Etikettarkiv: propaganda

Mitt läsarbidrag till Fredric Karéns ”Bloggstafett” om framtidens läsardebatt

Emanuel Karlsten tipsade på Twitter om SVD bloggens inlägg ”Blir framtidens läsardebatt mer analog?”

I det skriver Fredric Karén en sympatisk och personligt hållen reflektion och menar på att nätet förändrat tidningars kontakt med sina läsare – från seriöst uppmärksammade upprörda insändare och uppfordrande telefonsamtal till nätdebatt med masskommentering som pga sin mängd och anstormning tenderat att paradoxalt nog leda till sämre eller obefintlig kontakt mellan tidningen och läsarna.

Signaturen ”Pellett” svarade då Fredric Karén så här:

”Det största problemet är alla SD-anhängare som vandaliserat kommentarsfälten genom sin intensiva bombarderinng i syfte att skapa någon slags virtuell folkstorm.”

Varpå jag själv i min tur svarade signaturen Pellett så här:

Jag håller helt med dig. Jag anser att artikeln ovan är välskriven men manipulativ och landar därför i helt fel slutsatser. Istället kan man gruppera åsiktsstormen och besvara representanter för de som säger ungefär samma saker, t ex säger SDspammet mer eller mindre exakt samma saker, detta kan man bemöta som ett inlägg, sedan kan man göra ett balanserat urval och besvara representanter för andra åsikter av olika politisk färgning på samma sätt, och finns det i kommentarsflödet sedan också åsikter med några mer självständigt tänkande, och inte så ‘flockade’ i kluster, så besvarar man det fåtalet tyckare också. På det sättet får SDspammet inte mer ‘makt’ i diskussionen än de förtjänar. För SDanstormningen är inte representativt för den samlade läsaropinionen, än mindre för hur befolkningen röstar, utan den opinionen är oerhört annorlunda sammansatt. SDspammet ska därför inte kunna kuppa opinionsbildningen, som blir fallet ifall journalisterna ger dem obalanserad makt genom att behandla spammet som en stor massa som det inte alls handlar om, då de inte motsvaras av motsvarande ‘mängd’ i opinionen, utan endast frammanar känslan av ‘massa’ och ‘folkstorm’ bara för att de agerar i kluster. Det handlar istället självklart om att ge så många åsikter som möjligt utrymme att komma till tals. Övriga mer glesa kommentatorer representerar nämligen betydligt större antal i verkligheten.
Slutsatsen som dras är därför manipulativt populistisk och för varken diskussionen, opinionsbildningen eller demokratin framåt. Istället borde journalisterna utöver exemplifierade förfaringssätt att bemöta kommentarer – ta tillfället i akt och utveckla sitt yrke så att det blir mer interaktivt fungerande, med andra ord mer anpassat efter det nya mediet – Internet.T ex kan man specialisera och ge vissa journalister i uppgift att förfina konsten att besvara kommentarer genom att interagera enligt ovan nämnda förfaringssätt. Det handlar då också om delvis andra kompetenser som lyfts fram i ljuset – att kunna sammanställa stora mängder kommentarer, överblicka vad som sägs, följa diskussionen, gruppera dem efter åsikter och besvara dem – och där också ha en balanserande funktion. Det är nästan som ett nytt yrke som kan framväxa, eller en ny specialisering av journalistyrket – som skulle fungera redigerande, sammanställande och kommenterande och även bidra till demokratisering av opinionsbildningen och till att vitalisera debatten.
Något som artikelförfattaren oförlåtligt också glömmer att beakta är den diskussion som förs mellan kommentatorerna sinsemellan – det är ju en stor del av vitsen med kommentarsfälten. Att med artikeln som utgångspunkt argumentera mellan varandra – verkligen kärnan i det som på Internet kommit att kallas sociala media. Med nämnda exemplifiering skulle dessa överblickande och interagerande, redigerande journalister också kunna fungera som bra förebilder för hur man agerar på Internet – där det just handlar om att snabbt kunna överblicka, sålla, sammanfatta, redigera och kritiskt värdera stora mängder information samtidigt som de upprätthåller den oerhört viktiga kontakten med tidningens läsare – och därmed intresset för tidningen och artiklarna i den. Och det självklara idealet för en sådan specialiserad ‘kommentars’journalist blir då att skapa balans och vitalisera debatten genom att bejaka pluralism, tydliga ståndpunkter, och fruktbar debatt där åsikter bryts mot varandra och tydliggörs, samtidigt som god argumentation, vettigt språk och lyssnande lyfts fram och ger läsaren/deltagaren motivation att upprätthålla intresset och respekten för både den förda debatten och sina meddebattörer såväl som för journalisten som skrivit artikeln och dess innehåll.”

Fredric Karén svarade då på mitt inlägg och skrev då så här:

”Väldigt bra synpunkter. Tack för det. Min bloggpost var ett försök att spetsa diskussionen ytterligare, och som sagt försöka resa en teori om varför redaktioner och läsare delvis lever i parallella världar. Flera av dina idéer kring hur man kan höja nivån på interaktiviteten är bland de bästa jag har läst:
• Reportrar som utbildas i konsten att sortera kommentera och leda nätdebatter. Är en väldigt bra idé som jag snor direkt:-)
Din slutkläm håller jag också med om och är något jag själv funderat en del över. Ibland får jag nästan känslan av att läsarna inte är speciellt intresserade av att ha journalisterna drällandes i kommentarsfälten. De har fullt upp med att diskutera och argumentera med sig själva. Och visst, jag förstår också värdet av det. Men frågan är om det tar journalistiken till nya höjder?”

Varpå jag svarade honom så här:

”Tack ska du ha för vänligt svar och uppskattning. Det handlar om, som jag ser det att göra varje medium attraktivt genom att utnyttja just det mediets specifika möjligheter, av vilka jag tycker mitt förslag är ett sätt. Väldigt bra om ni börjar jobba så, det vore riktigt roligt att se hur det kan fungera.

Man kan också variera detta sättet – t ex att skapa vissa ”höjdpunkter” under veckan, det kan vara enstaka större nedslag som man puffar för och inbjuder till delaktighet kring, eller återkommande en gång i veckan – att man inbjuder till att samlas kring en viss fråga, eller händelse, man kan också inbjuda till ‘speaker’s corner där folk får skicka in nåt videoklipp där de gör något inlägg som ”kommentarsjournalisten” sen väljer ut – och som sedan kan diskuteras i text i kommentarsfält.

Man kan också utveckla det interaktiva journalistiska samspelet mer till att omfatta också lite större event någon gång per år, el vid någon särskild samhällsfråga.

Det kan också gälla särskilda syften eller att man vänder sig till vissa målgrupper – problemlösning kring att man diskuterar en viss samhällsfråga och ger input till makthavare, fast inte som chattar, utan på annat sätt, eller varför inte rapportering kring världshändelser, till och med med beledsagande insamlingar el likn.

Det viktiga som jag ser det är, att man isärhåller reklam/kommersiella sälj grejer från detta interaktiva (multimediala) arbetssätt som kan bli specifikt för det redaktionella materialet på nyhetswebben (till skillnad från papperstidningen som man kan nischa på annat sätt). Det kan också bli läsekretsar som överlappar varandra.

När det gäller den inbördes diskussionen så tycker jag verkligen att man ska behålla det draget, det är något som stärker demokratin och opinionsbildningen, däremot balansera det just med hjälp av sådana här ‘kommentarsjournalister’. SVD sätter t ex streck i debatten efter ett visst antal repliker/motrepliker – det är ett sätt så att det inte blir för tjatigt eller att vissa övertar debatten.

Så det är väl bara att sätta igång och utveckla interaktiviteten.

Kan bli riktigt spännande och intressant tror jag – för mycket kan hända på vägen som man inte kunnat förutsäga från början, så det kan bli innovativt – och nyckelord är delaktighet från båda parter som jag ser det.”

Anledningen till att jag relaterar vårt meningsutbyte i kommentarsfältet till hans blogginlägg/artikel är, att han också inbjudit till bloggstafett om läsarkommentarer – ”Varför startar du en blogstafett? – och det här blir då mitt försök till läsarbidrag till den bloggstafetten. Ämnet är mycket svårt, för att inte säga omöjligt.

Hoppas diskussionen fortsätter, och att man kommer fram till goda och demokratiserande förändringar, för det är verkligen viktigt att opinionsbildningen breddas och demokratin stöds genom att man utvecklar respektfulla och intressanta former för meningsutbyte, dels mellan tidningarna och dess läsare, dels mellan läsarna sinsemellan.

Det är meningen att yttrandefriheten, meddelarskydd, källskydd, och rätt till anonymitet ska stärkas, inte tvärtom. Vad det handlar om är att ta publicistiskt ansvar och utveckla interaktiviteten. Och ett tips till – tänk analogt.

Därför anser jag att ‘kommentarsjournalisterna’ – dvs de som strukturerar kommunikationen i kommentarsfälten – och interagerar (behöver inte vara samma) – ska fungera helt fritt från den politiska färgning som i övrigt finns när det gäller dagstidningar, och istället ha särskild kunskap i att balansera debatten så att åsikter som där framsägs får likvärdigt utrymme, sakligt och opartiskt på det sättet att alla åsikter får komma till tals.

Formalt kan pappersjournalisterna ta lärdom av bloggarna – för det är så här många av de främsta av dem jobbar, exempelvis kan bloggaren och journalisten Sofia Mirjamsdotter tjäna som inspiratör, de bloggsammanfattningar hon hade i Aftonbladet var t ex mycket bra.

Det arbetssätt jag här försöker föreslå innebär dock något annat och direkt anknutet till skrivna artiklar med kommentarsfält – med invävda kommentarer och aktiv ‘simultan’ interaktivitet från ‘kommentarsjournalister’ och dess medarbetare – men jag tycker ändå att bloggarna har mycket att lära de ‘gammalmediala’ journalisterna här – det handlar om arbetssätt som rent arbetstekniskt kan befrukta varandra.

Tidningarna kan därför också passa på att återupprätta sin journalistiska heder och skärpa objektiviteten och åsiktsfriheten när det gäller det redaktionella materialet i övrigt, vars innehåll mer och mer börjat ta politisk/ägar färg precis som ledarinlägg och liknande politiserat/kommersialiserat innehåll.

Detta behöver också ändras anser jag, för det ingår i journalistikens professionalitet och yrkesetik att klara krav på objektivitet och balans i nyhetsrapportering och debatt. Annars blir tidningarna bara reklam- eller propagandablad, något som förstärks av den allt mer der Stürmerliknande anstormningen i kommentarsfälten.

Se tidigare bloggposter: Tänk analogtMer hot och hat är inte ett ‘öppnare’ samhälle utan ett laglöst samhälle, ”En Ensam Galning?”, An Action Service for an Action ManEU och Avregleringen – en Mardröm för KonsumenterThe Knight in Shining Armour – En Tvättäkta Terrorist

Läs: SVD-bloggen – Fredric Karén: ”Blir framtidens läsardebatt mer analog?” (mitt svar är alltså att den istället ska bli mer digital, demokratiserad och multimedial genom t ex en utvecklad ‘kommentarsjournalistik’ – meddelarskydd, källskydd och rätt till anonymitet måste garanteras och kommentarsfälten balanseras), SVD – ”Publicister måste ta sitt ansvar”, SVD – Källskyddet måste garanteras, SVD – Att kränka är ingen rättighet, SVD – Övervakning är inte vägen framåt, SVD – Ansvaret har förskingrats, SVD – Varför startar du en bloggstafett?, DN – Facebook kan bryta mot svensk lag, DN2SVD – Majoriteten av läsarna vill kunna kommentera, SVT Debatt – Skönt att slippa alla idioters åsikter, AB – Så ska näthatet stoppas, AB – Snart vet Facebook precis vad du tycker

Bloggar: Fredrik och medierna – Problemet är att vi inte vill ha några kommentarer, Magnihasa – Dagen då vi byggde ett verkligare Internet,Emanuels randanmärkningar, Röda Malmö – De rika har för mycket pengarJMW – Medias roll är att förespråka öppenhet, Bloggar DN – Bra debatter kräver mer än ny teknik, Anna Troberg, Niklas Starow till Europaparlamentet 2014 – Nedstängning och avanonymisering av tidningars kommentarsfält ger ammunition till censurförespråkarna, Voter.se, Scaber Nestor, Intensifier

Regeringen inför TV-censur – bryr sig Piratpartiet?

Nyss vann Berlusconi trots politiska skandaler och korruptionsanklagelser regionvalen i Italien, förutom en del förluster till det ännu mer högerextrema Lega Nord. Det är uppenbarligen politiskt framgångsrikt med TV-censur

Före regionvalen i Italien rapporterade Reportrar utan gränser att statsägda RAI ställt in alla tv-debatter och anledningen misstänks vara politisk påverkan (från Berlusconi). 

Inte konstigt då att han vinner valen när ingen kritik tillåts, inte heller några debatter eller utfrågningar om de senaste politiska skandalerna han nyligen varit inblandad i för att inte tala om korruptionsanklagelserna som riktats mot honom. Enligt uppgift från italienska riksrevisionen Corte dei Conti har korruptionen i Italien ökat med 229 %! under 2009.  

Med tanke på vad Gandinis otäcka film Videocracy redovisar om Berlusconis leende diktatur i Italien vore det i själva verket konstigt om han INTE vann. Berlusconis allsmäktige tv-agent hyllar i filmen öppet Mussolini, även hakkorset och Hitler skymtar förbi i hans handdator i filmen, massmördaren Hitler alltså – 2010. Tvångsupprepningen av det totalitära 30-talet är nu ett faktum över hela Europa:

Det är hög tid för fackföreningsrörelsen att ta yttersta högern på allvar”, säger Johan Lindholm från Bygg ettan i Stockholm till Christoph Andersson. Helt rätt. Det är hög tid inte bara för facket utan för alla humanistiskt sinnade medborgare. Ultrahögern gick fram rejält i senaste EU-valet. Det brittiska fascistpartiet British National Party kom in i EU-parlamentet. Femton procent av de ungerska väljarna valde Jobbik, ett parti som hetsar mot judar och romer. Också i de vanliga nationella valen går extremhögern fram. Berlusconi och hans samarbetspartner Lega Nord rönte nyligen stora framgångar i de italienska regionalvalen. Lega  Nord talar på sina torgmöten om att utrota romerna. . . Journalisten Christoph Andersson rapporterar[. . . ] i sin bok ”Från gatan in i parlamenten – om extremhögerns väg mot politisk makt” (Norstedts). Andersson följer de tyska nynazisterna som på senare år vunnit mandat i delstats­valen i östra Tyskland. Banden mellan de tyska nazisterna och svensk extremhöger, däribland Nationaldemokraterna, är uppenbara [. . . ] I våra nordiska grannländer sätter främlingsfientliga Dansk Folkparti och norska Fremskrittspartiet i hög grad den politiska dagordningen.”

I det perspektivet kan man diskutera hur trovärdiga Reinfeldts landsfaderliga landvinningar i opinionen egentligen är? Särskilt med tanke på att idén om det Nya Arbetarpartiet verkar som hämtad direkt ur Berlusconis fascistiska fatabur. I kombination med den mediadominans högern genom idogt sossehat och timbroiskt ränksmideri kommit att besitta i Sverige samt det faktum att både moderater och kristdemokrater sitter i samma partigrupp som Berlusconi i EU känner man ett växande obehag lägra sig också här.

Inte minst i beaktande av vad tongivande moderater och ministrar på sistone i ett leende pärlband av skandalösa beteenden gjort sig skyldiga till: röstköp, valfusk, den öppna främlingsfientligheten i Vellinge, Bildts och Odells högst tveksamma affärer, Maud Olofssons kännedom om att Vattenfall pantsatts i tysk kärnkraftssäkerhet m m m m. 

Ingen ställs heller till vare sig politiskt eller ekonomiskt ansvar för de stora förluster som förorsakats skattebetalarna i och med ansvarslösa avregleringar och utförsäljningar, flagranta vallöftesbrott som kärnkraftsuppgörelsen, en utrikespolitik som de facto innebär hot mot rikets säkerhet, avhumanisering av trygghetssystemen. Och nu vill alliansregeringen (EU) ta ytterligare ett raskt steg –  i italiensk riktning.

Medievärlden skriver:

När ett public service-bolag vill lansera en ny permanent programtjänst eller en annan tjänst av större betydelse måste det anmäla tjänsten till regeringen.

Anmälan ska innehålla en utförlig beskrivning av tjänsten och dess värde för publiken, en motivering till hur tjänsten passar in i public service-uppdraget och vad den tillför i relation till existerande eget och andras utbud, en diskussion om målgrupp och förväntad användning bland befolkningen, uppgifter om planerad lansering och expansion, en bedömning av tjänstens marknadspåverkan samt en kortfattad beskrivning ämnad att utgöra underlag för en öppen konsultation. ”

Vi får nu dessutom också veta, att Piratpartiet upprörs högeligen av Cecilia Malmströms förslag om att filtrera Internet för barnporr, samtidigt som man inte säger ett pip om det här.

Varför är de tysta om det? Hur trovärdigt är deras motstånd mot censur om de inte reagerar för det ljudlösa införandet av den allra värsta formen av statlig censur – en regerings förhandsgranskning av vad som skall sändas i nationell TV och radio?

Jag gissar att anledningen står att finna i den libertarianska ideologi som Piratpartiet bekänner sig till. I dess nyliberala frihetsdefinition betonas förutom benhårt motstånd mot keynesianism och skattefinansierad verksamhet även total yttrandefrihet (alltså även frihet för t ex förintelseförnekare att sprida sitt budskap), fria sexköp samt fri drog- och vapenhandel.

Och just dessa friheter verkar vara angelägnare fokus för Piratpartiet än regeringens förslag om regelrätt censur av nationell TV.

Med tanke på vad filmen Videocracy visar om hur kontroll av TV-mediet innebär den totala makten, så ger det också en fingervisning om vilken slags monopoliseringsprocess, som en nyliberal avreglering av public-service-media  för att inte tala om en utveckling av Internet-TV kan leda till – just den grandiosa Grande Fratello-typ som förvandlat Italien till en fascistdiktatur ledd av en maktgalen mediemogul som tillika är synonym med regeringsmakten.

EU:s nyspråkliga konkurrensretorik innebär i förverkligad form givetvis sin motsats. Någon frihet är det inte tal om. Just därför visas Videocracy inte i Italien. Snart inte här heller. Marknaden är egentligen politik och politiken en riktig diktatur.

SE: Erik Gandinis Videocracy (ligger ute på SVT till den 30 april 2010)

Se tidigare bloggposter: Sverige tvingas vara med och betala eurozonens krediter, En laglös regering?, Vänlig hälsning från den Nya Försäkringskassan till de Utförsäkrade, En Ny Prop. i Demokratins blodomlopp: Anti-demokratiska universitet, Euron går ned för räkning, Det Nya Riket: Anti-kulturnationen, Det fria ordets död II – PROTESTERA!,

Läs: Christian Valtersson och Fredrik Frangeur – Klarar Reinfeldt att hävda demokratiska principer mot Berlusconi?, DN – Valet framgång för Berlusconi, DN2,  SVD – Hynek Pallas: Recension – Videocracy,    SVT – Dox: Erik Gandini – Videocracy, Aftonbladet – Olle Svenning, Ledarkrönika (2006) – ”Vilka råd ger Reinfeldt till Silvio Berlusconi?”,  Christian Engström (PP) – EU-kommissionen vill censurera nätet, Liberalism enligt Zettermans – Censur på nätet, nytt lagförslag, HAX – The Great Firewall of Europe,  DN – Inget biter på mannen med det bländvita leendet ,, Aftonbladet – Mörker sänker sig över EuropaExpressen – SD vill ha en martyr, HD – När hatet flödar,  AB,   AB2, AB3,  DN4,  DN5,  

Bloggar: annarkia – Medias granskning av politik och sakfrågor lyser med sin frånvaro, Fröken Manbrink – Sahlin sjunkbomb – och alla andra också,