efter dig”, Christian Engström (PP): ”PR-perspektiv på rättegången”, SVDIV: ”Danowsky anklagar Neij för feghet”, Ny Teknik, Sveriges Radio: ”Följ hela rättegången”, DN – Dag 4, Aftonbladet, Christian Engström (PP) II,Rickard Falkvinge, ”Copy me happy”, Rickard Falkvinge II, Nyheter 24, DN: Dag 4, Ledarredaktionens blogg, Aftonbladet II, Aftonbladet III, Jessica Kempe: ”Kulturministern underblåser kulturföraktet” The Real Mymlan, Bitchslapbarbie: ”Communication breakdown”

Läs Aftonbladet, Lotta Gröning, Copyriot, DN,, Aftonbladet III, SVD, Expressen, Aftonbladet IV, Metro, Expressen om ett tal innehållande frasen ”In your face, Hollywood”, Aftonbladet om samma tal, Sydsvenskan, Aftonbladet VI, Aftonbladet VII: ”Pirate Bay var ett bra namn med en snygg logga”, DN: ”Pirate Bay-härvan – Detta har hänt”, GP: ”Alla nöjda efter dag tre”, DN: ”Pirate Bay-åtalad tog poängseger”, DN: ”Bortom bukten”, SVD Opinion Brännpunkt: ”Förslaget om ACTA måste ut på remiss”, Hultins tankegång: ”Ska lagar stiftas i hemlighet?”, DN: ”Konstfackselever slår tillbaka”, Lars Vilks: ”Omdebatterad konst är bra konst”,