Björn Ranelid må vara fåfäng, men han besjunger livet. Vilken fåfänga Peter Englund håller sig med är höljt i dunkel men kan inte desto mindre vara betydande. Särskilt om man betänker den förintande snarstuckenhet med vilken han svarar när han blir uppbjuden.
Han skriver stentråkiga böcker om Karl XII, som dock kanske kan ge en fingervisning om vilka machiavelliska marschtakter han föredrar framför de lättsammare tongångarna i Let’s dance.
Englund har även skrivit en sällsynt uttråkande bok om drottning Kristina. Jag fick plåga mig igenom den. Fast den var tunn i formatet kändes den rentav långrandig och liksom poänglös i sina anemiska tablåer. Ranelids litteratur känns färgsprakande kunglig i jämförelse.
Trots sin stela hållning verkar emellertid Peter Englund ha svårt att hålla på formerna, som anstår den sekreterare som vill kalla sig ständig. Men det kan å andra sidan harmoniera väl med den bryskhetens tidsanda som det fria ordet nu får hålla till godo med som livsluft.
Och, vem vet, kanske har han hämtat inspiration från en annan bloggare som inte heller har vett att hålla tangentbordet i styr, utan sprätter iväg sina kommunikéer lite hur som helst. Spela roll liksom. Är man ständig så är man.
Alliansen är verkligen en enda stor bluff.Och deras okunnighet är direkt pinsam. Och så står de i SVT:s slutdebatt och behandlar andra människor som de vore idioter. De kom till överskott och går med underskott. Så är det varje gång borgerligheten intar makten genom sin indiskreta charm som utgörs av en fulländning i konsten att dölja avgrundsdjup dumhet bakom auktoritär sergeantartikulation.
Döende och svårt cancersjuka är enligt veritabelt lilla Fredrik ”Människor som vant sig vid passivitet och utanförskap” men som nu med de Nya Moderaternas Arbeitslinje från 30-talet skall piskas ut och jobba. Den osnutna ungmoderaten som inte tyckte att någonting över svältgränsen skulle skattefinansieras har vuxit upp och istället tillägnat sig en fullt utbildad fascistoid människosyn (helt kongruent med hans partis placering i samma partigrupp som Berlusconis i EU) som driver människor direkt i döden.
Reinfeldt illustrerade också med berömvärd tydlighet vad de oskadliggjorda feministerna brukade kalla ”härskarteknik” när han plötsligt i brist på argument övergår till att använda förnamn för att hävda sig mot Maria Wetterstrand – då (vilket framgår av hans konsternerade uppsyn) neandertalsk kortslutning uppenbart hotar i den brydda hjärnan inför Wetterstrands glasklara motargumentation. Som den pigga, intelligenta och medkännande politiker hon helt solklart är så har hon nämligen förmåga att föra komplexa resonemang till skillnad från Reinfeldt som bara klarar att hålla fixeringen vid Arbetslinjen i huvudet.
Ljushuvudet Jan Björklund nöjde sig å sin sida inte med att överlägset småleende lägga huvudet på sned utan kompletterade till och med med ett men lilla Maria…Vidare fortsatte han att dumdrygt och paternalistiskt prata om det förkastliga med ”rysk gas” samtidigt som han sitter i en regering vars ”miljö”minister helt utan strid krupit till korset och tillåtit rysk gasledning i Östersjön, något som de rödgröna naturligtvis var emot.
En gasledning som miljöexperter och remissinstanser dessutom menar kan innebära miljöstörningar, tillåtandet av vilken även kastar ett grumlighetens ännu grumligare ljus över Carl Bildt och hans tidigare omfattande aktieinnehav i Vostok Nafta med kopplingar till Nord Stream som ska bygga gasledningen, en gasledning som också förstärker hotbilden mot Sverige.
Den hotbilden förstärks för övrigt också av att Carl Bildt ägnat mandatperioden åt att leka europeisk statsman på den storpolitiska arenan genom skapandet av det Östliga Partnerskapet – ”ett svenskt-polskt initiativ” varpå polska regeringen mystiskt dog i en flygolycka precis före landning i Smolensk.
Tant (M)aud som inte drog sig för att prata huvudlöst förstånd med ungdomarna med förment (M)oderligt tonfall passade även på att i bästa Onkel-Tom-stil hylla våra flitiga och ivriga invandrare, som stode hon i viktoriansk tid på ett naturgeografiskt museum och betraktade urbefolkningsalster konstfullt förfärdigade av primitiva men hantverksskickliga vildar.
Vidare pratade hon om Alliansens företagar- och avregleringspolitik som enligt henne gynnar framväxten av mer vindkraft. Senast häromdagen stod hon också i tv och yvade sig över att kärnkraftsuppgörelsen lett till att elbolagen nu storsatsar på vindkraft – när det i själva verket förhåller sig så, om man tar Eon som exempel, att man tänker satsa 14 miljarder på kärnkraft och bara en halv miljard på vindkraft efter regeringens kärnkrafts”uppgörelse” (dvs det är uppgjort genom att regeringen lytt order från näringslivet). Detta är en marionettregering utan hjärna.
Å andra sidan, vad ska en marionettregering med en hjärna till? Då blir den ju bara svårare att styra för dem som håller i trådarna – dvs Svenskt Näringsliv, de gangsterekonomiska globalkoncernerna och EU:s neokoloniala stormakter. Och ur den aspekten är den här regeringen perfekt – spelet för gallerierna är verklighetstroget för det ser verkligen ut som de rör sig, föreslår, beslutar och diskuterar.
Ja, Alliansen är i sanning Dumskallarnas sammansvärjning. De bräker om att ”öka kompetens” men den de skulle öka är definitivt sin egen för något mer dumdrygt och okunnigt får man leta efter. Man pratar om kärnkrafsbyggen som om nya kärnkraftverk trollas fram på fem minuter och är gratis att bygga – det tar åratal och kan inte finansieras utan kraftiga statliga subventioner varför det naturligtvis inte blir en krona över till satsning på förnyelsebart. De ljuger hela tiden.
När de bröstar upp sig för att med samma förnumstiga översittardiktion börja prata om våldsbrottsligheten bland ungdomar så excellerar de i gravallvarlig inkompetens. För en enig expertkår känner ju självfallet till det väl belagda sambandet mellan alkohol och våld men det bekymrar inte lådvinshögern. Man kan också fråga sig: Skapar ökad fattigdom och klyftor mer kriminalitet, eller mindre? Med regeringens EU- och avregleringspolitik har nu även både spritreklam i tv på bästa sändningstid och ett tidigare aldrig skådat inflöde av EU-alkohol i landet möjliggjorts. Samtidigt som missbruksvården bantats ned till obefintlighetsnivå.
Vinner den sittande regeringen valet, då är det med andra ord stupiditeten som segrat. För dig som vill ha mer detaljerad information om vilka dumheter regeringen haft för sig under de fyra år som gått så kan du läsa i mitt arkiv för jag har bevakat det – och själv blivit djupt chockad över vad jag funnit.
En varning utfärdas: Om du tycker det verkar skrämmande kan jag upplysa dig om att det är ingenting mot hur det kommer att bli med fyra alliansår till. De kommer att innehålla totalslakt på välfärden – med 100 miljarder ytterligare i utförsäljningar av statlig egendom, närmast av Vattenfall och då börjar man genast på måndag, samt ett slutgiltigt avskaffande av trygghetsförsäkringarna, dvs arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.
Med bolånetaket och Basel III-regleringen i antågande finns det mycket som talar för att fastighetsbubblan kommer att brisera – med förödande effekter i Sverige på grund av Alliansens passiva arbetsmarknadspolitik och vårdslösa hantering av skattemedlen med utförsäljnings- och avregleringspolitiken samt Anders Borgs generösa utlåning till räddningen av den räddningslösa euron.
Tyska banker aviserar nu, samtidigt som den tyska exporten – som väntat efter de europeiska åtstramningspaketen – börjar dala, att de har ett enormt kapitalbehov, dessutom visade sig EU-bankernas stresstest inte ha inkluderat betydande delar av bankernas verkliga exponering mot statsskuldtyngda länders statsobligationer.
Som jag påpekat i tidigare bloggpost ”Anders borg föröder svensk ekonomi” så har Anders Borg alltså på lösa grunder äventyrat vår ekonomi genom att skuldsätta skattebetalarna ytterligare för utlåning till länder som i sin tur redan är skuldsatta till över 100 %. Detta är särskilt ansvarlöst med tanke på att Sverige förutom en inte föraktlig statsskuld har en enorm utlandsskuld på privatsidan som är nästan tre gånger så hög som BNP, vilket innebär att landet avbetalar stora summor som, till skillnad från den del av statsskulden som transfereras inom landet, inte för med sig att pengar cirkuleras tillbaka in i svensk ekonomi utan också de bara flyter ut i strömmar som försvinner till kreditorer utomlands.
När fastighetsbubblan i Sverige således slutligen briserar, vilket vi med tanke på den världsekonomiska utvecklingen faktiskt kan vänta oss vilken dag som helst, så blir det en chock som heter duga med andra ord.
I bloggposten ”Trettiotalet ringde och ville ha tillbaka sin människosyn” redovisar Fredrik Edin med skärmdump hur moderata riksdagsledamoten Margareta Cederfelt återanvänder högerpropagandistisk slagordsslagg som man trodde för alltid hamnat på historiens skräphög.
I partiledarduellen påstår Reinfeldt med innerligt tonfall hur enig han är med Mona Sahlin om vikten av att motarbeta SD på alla tillgängliga sätt. Trots denna rörande enighet skriver moderata riksdagsledamöter blogginlägg med rubriken ”Arbete ger frihet”. Och trots denna påstådda gemensamma front mot SD står Reinfeldt fast vid sin avsikt att bilda regering även om det innebär en minoritetsregering vilket tvärtom skulle välkomna SD som vågmästare i riksdagen, något som också Maud Olofsson deklarerat i partiledarutfrågningen där hon stolt basunerade ut, att hon gärna samarbetar med den kommunistiska enpartistaten Kina samtidigt som hon ”aldrig” skulle samarbeta med Sahlin genom att sätta sig i regering med det rödgröna blocket även om det skulle mota undan SD.
Detta lämnar fältet vidöppet för allsköns spekulationer rörande Alliansens mer verkliga intentioner när det gäller högerpopulismens vara eller inte vara i regeringsställning, vilket även får mig att rysa vid tanke på vad de av Alliansen föreslagna ”frizonerna” i miljonprogrammet i själva verket skulle innebära.
I partiledarduellen mellan Reinfeldt och Sahlinigår argumenterar Reinfeldt som det passar honom. Hans demagogi är iögonenfallande. Med emfas poängterar han att de arbetslösa och sjukskrivna inte är någon statisk grupp som består av samma personer hela tiden. Men detta motsägs ju helt och hållet av den verklighet som hans regering med sin politik skapat under sina fyra år vid regeringsmakten. I den verkligheten växer nämligen gruppen ungdomar som hamnat i ett permanentat utanförskap liksom långtidsarbetslösheten tillsammans med antalet socialbidragstagare, utförsäkrade från sjukförsäkringen och arbetslösa som saknar ersättning. Det handlar om en social utslagning av historisk omfattning.
Reinfeldt säger vidare, att den främsta anledningen till att ungdomar blir arbetslösa är oavslutat gymnasium, samtidigt som han tar bort möjligheten att läsa upp betygen på Komvux, gör det svårare att komma in på högskolan och inte gör något åt kommunernas dåliga ekonomi så att skolornas kvalitet kan förbättras, utan endast mumlar om förstatligande av skolan samtidigt som man haft fyra år på sig att genomföra detta och ändå inte gjort det. Vidare är det just den borgerliga alliansens nedskärnings- och avregleringspolitik, som lett till överbefolkade klasser och dramatiskt försämrad arbetsmiljö för lärare samt minskad andel resurspersonal.
När man sänker skatterna samtidigt som lönerna sänks och avregleringar gör att allt annat såsom t ex el blivit dyrare, då blir resultatet dessutom plus minus noll eller till och med minus, och det Nya Arbetarpartiets politik är därför en låglönepolitik som heter duga, med allt otryggare anställningsformer, mer slimmade organisationer och avsevärt mycket sämre arbetsmiljö.
Reinfeldt har också mage att påstå, att det blir mer i plånboken för ”sjuksköterskor, lärare och poliser” om man sänker skatterna ytterligare, men det är ju skatterna som finansierar både lärare, sjuksköterskor och poliser varför ytterligare skattesänkningar mer troligt kommer att leda till ökad arbetslöshet bland ”samhällsbärarna” mer än nånting annat.
Med anledning av Stellan Skarsgårds framträdande i valrörelsen för de rödgröna, där han under sitt tal i Kungsträdgården just påtalar Alliansens nyliberalt fanatiska tro på utförsäljning av allmän egendom till privata ägare (fvb till skatteparadisen) återpublicerar jag ett inlägg som specificerar mer exakt vilken nyliberalt marknadsreligiös tro som tvångsutförsäljningarna baserar sig på, de utförsäljningar som gör Sverige urarva på både sitt territorium och sin välfärd och som Alliansen avser att fortsätta med så fort väljarna ger klartecken för fyra år till vid regeringsmakten:
I sitt inlägg ”Välkommen Mr Borg, vi väntar på blommorna”, så tar Ett hjärta Rött upp Anders Borgs väder- och årstidsmetaforik, och gör en jämförelse med filmen Being There, eller Welcome, Mr Chance. Den med Peter Sellers i huvudrollen, om trädgårdsmästaren som upphöjs till statsman, trots att han aldrig varit utanför sin arbetsgivares trädgård utan, förutom från den klosterliknande trädgårdens mylla, endast inhämtat visdom genom att titta på TV. Det är en jämförelse som jag tycker det finns anledning att dröja vid.
Anders Borgs väder- och årstidsmetaforik är ju allom bekant och, vid närmare eftertanke, som hämtad ur en postilla eller bondepraktika från förr i världen. Kanske har han låtit sig inspireras av filmen vem vet, det är ju trots allt ändå en satir som likt satirers vana är en förvrängning av en ursprunlig verklighetsiakttagelse, nämligen den att folk kan gå på lite vad som helst – bara det kläs i en lättbegriplig språkdräkt som alla kan relatera till. Efter regn kommer solsken ungefär. Ett slagkraftigt och landsfaderligt anlagt tonfall som kan tänkas attrahera det stora folkflertalet på ett lagom sloganbetonat sätt och på köpet i denna nyttotänkandets förlovade tid utvecklas till att bli ett politiskt brukbart personligt varumärke.
Men, med den ekonomiska politik från chicagoklosterskolans neoliberaler som Borg följer bokstavstroget, är det nu mer fimbulvinter, för att inte säga istid, som för evärderlig tid kommer att gälla. I vår Herres nyliberala hage finns nämligen stora portioner medveten cynism förBorgad. Varför jag finner det motiverat med en liten idéhistorisk exkursion.
Det löjligaste med den neo-liberala marknadsreligionen är ju att det förblir höljt i nån slags popigt nozick-dunkel att hela tänkandet liksom bara är ett näringsbefriat omkok påAdam Smith. En primitiv form av kapitalism som absolut vrider klockan långt tillbaka. I den finns inga sociala hänsyn överhuvudtaget. Och till det finns specifika teologiska orsaker.
Vad jag vill ha sagt är, att liksom beträffande de flesta idéer finns här ett religiöst ursprung, vilket är anledningen till att jag kallar neoliberalismen för en marknadsreligion. Adam Smith var ju övertygad presbyterian som hade gått i lära hos Francis Hutcheson. Den osynliga handen är där en tanke hämtad från Calvin, då vissa delar av den presbyterianska läran är calvinsk; bland annat alltså just den om den osynliga handen.
Den osynliga handen är ju då förstås Guds hand, vilken hela tiden ser till, att det går väl för dem som är förutbestämda till frälsning på den helt och hållet fria marknaden – respektive att det går bokstavligt talat åt h-e för dem, som är förutbestämda till evig fördömelse (de i Utanförskapet skulle man kunna säga).
Ty Calvin hade ju, till skillnad från Luther, som enbart omfattade läran om enkel predestination, istället utarbetat en lära om dubbel predestination – som således inte bara gick ut på att vissa är utvalda av Gud till frälsning – utan att det också finns andra som Gud utvalt till fördömelse. Det är därför det enligt Adam Smith inte heller är någon mening att ingripa i det gudomliga skeendet, det sköter den osynliga handen (=Guds hand) alldeles av sig själv, därav laissez-faire. För till saken hör, att den presbyterianska läran, som Adam Smith var nitisk anhängare av, tillika utmärker sig av en fullständigt orubblig tro på Bibelns och Guds absoluta auktoritet och suveränitet.
”According to Calvin, providence is not merely general but extends to each event and every individual. From the beginning of time, the course of the world is predestined. Within this theological framework, there is no such thing as fortune or chance because everything ”is directed by God’s ever-present hand.” God’s hand is not, of course, always visible; on the contrary, since God’s plan is
”secret,” ”the true causes of events are hidden to us.” The hand of providence, in other words, is invisible. Calvin, then, is the first to suggest the image of the invisible hand, which Smith makes famous.”
Calvin’s doctrine of providence leads to an understanding of the world and life in it that differs significantly from Lutheranism.”
Calvin utarbetade således enligt denna sin tro om dubbel predestination (varje människa är alltså enligt honom förutbestämd till frälsning eller fördömelse) de fem trossatserna TULIPvilka lyder som följer:
”I. Total depravity– Människans totala fördärv, innebär att människan efter syndafallet är fullständigt fördärvad utan förmåga att vända sig till Gud.
II. Unconditional grace – Ovillkorlig utkorelse, innebär att Gud utvalt somliga till att bli frälsta utan hänseende till någon beskaffenhet hos dem.
III. Limited atonement – Begränsad försoning, innebär att Jesu försoningsdöd är begränsad till de utvalda. Kristus har enligt denna artikel inte dött för alla människor utan enbart för vissa.
IV. Irresistible grace – Oemotståndlig nåd, innebär att den utkorade människans vilja förändras till att glatt och villigt tro på Jesus till frälsning..
V. Perseverence of the saints – De heligas bevarande, innebär att den som en gång kommit till tro kommer att bevaras i tron och kan inte falla av. ”
De fördömda däremot (de i Utanförskapet) har alltså ingen del i frälsningen – utan är predestinerade till undergång. Därav är det enligt Adam Smiths läror ingen mening att ingripa i det förutbestämda skeendet – utan man låter helt fromt laissez-faire råda på livets stora marknad, och så styr den osynliga handen (= Guds hand ) alldeles av sig själv. Som Calvin säger:
”In conformity, therefore, to the clear doctrine of the Scripture, we assert, that by an eternal and immutable counsel, God has once for all determined, both whom he would admit to salvation, and whom he would condemn to destruction”.
Så, jag håller med Ett hjärta Rött i så motto, att det är verkligt mossiga idéer, som ursprungligen ligger bakom den svenska ekonomiska politiken just nu, dock idéer om klart utstakad frälsning och fördömelse, och inte hämtade ur en tankarnas trädgård, där slumpvisa hugskott råder, utan alltså istället en där rosorna sticks selektivt så man kan bli förgiftad och dö, eftersom Anders Borg omvittnat omfattar Chicagoskolans tankar om ekonomisk politik, vilka är hämtade ur de neoliberala doktrinerna som har sin upprinnelse hos ”the ardent Presbyterian” Adam Smith – skotte till på köpet. Och det vet vi ju alla – att skottar är snåla, eller hur?
Vad är det då som synliggör om en människa är förutbestämd till frälsning, eller fördömelse? Jo, det är enligt Calvins teologi vandeln. Därav jobblinjen. De som inte får något jobb – de i Utanförskapet – ja, det kan ni ju tänka er då vad orsaken är – deras eget fel. De har inte jobbat tillräckligt hårt – och visar på det sättet upp vilka de är, alltid varit och alltid kommer att förbli; De fördömda som är förutbestämda att gå under. För det har den osynliga handen redan bestämt. Och då lägger man inte sina smutsiga små fingrar emellan, med några hädiska keynesianska transfereringar, utan låter gudfruktigt försynen råda.”
Miljön är en katastrof och livsmedelsbrist hotar. Med alliansens skiffergas-, ESS- och uranbrytningspolitik kan vi se fram emot ytterligare förstörelse av dyrbar åkermark och därmed minskade möjligheter för Sverige att försörja sig med livsmedel. Naturligtvis diskuteras varken Bildts blodiga Sudanaffärer, internationellt kritiserade utrikespolitik, euro-frågan eller miljöpolitiken av de alliansmärkta rikstäckande tidningarna, vars påbjudna strutsmentalitet dominerar media helt och hållet vilket sammantaget pekar mot ett katastrofalt valresultat – ur både miljö-, säkerhets- och försörjningssynpunkt.
På liknande sätt är Allianstidningarnas ”opinionsmätningar” förskönande omskrivningar för något som korrektare borde benämnas politisk reklam. Att dagens Demoskopimätning är äldre än den Synovatemätning som häromdagen visade att de rödgröna går framåt är ingenting som hindrar Excessen från att övertolkande publicera den förstnämnda idag, som vore den färskare.
När ett helt samhälle utbrister i denna utsaga kan det finnas en viss anledning att undra huruvida det är lättare att vara anonym i Bjästa än i New York City.
Sverige är ett kallt och ensamt land, förvisso, det tror jag de allra flesta blivit varse i takt med accelerationen av antalet utförsäkringsärenden, men varför skulle då pojken komma till kyrkan och dela ut blommor till alla, som en fin demonstration? Av vad, undrar man, om ingen vet något?
Det behövs väl inte då. Då riktar man ju bara strålkastarljuset mot något som man helst skulle vilja förbigå med största möjliga diskretion. Varför då iscensätta en uppseendeväckande demonstration med en symboliskt laddad gest? I ett så pass litet samhälle? På en sådan central plats, som kyrkan nog ändå måste anses vara, i en pastoral liten idyll av Bjästas typ? Vid ett sådant iögonenstickande tillfälle, som en skolavslutning? När ingen ändå vet något. Då får ju alla reda på, att det ”är något”. Och då kan ju folk verkligen börja ”undra”.
Vad skulle den därför betyda? Och prästen som inte heller visste något, visste ju tydligen ändå så pass mycket, att det var väldigt synd om den här gossen, dessutom på ett alldeles särskilt och fullständigt väsensskilt sätt jämfört med vad som gällde för flickan (som av någon underlig anledning bestämt sig för att inte gå dit, ingen visste varför hon inte kom).
Med anledning av kvällens Uppdrag Granskning om den nedslående folkopinionen i Bjästa tycker jag det finns anledning att återreprisera ett inlägg som jag skrev i anslutning till den Internationella Kvinnodagen 8 mars 2009.
Mycket har nämligen inte hänt sen dess, eller för övrigt sen urminnes tider, mer än att allt mest bara blivit värre. ”Vardagsbrotten” mot tjejer och kvinnor fortsätter sin gilla gång genom ett allt hårdare belastat och mindre bemannat rättsväsende och pöbeln förnekar sig inte.
En sak tycker jag dock är viktig att tillägga – de stenåldersvärderingar som man ofta tillskriver ‘ungdomskulturen’ är endast en grotesk uppförstorad manifestation av vuxensamhällets latenta värderingar. Dessa är sig som sagt lika sen urminnes tider, inte minst sen 30-talet, och ungdomarna visar bara hur väluppfostrat de internaliserat dem. Ett vuxensamhälle som lider av svårartat förakt för svaghet och lägger skulden på offret – vare sig det gäller våldtagna barn eller andra utsatta grupper – säger också allt om den fascistoida utveckling som just nu pågår.
Jag tänkte att man skulle ta och motpeppra lite – för de som menar att vi bör lägga tungt fokus på de oskyldigt dömda för våldtäkt har siffrorna mot sig. Åtminstone om man ska gå efter verifierbar statistik som finns t ex i Amnestys rapport från 2008 som tar upp alla anmälningar, väckta åtal och fällande domar i våldtäktsmål under 2007; FALLET NEDLAGT.
Där framgår det istället attendast cirka 5 % eller 216 av de 3500 våldtäktsanmälningarna under 2007 gick till fällande dom och i bara 12 % eller 449 av anmälningarna väcktes åtal, att jämföra med 28-44% för andra grova våldsbrott. Och då räknar Brottsförebyggande Rådet, BRÅ enligt gängse metoder med ett mörkertal – på 30 000 våldtäkter under året.
Av detta att döma kan man dra följande slutsats: Med bara 5 % av gjorda anmälningar inom en brottskategori, som går till fällande dom är det ett faktum som borde peka i riktning mot att man har höga beviskrav. Att just de 5 %-en till alarmerande andel skulle utgöras av mål där oskyldigt dömda fälls skulle således tyda på att det faktiska antalet våldtäkter i princip är lika med noll, alternativt att vi har ett helt inkompetent rättsväsen, som i stort sett bara tar upp fall med extremt svag bevisning och lämnar övriga därhän, vilket i så fall borde föranleda omedelbara åtgärder.
Skall man istället tro statistiken är det i principstraffritt i de allra flesta fall att begå en våldtäkt, för antalet anmälningar, åtal och fällande domar är det svårt att ljuga om då det finns svart på vitt. Det var då Amnesty uppmanade regeringen att besluta om krav på samtycke men med den här högerregeringen så blir det ju aldrig av nånting sånt. Men miljöpartiet krävde att Sverige skulle införa en sådan lag, som redan finns i andra länder, det vet jag.
Rapporten talar då för att det kan ligga en del sanning i de granskningar som t exKatarina Wennstam har gjort i Flickan och Skulden där hon går igenom domar och där den dominerande bilden är att tjejer ständigt ifrågasätts och dessutom på suspekta grunder – deras klädsel, deras sexvanor, promiskuitet, drickande, flirtighet osv, dvs ansvaret läggs på dem, så tungt att det således istället förhåller sig så, att en försvinnande liten del av de faktiska förövarna ställs till juridiskt ansvar för sin gärning.
Detta stämmer också med domstolarnas larm om att de behöver mer resurser, då anslagstilldelningen inte är kongruent – när polisen fått mer resurser så har domstolarna blivit utan, vilket leder till en sådan eftersläpning, att man hela tiden måste hårdprioritera, och sålla bort stora mängder, vilket gör att det snarare verkar vara brottsoffren som är de stora förlorarna i sammanhanget och inte gärningsmännen.
Skadestånden är ju också ett kapitel som är mörkt när det gäller upprättelse för brottsoffer i Sverige. Det har ju även ministrar framhållit.
Alliansfritt Sverige – Abortmotståndare hyllar regeringen och Europaparlamentariker – Citat: ”Marit Paulsen (Fp) lyfts fram [av Ja till Livet] för att hon vill tillåta för gynekologer i EU att vägra utföra aborter, och till och med vägra skriva ut p-piller.Det vill också Gunnar Hökmark (M) genomföra,men han har bara börjat: Han håller också med Ja till Livet om frågan om att EU inte ska ge mer bistånd till att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter förstärks. Vidare vill inte Hökmark att laglig abort ska vara en allmän mänsklig rättighet i Europa, vilket förärar honom på en andraplats på listan, efter Tuve Skånberg, och före Ella Bohlin (!).
Ja till Livet har fått en ny kelgris, och vi som trodde att frågan om kvinnors rätt till sin egen kropp i viss mån var avslutad i Sverige har fått på nöten då regeringspartiets förstekandidat uppenbarligen kommer driva frågan i motsatt riktning ”
Jenny Stiernstedt gör en ganska rättvisande sammanfattning av partiledardebatten i DN-artikeln ”2010 års första tv-debatt mellan riksdagspartierna”. Det märkliga är att den ideologiska kritiken och EU-frågan uteblir, både i själva debatten och i analyserna av den.
I Davos har just den politiskaoch ekonomiska världseliten samlats och riktat mycket hård för att inte säga förödande kritik mot bankernas sätt att slösa bort de massiva bidragen som beviljas dem och som sakta men säkert tömmer statskassorna. Istället för långivning till produktiva investeringar t ex för klimatomställning, har bankerna fortsatt höja direktörslöner, betala ut bonusar och låna ut till nya fastighetsbubblor respektive högriskspekulerat i snabba klipp. Hur kan då staterna vara så obotligt dumma att de fortsätter betala ut dem frågar man sig.
Frågan är då vidare varför politikerna inte riktar kritiken mot sig själva – det är ju de som måste hantera skattepengarna på ett ansvarigt sätt genom styrning och inte slänga dem omkring sig hur som helst. Om de istället för att skänka bort skattebetalarnas pengar till pyramidspel satsar pengarna i gröna investeringar, på offentliga jobb i välfärd och social sektor, på utveckling av förnyelsebara energislag och en miljöbil så börjar ekonomin läkas reellt. Då skapas långsiktigt hållbar sysselsättning och man kommer en bra bit på vägen vad gäller klimatomställning. Frågan är om det inte redan är för sent. För euroländerna är det troligen kört på grund av den skyhöga skuldsättningen. Sverige kanske har någon liten chans kvar att reparera ekonomin, men då måste det ske nu.
Men det är ju bara ett hjärnspöke från 1700-talet, utan någon som helst relevans i verkligheten. Marknaden har gjort vad politikerna ålagt den – satsat på egenintresset och ingenting annat – precis som ideologin föreskriver. Politik innebär styrning – och denna styrning har politikerna frånsagt sig till förmån för ”den osynliga handen” (enligt Adam Smith = Guds hand) och dess sortering av mänskligheten i vinnare och förlorare, även det precis som ideologin (eller närmare bestämt de presbyterianskt kalvinska vanföreställningarna) föreskriver. Då blir det laissez-faire och det enda som skapas med det är fattigdom, miljöförstörelse och social utslagning.
Anders Borg och Alliansendelar uppenbarligen tron på att försämringar i välfärdssystemen gör att arbetslösa får jobb och cancersjuka orkar arbeta. Och även om detta inte sker, så verkar det enligt dem kvitta lika – för enligt lärofadern Adam Smiths marknadsreligion så är ju de i Utanförskapet ändå dömda till utslagning genom att den ”osynliga handen” på förhand determinerat dem till undergång, och då lägger man som sagt inte sina smutsiga små fingrar emellan, med några hädiska keynesianska transfereringar, utan låter gudfruktigt försynen råda.
Many are afraid that tackling climate change is going to be too costly. But increasingly, studies are showing action will not just be cheaper than inaction, but could actually result in economic, environmental and even health benefits, while improving sustainability. This new page includes more information on the above issues. Read full article: Action on cl […]
Recently released data showed that 2014 was the hottest year since records began in 1880. This update includes updated charts and graphs and animations that look into this further. Read full article: Climate Change and Global Warming Introduction
An overview of the Climate Change Conference (also known as COP 20), held in Lima, Peru in December 2014. While it seemed like it was a successful meeting, because developing nations were committed to drawing up their own plans for emissions reductions for the first time, a number of important issues were left undecided such as how financing would work. This […]
Fidel Castro, who died on November 25, was one of the most prominent figures of the Cold War and an adversary of ten consecutive U.S. presidential administrations. This reading list considers the legacy of his nearly fifty years in power, including the Cuban Missle Crisis, the U.S. economic embargo, and the years following the Cold War.
The confirmation by UN monitors that Iran has complied with the deal to dismantle large parts of its nuclear program lifts major sanctions and ushers in a new era for the Middle East. This issue guide offers analysis and background.
As the deadline looms for the completion of a deal to limit Iran's nuclear program, this issue guide provides background on the diplomatic progress and stumbling blocks, and possible consequences of an agreement.
Five years after the onset of its sovereign debt crisis, Greece once again finds itself on the precipice of default and a departure from the nineteen-member eurozone. This reading list provides expert background and analysis of the crisis.
Mubarak's ouster was the natural outgrowth of his regime's corruption and economic exclusion, the alienation of Egypt's youth, and divisions among the country's elites. How those elites and the young protesters realign themselves now will determine whether post-Mubarak Egypt emerges as a true democracy. This article appears in the Foreign […]
Ronan Farrow interviews the actress Rose McGowan on what it felt like to watch the convicted predator Harvey Weinstein be taken into police custody after being found guilty of sex crimes.
John Cassidy writes about the continuing spread of coronavirus and the resulting effect on the U.S. stock market and, potentially, the American economy over all.
Masha Gessen writes about Bernie Sanders’s comments about socialism and totalitarianism in Cuba and China in a “60 Minutes” interview and a CNN town hall, respectively, and what they illustrate about the Democratic front-runner’s ideology.
