Många människor i Sverige har levt i drömmarnas land. Mångmiljonlån till bostad, bil, långväga klimatstörande nöjesresor och en dyrbar efterhärmning av börshajarnas lyx.
Denna lyxkonsumtion har gått ut över tillfredsställelsen av våra mest basala behov, som istället fått förtvina. Lidandet som det förorsakat för de så kallat svagaste i samhället har varit enormt.
Välfärden har sålts ut eller slimmats ner med strypsnara, för att drömlivet obekymrat, och till varje pris, skulle upprätthålas. Den sköra tråd, som all orealistisk skuldsättning vilat på – att folk har ett fast jobb att gå till som garanti för alla lånen – håller nu på att brista.
Föranleder det någon debatt om nyliberalismen som styråra för samhällsutvecklingen? Inte nämnvärt.
I startgroparna flockas redan snabba cash-klipparna, i spänd förväntan inför nästa brutala hausse, föranledd av staternas välvilliga räddningspaket, som kommer urholka samtliga möjligheter till en återupprättelse av grundläggande välfärdsfunktioner, på ett ännu mer slutgiltigt sätt, än vad som redan är för handen.
När vi av omständigheterna tvingas till en stund av stillhet och eftertanke, så borde denna villfarelse till ideologi bli föremål för en allvarlig omprövning.
Men, som alltid ljuder mantrat: Marknaden ska ha sitt.
Om det så ska kosta oss skjortan. Och hela livklädnaden.
Nemokrati 
