Tag Archives: vuxenmobbning

Patriarkelsten och barnfattigdomen

När 108 legitimerade läkare går ut i ett upprop mot moderaternas Arbetslinje från 30-talet, så påstår Fia Patriarkelsten lillgammalt, att ”Arbetslinjen ger färre fattiga barn”.

Menar hon då att i takt med att föräldrarna dör ut, så försvinner barnen också på något sätt?

Hennes utspel påminner mig om den lilla präktiga naziflicka i filmen Sofies val, som snusförnuftigt undervisade allt hon lärt sig om första hjälpen till den polska kvinnan Sofie när denna svimmade av svält vid tvångsarbete i flickans pappa SS-kommendantens villa med groteskt blomstrande trädgård, mitt inne i dödsfabriken Auschwitz.

Även Mussolini belönade ”flerbarnsfamiljerna” med små tröstpris, så att den utsläpade modern kunde förlänas en blomma på Mors dag, för det fall hon inte redan dött i barnsäng.

Det är ungefär som när Allianzen påstår sig jobba för ”jämställdhet”.

Man inför svinlågt vårdnadsbidrag för kvinnors räkning, vilket ”bidrar” till att redan totalt maktlösa mödrar i förortens ”flerbarnsfamiljer” interneras än mer permanent i ghettots trångbodda (M)ögellägenheter, förvaltade av skrupelfria slu(M)värdar.

Och så en kraftigt tilltagen ”jämställdhetsbonus” för (M)än, som gynnar redan högavlönade fäder, och med grovt ekonomiskt fjäsk försöker förmå dem att ta ut lite pliktskyldig föräldraledighet genom att de samtidigt tillåts tjäna rejält på affären.

De verkligt fattiga – ensamstående mödrar – är bannlysta från allt ekonomiskt gynnande. Bostadsbidraget höjs inte, barnbidraget och underhållsstödet höjs inte heller.

Detta tillsammans med de låga kvinnolönerna och det ofrivilliga deltidsarbetet på timmar i kommuner och landsting eller ännu sämre icke-anställningar för nålpengar i bemanningsföretag , är de reella orsakerna bakom den utbredda barnfattigdomen.

Patriarkelsten vet naturligtvis också, att när det gäller ”flerbarnsfamiljer”, så är det egentligen bara de redan rika, som har råd att skaffa många barn, och absolut inte de ensamstående mödrar hos vilka barnfattigdomen har sin allt mer permanentade hemvist. Deras ett eller två barn får således inte ett öre, trots sitt kadaverdisciplinerat nedbantade antal.

Den förda politiken göder det hat mot ensamstående mödrar och deras barn som är en gemensam nämnare för den ständigt krackelerande patriarkala kärnfamiljens företrädare till vilka Patriarkelsten klämkäckt hör.

Kvinnor ska med ekonomiskt strypkoppel lära sig veta sin plats, varför skilsmässa inte ses med blida ögon, utan istället obstrueras, och då använder man verksam, ekonomisk bestraffning för att tvinga kvinnorna tillbaka till spisen och gratis vård av frisk man i hemmet, efter några hyperstressade, konfliktfyllda nålpenningstimmar av nästintill gratis underbemannad vård av de många i vård, skola, omsorg.

Så mot den verkliga barnfattigdomen gör (M)an absolut ingenting. Anders Borg klagar tvärtom över att ”ingångslönerna” i kommunerna är för höga. Han om någon borde veta, att med ”ingångslönen” fastställs lönenivån för lång tid framöver.

Borgs utspel göder således med sin lika förljugna patriarkpekpinneutsaga, även det, kvinnans fortsatta ekonomiska beroende av en kolerisk hustyrann som skall passas upp utan knot, annars blir hon utslängd ur villan och dess blomstrande trädgård, för det är han som har råd att köpa ut henne och inte tvärtom.

Det man inte begär och lyckas få direkt vid en nyanställning, det får man inte sen heller. I synnerhet inte i den kvinnliga låglönesektorn – vård, skola, omsorg.

Den obefintliga löneutvecklingen i denna den tröstlösaste av underutvecklingszoner talar sitt obönhörligt tydliga maktspråk.

Läs: AB – Sofia Arkelsten och Mats Gerdau: Arbetslinjen ger färre fattiga barn,  SVD – S: Mer jobb men inte höjda skatterSVD – Sluta straffa våra patienter, E24 – Borg ifrågasätter kommunlöner,  SVT – Borg kritisk mot höga kommunlöner [min anm: vem har sagt att de var höga, ett befängt påstående], Claes Krantz – Håkan Juholt och Tommy Waidelich låter som Anders Borg, DN, AB2, AB – ”Det blir inga höjda skatter”, Expressen – Sahlin kan få 140 000 i månaden av S, SVT – Österberg tvingas gå, SVT – Juholt vill ha kvinna på posten, erfar Rapport, SVT – Kungen skämtade om drottningens hälsa, SVT – Fler jobb, inte högre skatter, SVT – Statsvetaren Jenny Madestam: Med Waidelich har Juholt hittat nyckeln till storstadsväljaren, Jenny Madestam blogg (om statsvetarens roll i debatten) [min anm: eller ska vi säga ”retorikexpert” möjligen för deras politiserade (och avlönade) ”analyser” ger jag inte mycket för]

Se tidigare bloggposter: Utförsäkringarna – Det moderna folkmordetSlimmade organisationer, just-in-time och New Public ManagementDel II – Den sovande regeringen ZZVarför måste cancersjuka jobba heltid när sjukförsäkringen går med överskott?”Intensivvård” till näringslivet medan svårt sjuka utförsäkrasSkattepengar på export?

En alldeles särskild dag (Ettore Scola, 1977)

Sophie’s Choice (Alan Pakula, 1982)

Annonser

Skrattar bäst som skrattar sist?

Med anledning av Maciej Zarembas artikel i DN: ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde på temat ”Mobbarna och rättvisan” vill jag gärna påminna om två tidigare bloggposter som handlar lite mer om samma sak – för det är ju liksom ingen slump att svenska arbetslivet ser ut som det gör.

Att det ser ut som det gör är ju också en sanning som är så förträngd att det vid varje kafferast i vårt land med tiden lagrats en så tjockt påsmetad gäll glättighet över den tryckta stämningen att luften skulle kunna skäras med ett av de rakblad som mindre populära anställda inte sällan använder sig av för att ta livet av sig efter lång och trogen tjänst, om de inte redan dessförinnan belåtet drivits utför stupet av sina blodtörstiga ”arbetskamrater”.

Samhället förfasar sig över mobbningen i skolan utan att tala om att den bara är en blekt oskuldsfull kopia av den vuxet utstuderade och betydligt giftigare livsluften i arbetslivet. Det som äger rum där är således många gånger en fasaväckande spöklik projektion av den elakartade skolgårdens menagerier. Och liksom i skolan är det ofta en populär och skrupelfri ledargestalt som kaxigt går i bräschen för mobbpöbeln.

Samhället förfasar sig över de ”oförklarligt” höga långtidssjukskrivnings- och förtidspensioneringstalen. Alliansregeringen underkänner mobboffren som simulanter, inom psykiatrin tar man till minnesradering på löpande band för att stävja anstormningen av sjuka och traumatiserat behövande.

Se tidigare bloggposter: Slimmade organisationer, just-in-time och New Public Management, Del II – Den sovande regeringen ZZ, Den Monstruösa normaliteten eller Medelmåttans tyranni, Vad visste vi? Vi visste – Ingenting.

Läs: DN1,

Bloggarna: Peter Karlberg – Jag har varit i Mostar, , Simon Strand – TV-trams, Kent Persson (m) blogg, , Små människors musik, Galaxer i mina målarbraxer, Davids tankar, Stefan Nilsson – idrott och politik,  Piraten Anders, Farmorgun i Norrtälje, MAVERA, Högrelius tankar i skrift, Peo Wågström, , Alla dessa karlarIpse Cogita, the real mymlan, Kulturbloggen

Slimmade organisationer, just-in-time och New Public Management

Liksom i politiken har det även i befolkningen kommit att bildas två allt mer cementerade Block, och i fallet med befolkningen kan vi kalla dem De Utbrända och De Utfrusna. Det hela började när man inkorporerade ovan nämnda rubrikkomponenter som styrande element på arbetsplatserna. De Utbrända, som vi också skulle kunna kalla De Rädda blev då så rädda för att inte kunna hålla takten och därför förlora jobbet att de började mobba De Utfrusna, eller, som vi också skulle kunna kalla dem de något Mindre Rädda.
De Räddas rädsla växte, så att de började kombinera mobbnings- och utfrysningstaktiken med att stoltsera hur mycket bättre de var på allting, fast de kanske inte ens var det. Utan bara var duktiga på att komma i tid, eller att fjäska för Chefen (som också var Rädd). De något Mindre Rädda blev förbryllade över det förändrade beteendet, men eftersom de nu en gång inte var lika rädda, så tyckte de inte det var så farligt. Förrän de en vacker dag kom till arbetet och fick upptäcka att de hade fått ändrade arbetsuppgifter. Eller så flyttades de in i ett annat rum och fråntogs sina arbetsuppgifter. Eller så hände något annat överraskande, som att de t ex blev uppsagda pga arbetsbrist efter föräldraledigheten, eller kom inte i fråga för befordran eller löneförhöjning. När De Rädda lyckats så pass väl i sin strategi att de något Mindre Rädda förlorade jobbet, så fick De Rädda befordran och blev chefer med ansvar för att ytterligare inskärpa de ovanstående rubrikkomponenterna som styrande principer. Organisationen blev till slut så slimmad, och Verksamheten så undermålig, att endast De Rädda var kvar. De Rädda började nu skifta karaktär och övergå till att bli De Utbrända. Till slut var De Utbrända så utbrända att de inte kunde tänka längre. Och de Utfrusna var så stelt utfrusna att de inte kunde känna något, än mindre förflytta sig ur sin förfrusna position, det som vi också kan kalla Utanförskapet. Och det är där vi är nu. De Utbrända är kvar på jobbet och kan inte tänka längre. Och De Utfrusna är kvar i Utanförskapet och kan inte känna. De Allra Räddaste fick bilda regering. Och de Helt Förfrysta blev hemlösa och fick leta efter kvarlämnad mat på lastkajen till den mest slimmade butikskedjan i hela landet, där de lika gärna kunde hitta råttgift, som några av De Rädda ibland la ut, som ett sista försök att vältra över sin rädsla för att mista jobbet på någon annan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,