Etikettarkiv: unni drougge

Boken som stapelvara och kvällstidningsjournalisten som författare

Unni Drougge har skrivit en bitsk bloggpost om Jan Guillous position som mediaorakel och svensk litterär superstar, ”Jan Guillou – Brobrännaren”.

Man skulle kunna tro att det har att göra med den personliga vendettan som ägt rum mellan de båda, efter att Jan Guillou korthugget sågade hennes bok Boven i mitt drama kallas kärlek som en vedkapmen efter närmare research förstår man hur rätt hon nog tyvärr har i sina bedömningar av Hamiltons hyperkrönte skapare:

”Som de flesta narcissistiska makthavare omger han sig endast av ja-sägare och får därmed allt mindre kontakt med den oredigerade verkligheten (han har exempelvis kategoriskt och konsekvent vänt ryggen åt hela internet). Guillou tror således att hans ord ännu väger tungt och att han är en stor man i staten. Utan att skämta tillkännager han därför att han är ‘skickad’ att skriva en romansvit om 1900-talet. Det är bara han som kan göra det, säger han. [. . .] Med andra ord är Jan sig lik; i sina egna ögon är han fullt jämförbar med, säg, Thomas Mann. Det som däremot inte upphör att förvåna är hur medieeliten fortsätter låta honom vara en stat i staten. Efter de snälla recensionerna, som egentligen kunde ha utformats som råa gapflabb, får så Jan kliva upp i mediernas höga bönetorn och därifrån utdela högljudda och förödmjukande underkännanden av sina kritiker. Har någon annan författare den rätten?”

Hyllningarna av Jan Guillous döda tegelsten Brobyggarna framstår nämligen som minst sagt lismande.

Som kronan på fjäskeriverket kan man sen se “Kultur Specials” upphöjning av Jan Guillou till uppstoppad väggprydnad. Om inte förr så då når man full förståelse för hur långt media gått i sin okritiska hyllning av denna litterära stapelvarufabrikant.

Hans ännu inte lika intellektuellt uppstoppade hustru gör vad hon kan i det filmade “författarporträttet” för att desperat nagla fast honom vid verkligheten, alltmedan hans skrockande förnumstiga utsagor om samtiden och Bonniers fördunstar i ett moln av årgångsvin från den securitasbevakade alkobunkern.

Stundtals flackar hans blick oroligt efter att han tassat i raggsockorna efter henne med sina manuslappar en lång stund, som vore hon en ledstång att hålla i, när den av upphöjelsen fördunklade perceptionens förbindelser med världen utanför tycks stadda i farlig upplösning.

När han till slut sätter sig ner för att pusta ut efter den ansträngande förföljelsen, tycker man sig kunna ana en inre panik över att något kanske håller på att gå slutgiltigt förlorat.

Och det är nog det enda som bådar gott i den här ”dokumentären” (man erinrar sig ”Ondskan” som en fladdrande ensam låga i ett alltmer allomfatttande mörker av bottennapp). I övrigt är det illavarslande för att uttrycka det milt. Är det Piratförlagets PR-avdelning själv som kokat ihop detta fulländat pekoralistiska personporträtt? undrar man.

Inte nog med att självdistansen lyser med sin frånvaro, vi får också, genom en sista klumpig iscensättning av hyllningsföremålets erövringar i tillvaron, bevittna hur Jan Guillou stånkande forslar in en makabert strid ström av extremt stora och otympliga jakttroféer i det redan belamrade bostadshuset – ett slags nutida replik till Hemingways fästen i den amerikanska utmarken. I ett av rummen stirrar ett helt zoo av djurhuvuden ut från väggarna. Hur alla dessa nytillkomna också ska få plats  – tillsammans med ett lejon i naturlig storlek dessutom – framstår som obegripligt.

Men de enda i kritikerkören som försöker inrymma åtminstone ett korn av sanning i sina omdömen om Brobyggarna är Dala-Demokraten och Nils Schwartz i Expressen.

Kanske skulle Jan Guillou behöva ge sig ut på en lagom farlig singelsafari i verkligheten utan ledstång, och bli lite happy, happy. Samt ta farväl av årgångsvinerna ett tag, eller varför inte säga ett slutgiltigt adieu till dessa trolldrycker? Annars kan det nog komma att bli riktigt spöklikt på det förhärligade hjärnkontoret vad det lider.

Se tidigare bloggpost: Nobelpriset till Tomas Tranströmer – Bildspråkets virtuosLitteratur ej språkkonst

Läs: Dala-Demokraten – Magplask för Jan Guillou, Expressen – Jan Guillou: Brobyggarna, Tidningen Kulturen, Expressen – Guillou och Birro i författarbråk, SR – ”Han är svensk”, Folket i Bild 3/99 – Jan Guillou: ”Modern svensk litteratur är obegriplig”, Expressen – Jan Guillous sågning av Björn Ranelid

Bloggar: Tankaromib, Tankaromib – Funderingar kring Guillouattack nr 1, Fredman på Kvarnberget, Bokcirklar, Bokbloggar – Jan Guillou om Tranströmer, Annikas litteratur- och kulturblogg, Kulturkontoret – Guillou och obegripligheten, Marie Bjelmehag – Fin/ful litteratur

Piratpartiets ideologi – får inte ifrågasättas?

Eftersom det var jag som skrev kommentaren på unnidrougge.blogg så får jag väl ta och förklara mig än en gång – och det följande har jag också skrivit som svarskommentar på den bloggen – debatten är ju för ytlig:

Att jag ställt mig kritisk till Piratpartiets ideologi och otydlighet är ingen hemlighet. Det har jag redovisat i andra bloggposter. För övrigt trodde jag inte att det var främst de som hade synpunkter när det gäller att någon vill skydda sin anonymitet på nätet.

Jag vill belysa att det ju finns en bakomliggande ideologi för Piratpartiets ställningstagande i fildelningsfrågan – och den är ultraliberal – och ligger väldigt långt till höger.

Piratpartiet utgår enligt egen utsago från Friedrich von Hayek och Milton Friedman – och det handlar inte om någon ‘guilt-by-association’. Christian Engström härleder själv från Hayek och omtalar Milton Friedman som ‘Nobelpirat’. 

Dessa två ideologiskt tunga nationalekonomer beundrade och stödde till exempel Pinochets Chile för ekonomin där var extremt avreglerad – och diktaturen ursäktades då av dessa två med att ses som ett övergångsskede till den sant liberala samhällsform de eftersträvade – den utan några som helst statliga ingripanden (liktydig med Nattväktarstaten enligt mitt förmenande) – ungefär som marxister ser ‘proletariatets diktatur’ som övergångsfas till det klasslösa samhället.

Ett parti måste tåla en diskussion från sina ideologiska utgångspunkter – och Piratpartiets är uppenbarligen ultraliberala, närmast utilitaristiskt ultraliberala.

Och stöder Unni Drougge dem så tycker jag hon borde tåla den diskussionen också. Jag tycker nämligen det verkar vara ganska oförenliga sympatier – FI och Piratpartiet.

Jag är inte medlem i FI – inte i något annat parti heller, dock kan jag tycka att de är tydliga ideologiskt då till och med partinamnet förklarar vilken ideologi de representerar – feminismen. Inte lika lätt att härleda Piratflaggan till nyliberalismen i sin mest renläriga form som återfinns hos Hayek och Friedman.

På Piratpartiets hemsida kan man läsa om bakgrunden till deras ställningstagande om varför fildelning skall vara tillåtet, vilken de hämtar från Friedrich von Hayek.

Tillsammans med Milton Friedman tillhör Hayek de rabiataste motståndarna mot den keynesianska välfärdsstaten och utgår från extremt utilitaristiska principer.

I sitt försvar för Pinochets Chile lär Hayek ha sagt:

“My personal preference inclines to a liberal dictatorship and not to a democratic government where all liberalism is absent.”

Han föredrar alltså en liberal diktatur framför ett demokratiskt styre utan liberalism. Det framgår också klart och tydligt om man läser följande två intervjuer ur tidskriften El Mercurio: ”Friedrich von Hayek, Leader and Master of Liberalism” eller ”From Servitude to Liberty”.

Hayek anser alltså att man inte kan ha något som kallas upphovsrätt  – en grundtes som Piratpartiet har som ideologisk utgångspunkt – då upphovsrätten är att se som ett monopol som inskränker andra människors rätt närmare bestämt yttrandefrihet (dessa ultraliberaler avskyr ju naturligtvis monopol lika mycket som de avskyr statliga ingripanden). Så de anser det absurt att prata om upphovsrätt på det immateriella området överhuvudtaget – alltså en grundtes som enligt Engström uttrycks väl i en motion: “I andra sammanhang kräver vi att företagare har en affärsmodell som fungerar utan monopollagstiftning. Varför skulle inte det gälla artister?”

Man skiljer vidare helt mellan materiella produkter och ‘immateriella’ och menar ungefär att ‘immaterialrätterna är felaktiga för att man lagstiftar om materiella egenskaper för immateriella värden.’ – något som är hämtat direkt från Hayek. Jag anser att det synsättet andas materialism och kulturfientlighet, då man mycket starkt värnar egendomsrätt när det gäller materiella produkter men fråntar kulturutövare den rätten: ”Det är inte heller ekonomiskt motiverat med ett monopol som syftar till att ge upphovsmannen rätt att tjäna pengar på sin verksamhet”.

Så här skriver Piratpartiets Christian Engström om sina husgudar:

Nobelpristagaren FA Hayek förklarar skillnaden mellan konventionell äganderätt och upphovsrätt, och påpekar att det är stor skillnad på begränsade materiella resurser och obegränsade immateriella. Upphovsrätten medför inte ökad innovation. Dags för nästa Nobelpirat: ‘En senare Nobelpristagare, Milton Friedman, beskriver upphovsrätten som ett monopol som minskar utbudet till en nivå under den optimala. Upphovsrätten och de förbud som följer därav bör enligt Friedman främst beskrivas som en inskränkning av yttrandefriheten’.”

och säger sedan att det är:

 ”den här typen av grundläggande resonemang som ligger till grund för piratrörelsen, både i Sverige och globalt. Ska man begripa piraterna måste man begripa det som står i det här stycket i motionen.”

(dock hade Hayek och Friedman ingenting emot att yttrandefriheten utraderades i Pinochets Chile – för ekonomin var i alla fall avreglerad och marknaden fri – och det utilitaristiska går före – då man i den här förgreningen av nyliberalismen inte utgår från rättighetsetik utan har utilitaristiska utgångspunkter för sina ställningstaganden – en extrem form av nyttotänkande, vilket även framgår av motivationen till varför man är emot upphovsrätten – för att den ‘minskar utbudet till en nivå under den optimala’ ).

Så jag menar det handlar om idéer som står långt till höger.

Om Friedman och Hayeks intima förbindelser med Pinochet kan man läsa mer i Greg Grandins (latinamerikaexpert) klargörande essä: “Milton Friedman and the Economics of Empire – The Road from Serfdom” som är återgiven i utdrag på Counterpunch hemsida.

När det gäller Piratpartiet och sexköpslagen  så vill jag svara att det inte bara är jag som fått den uppfattningen att Piratpartiets sympatisörer är kritiska mot sexköpslagen.

Vi  kan ta ett exempel där just detta diskuterades, t ex i kommentarsfältet till bloggposten ”Kvinnorna och fildelningsdebatten”  hos Johanna Nylander – där sägs i kommentarsfältet så här, t ex av signaturen ”Jenny Maria”:

”Jag har förstått det som att PP är emot sexköpslagen och på den punkten är PP
och jag överens. Jag är av olika anledningar själv emot kriminalisering av
sexköp och anser lagen paternalistisk.”

Signaturen ”Tommy” säger i samma kommentarsfält så här:

”PP i sig har ingen policy för sexköpslagen däremot har medlemmarna säkert
åsikter. Vill minnas att det var Falkvinge som uttalade sig och kom ihåg att
hans åsikter är hans egna om det inte kommer som ett pressmeddelande från
Piratpartiet.”

Jag riktar då denna förklaring inte minst till signaturen ”Nina” som i kommentarsfältet till Unni Drougges bloggpost ”Släpp” skriver till mig:

”det där påståendet är överhuvudtaget för dumt för att ens bemötas med respekt.. Jävla Pucko!”

som svar till mitt påstående ”Den svenska sexköpslagen är för övrigt något som det verkar som många som sympatiserar med PP har som särskilt hatobjekt och föremål för raljans när det gäller svensk förbudsmentalitet.”

Till slut vill jag även klarlägga att jag själv är starkt emot de lagar som nu instiftas av EU men från helt andra ideologiska utgångspunkter än Piratpartiet, vilket jag redovisat i bloggposten Tänk analogt”.

Därför känns det sorgligt ifall de sista rösterna från en sargad vänster går till Piratpartiet för det kommer att kunna leda till ytterligare högerdominans efter valet 2010, vilket kan göra att den i det närmaste blir total, av opinionsmätningarna hittills att döma.

Jag tycker också det är relevant, och ibland avgörande från vilken utgångspunkt man är kritisk. Det finns t ex många som är kritiska till EU – från helt skilda utgångspunkter, många gånger oförenliga.

Politiska partier granskas hela tiden – på en mängd olika sätt – och Piratpartiet är ett politiskt parti,  ingen privatperson eller enskild tyckare. Varför kritiken upprör dem så är för mig därför obegripligt. 

Läs bloggarna Enligt min humla,  polymeriska tankar,  Leo Erlandsson,  opassande,  Anna Troberg, Stenskott,  Lasses bloggEn okuvlig bibliotekarie