Först för utrikesminister Carl Bildt en politik gentemot Ryssland som får USA att hånfullt karakterisera denne antikvariskt talande reminiscent från Kalle Dussins dagar som ”a medium-size dog with a big dog’s attitude”.
Sedan, när Bildt således medelst sin biggles-höga svansföring verkligen lyckats föra Europa på randen till krig, så kommer själva hotet som ett förtryckt följebrev på posten – från ännu en gläfsande medium-size dog på andra sidan sundet: ”NATO-chefen” Anders Fogh Rasmussen, som tycks leva i samma slags drömska stormaktsrus som Bildt fast då med Kristian Tyrann-perspektivet i kikaren.
”Nya offensiva Ryssland oroar NATO-chefen. Sverige kan inte räkna med automatisk hjälp vid angrepp.”
Den Nya EU-diktaturens födslovåndor återuppväcker i sanning högerspöken, som man trodde sen sekler var begravda men icke.
Inte nog med att den nu söndervittrande Alliansen lagt in backen så att det godsägande skattefrälset är återskapat och vi i ekonomiskt hänseende närmar oss tidigt 1800-tal (före folkskolans införande). Med den utrikespolitik Bildt för som påspädning rusar vi dessutom i ilfart vidare bakåt ända till 1709.
Ni agerar och talar som om det handlade om tennsoldater och leksakskanoner – ser ni inte vad som händer i Syrien och Ukraina?
Detta är resultatet av det östliga partnerskapet – ”ett polsk-svenskt initiativ”, dvs fullbordandet av NATO:s missilsköld runt Putin – och den ryska björnen har vaknat.
”– Ryssland har en genuin känsla av att vara geopolitiskt inringat, förklarade Carolina Vendil Pallin från Utrikespolitiska institutet på ett ABF-seminarium i maj med temat ‘I gränslandet mellan EU och Ryssland – Georgien, Ukraina och Moldavien’.”
Så ni är förblindade av stormaktsdrömmar. Peace-talks har ni hört talas om det? ”Fredprojektet” EU – är ett storhetsvansinnigt krigsprojekt. Lägg ner det, annars har vi snart storkrig i Europa – och Ryssland är rustat till tänderna.
”Konflikten mellan Georgien och Ryssland har pågått under åratal och trappats upp under de senaste åren. Det var Georgien som började med de mer omfattande krigshandlingarna i augusti genom att anfalla utbrytarrepubliken Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ryssland var uppenbarligen berett att gå in med stora förband och gjorde en kraftfull markering – men av vad? Natos utvidgning är en viktig del i pusslet. Ebba Sävborg ser paralleller ända tillbaka till 1800-talet – det är inte ett nytt kallt krig vi ser, utan en konkurrens mellan stormakter.
– Det handlar om inflytande i olika regioner. När den ena parten försvagas, då rycker den andra in och flyttar fram sina positioner, säger hon.
– Ryssarna har känt sig oerhört besvärade av den starka amerikanska inblandningen i upprustningen av Georgiens försvar. De anser inte att andra stormakter har i den regionen att göra.
Ebba Sävborg tror att västländerna och Nato missbedömt hur provocerat Ryssland blivit.”
Först var det Afghanistan – ‘the graveyard of empires’ – togs någon lärdom av historien? Nej. Nu kaxar EU mot den ryska björnen. Och det efter Napoleon, Hitler – och Karl XII. Ska ni storhetsvansinniga politiker aldrig någonsin lära er läsa innantill i historieböckerna. Eller vill ni rentav att folk ska dö i massor? Det verkar inte bättre. Era barnbarn kommer att förbanna er.
”Svenska freds ordförande Anna Ek anser att de militära lösningarna snarare ökar risken för väpnad konflikt. Hon pekar på hur Natos utvidgningspolitik i Rysslands närområde provocerat Ryssland. Det ursäktar inte Rysslands beteende, understryker hon, men det är en del av förklaringen. De säkerhetspolitiska lösningarna bör i stället handla om att hitta andra former, som att motverka polariseringen mellan öst och väst.
– Men att tro att Ryssland skulle anfalla Sverige för att det anfallit Georgien är rent vansinne, anser Anna Ek.
– Konflikten mellan Georgien och Ryssland har pyrt längre och har djupa historiska rötter, det finns inga likheter med Sverige.”
Så Carl Bildt: Glöm inte att Karl XII är död sedan 1718 – och att hans krigslycka vände i Poltava:
”Att det bedrevs underhandlingar med de zaporogiska kosackerna och med Rysslands stamfiender krimtatarerna är säkert, liksom även att Karl XII försökte driva på kung Stanislaws och von Krassows anmarsch från Polen över Kiev. Anslutning av zaporogerna vanns också i mars 1709, medan den polska förstärkningen visade sig dra ut betydligt längre på tiden än vad som beräknats. Antagligen i syfte att sysselsätta fienden och locka ut honom på fältet började Karl XII i maj 1709 belägra den befästa staden Poltava vid floden Vorskla. Tsar Peter ryckte med en här på omkring 50 000 man till dess undsättning. Underrättelsen att Karl XII under en rekognoscering sårats svårt i foten och sålunda inte som brukligt var kunde föra befälet, verkar ha gjort tsaren böjd att våga ett fältslag. Han gick över Vorskla och slog upp ett befäst läger norr om Poltava. Fastän Karl XII genom smärtorna och den blodförgiftning som hotade att uppstå från det vanskötta såret var oförmögen att med sin vanliga omtanke leda de svenska truppernas rörelser ville han inte försumma tillfället att ta upp striden med tsaren. Därför fick Rehnskiöld befallning att gå till anfall. Angreppet, vilket verkställdes den 28 juni och vari 18 000 svenskar deltog, slutade med nederlaget i slaget vid Poltava.”
Och – Stordanska Anders Fogh-Rasmussen: Betänk Kristian Tyranns öde innan du gapar över för mycket.
”Trolöshet mot svenskarna
År 1517 hade öppen strid utbrutit i Sverige mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle, och Kristian trodde nu att tiden var inne för honom att göra sina anspråk gällande.
Men hans försök misslyckades både 1517 och 1518; senare gången blev han själv besegrad i slaget vid Brännkyrka. Förhandlingar inleddes då om ett möte mellan honom och Sten Sture den yngre, och Kristian mottog sex svenska adelsmän som gisslan, bland dem Hemming Gadh och Gustav Vasa. Men han bröt avtalet och bortförde de sex svenskarna i gisslan som fångar till Danmark. År 1519 utrustade han en stor här. Då påven bannlyst Sten Sture den yngre och gett Kristian i uppdrag att utföra straffdomen lät han i januari 1520 hären rycka in i Sverige. Danskarna segrade i slaget på Åsundens is, vid Bogesund, där Sten Sture den yngre blev dödligt sårad, och sedermera i slaget vid Tiveden. Vid Sten Sture den yngres död den 5 februari var Kristian i själva verket herre över Sverige. I mars gick många svenska adelsmän in på att erkänna Kristian som kung mot löfte om att glömma det som skett. Stockholm försvarades ännu med tapperhet av Sten Stures änka,Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), men gav sig den 5 september mot liknande löften.
Stockholms blodbad […]
Efter ett uppehåll i Danmark blev Kristian den 1 november hyllad på Brunkeberg och 4 november krönt av ärkebiskop Gustav Trolle. Han hade hävdat sin rätt som arvkonung och ville inte vid kröningen hedra någon svensk man med riddarslag. Svek fruktade dock ingen. Kristian uppmuntrades av Gustav Trolle och råddes av Didrik Slagheck och Jens Andersen Beldenak att inte hålla tro och loven till kättare. Han lät Gustav Trolle anklaga Sten Stures vänner och därefter fängsla samt nästa dag, den 8 november, utan laglig rättegång (14 andliga domare dömde dem för kätteri) avrätta dem i Stockholms blodbad. Under sken av lag och rätt sökte han hämnas på och straffa dem som så länge trotsat hans makt, och för att framstå som den som verkställde påvens dom offrade han också män som senare främjat hans planer. Dels under hemresan genom Sverige, dels genom utskickade i de olika landsorterna, till och med i Finland, lät han sedermera utföra nya våldsdåd. Omkring 600 personer, till och med barn, drabbades, och Kristina Gyllenstierna tillsammans med flera andra adelsdamer fördes som fångar till Danmark.
Uppror i Sverige
En förbittring väcktes i Sverige mot kungen, som sågs som grym och trolös och kom att kallas ”Kristian Tyrann”. Kristian, som kanske hade hoppats att med ens nedslå allt motstånd mot unionen med Danmark, gjorde tvärtom genom sin framfart denna förening fullständigt om intet.Troligen berodde denna reaktion på att den svenska allmogen under 1400-talet hade avsatt många olämpliga kungar och därför hade vant sig vid att behandlas väl. Redan i februari 1521 försiggick en resning i Sverige mot Kristian, och i augusti blev Gustav Vasa, som ställt sig i spetsen för motståndsrörelsen, vald till riksföreståndare. Kristian måste därför snart uppge hoppet att återvinna sitt välde. [. . .]
Ständiga motgångar
Från denna stund hade han ständiga motgångar, och den hjälp som han väntade från sin svåger kejsar Karl V fick han inte. Däremot hotade snart faror från annat håll. Lübeckarna hyste gammalt groll till honom, därför att han gynnade Nederländernas handel i Norden och sökte göra Stockholm till en stapelstad för handeln på Östersjön. Vid nyårstiden 1521 planlades till och med ett stort handelskompani, som skulle omfatta alla Nordens länder och ha säte i Nederländerna. Lübeckarna anslöt sig därför till svenskarnas resning och skövlade bland annat Bornholm och Helsingör (1522). Kristian hade alltid haft ett spänt förhållande till sin farbror hertig Fredrik, men i augusti 1522 måste han ingå en förödmjukande förlikning med honom och bland annat avstå från den länsrätt över Holstein som kejsaren året förut tillerkänt honom. [. . .]
Lutheran, sedan katolik igen
Kristian hade dock sökt hjälp även i Tyskland. Han fann i sin nöd tröst i att träda i förbindelse med Martin Luther, till vars lära drottning Elisabet anslöt sig. De bosatte sig därpå i Lier i Brabant, där Elisabet avled i januari 1526, varefter barnen togs ifrån Kristian för att inte uppfostras som kättare.Men då bägge hans motståndare, Fredrik I och Gustav Vasa, slöt sig till reformationen, blev Kristian 1530 åter romersk-katolik och förlikades därigenom med kejsaren. Slutligen kunde Kristian hösten 1531 samla en här och flotta, men vid överfarten från Nederländerna till Norge gick 10 av hans 25 skepp förlorade. Likväl landsteg han i södra Norge den 1 november och hade till en början framgång. Riksrådet hyllade honom, han belägrade Akershus fästning och försökte till och med göra ett infall i Västergötland. Men då en dansk och en lübsk flotta i maj 1532 kommit till Akershus’ undsättning, inledde Kristian förhandlingar och beslöt den 28 juni ge sig mot lejd och löfte om furstligt underhåll och personligt möte med Fredrik I.
Avstod tronanspråk
Kristian II i sitt fängelse i tornet på Sönderborgs slott. Oljemålning av Carl Bloch, 1871.
Då Kristian anlände till Köpenhamns redd ville emellertid Fredrik inte ta emot honom, och varken riksrådet eller hans övriga motståndare (Gustav Vasa och lübeckarna) ville tillåta att han frisläpptes. Kristian fördes därför 30 juli till Sönderborgs slott, där han de första åren blev väl behandlad och åtnjöt stor frihet och kunde umgås med flera adelsmän, men efter grevefejdens utbrott 1534 sattes han under sträng bevakning, spärrades in i ett tornrum och fick endast en gammal soldat till sällskap”
Läs: SVD – Nya offensiva Ryssland oroar NATO-chefen: Sverige kan inte räkna med automatisk hjälp vid angrepp, SVD – Soldatavhopp hotar försvaret, SVD – Spänd väntan på torget i Kiev i natt, SVD – Överenskommelse för att lösa krisen, DN i Kiev: Livsfarligt att vistas här, AB – Alliansens ilska mot Borgs plan, DN – Frihandeln gör oss blinda för värdet av vårt jordbruk, Expressen – Sverige i en ding ding värld, AB – Skulle bort – slår rekord, AB – Studenter erbjuds ännu mer skulder, SVD, SVD2, DN – Det här visar hur fel regeringen haft, DN, DN – Studenterna åker på rejält bakslag, DN – MP: Den mörkblåaste politik man kan tänka sig, DN- Testballong på drift, Expressen – Ny undersökning: Raset för Reinfeldt
Bloggar: Görans bagateller och tankar – Avskaffa Fas 3!, Människovärlden – Fas 3 större än någonsin, Gretas svammel – Fas 3 ska bort, Innanför Utanförskapet – snart 36 000 personer inskrivna i Fas 3, Ola Möller – Skrota Fas 3, Roger Jönsson – Varför studenterna?
Nemokrati 
