Utplåningen av EU-motstånd och antiglobaliseringsrörelse ur historieskrivningen firade triumfer i söndagens Agenda.
I en bagatelliserande tillbakablick på den helt och hållet verklighetsfrånvända och reaktionärt klimatförstörande globaliseringen kallar man istället antiglobaliseringsrörelsen och folkrörelsen mot EU för ”reaktionära kufar”, i fundamentalistisk enlighet med nyliberalismens sätt att nyspråkligt ändra ords betydelser till sin motsats.
Antiglobaliseringsrörelsen bestod ju inte av några ”reaktionära kufar” utan av den samlade progressiva vänstern, kvinnorörelsen och miljörörelsen, eftersom globaliseringen framför allt inneburit en tidigare aldrig skådad rovdrift på människor, djur och natur, i vilken planeten skövlats, arter utdödats, kvinnors kroppar exploaterats och det rena slaveriet återvänt från historiens skräphög och antagit enormare proportioner än någonsin i världshistorien. Utöver explosionen av gränsöverskridande brottslighet och endemisk korruption, som möjliggjorts av EU:s renlärigt neoliberala Lissabonfördag, vars penningtvättmaskineri med korruptionsdrivande lagar om offentlig upphandling i välfärd och infrastruktur i flera led till lägsta pris, tillsammans med outsourcing av produktion till låglöneländer, utförsäljningar av offentlig egendom till lägstbjudande, vansinnesprivatiseringar och skattesänkande ”strukturreformer”, nedmonterat vårt samhälle och dess existerande nationella beredskap till förmån för spekulationsekonomins jobblösa tillväxt och kapitalackumulation i sådan förödande omfattning, att ett enda nytt, och med god beredskap inte alltför farligt virus, nu lamslår hela världsekonomin, eftersom de västliga nyliberala ekonomierna lika bokstavstroget och samfällt bekänt sig till en och samma rovdriftsideologi, så att de inte heller längre klarar att själva prestera inhemsk tillgång ens till en sån simpel produkt som handsprit.
Reportagets historieretuscherande nyliberala nyspråkbruk visar hur man med arrogant raljans osynliggör den rörelse som, av ovan nämnda anledningar, manifesterade sig i massiva protester mot EU och globaliseringen, vilka sedan repressivt och reaktionärt slogs ned, både 2001 och i samband med finanskrisen 2008–2009, trots att, eller kanske just för att, dessa protester var så massiva och kraven så rättmätiga. I Sverige med 20–30 000 deltagare i Göteborg 2001, där huvudtalare var vänstersocialdemokraten Sören Wibe och vänsterpartiets feministiska dåvarande partiordförande Gudrun Schyman. Till varje pris skulle planeten och välfärden plundras.
Nu tiger Ayn Rands fan club still. Inte ett pip från Annie Lööf. Tvärsäkra slagord som ”Fuck facket forever” har i ett slag blivit allenast en ljudande malm och en tom klingande cymbal.
Ändå framhärdar SVT i detta ”reportage”, genom sitt obekymrade osynliggörande av vänsterprogressiva proteströrelser, i att kräla i stoftet för Friedman och Hayeks irrläror, likt hjärntvättade sektmedlemmar trogna sin Ledare ända tills undergången av välfärdsstaten som han påbjudit fullbordats.
Och fascismen tar vid.
Nemokrati 
