Trots skenbart lugnande rapportering om stort intresse för stödköp av grekiska statsobligationer så förstärks intrycket av att euron fortsatt hänger på en skör tråd som hotar att brista vilken dag som helst.
Den grekiska premiärministern har klargjort att han anser sig vara i sin fulla rätt att vända sig till den internationella valutafonden IMF om han finner det nödvändigt. Och i Wall Street Journal pratar man till och med om devalvering som en möjlighet, efter ett utträde ur valutaunionen för PIGS-ländernas räkning, om än temporärt.
Frankrike och Tyskland gör heller inga konkreta utfästelser beträffande tillskjutande av medel för att bistå Grekland i den prekära pekuniära situationen. Vidare klarar inte Nederländerna att fullfölja åtaganden om att bistå med trupper till Afghanistan och i Frankrike har den ekonomiska desperationen gått så långt att man till och med överväger att sälja attackplan till Ryssland – något som förut aldrig inträffat; att ett NATO-land säljer vapen av den kalibern till ryssarna.
Det står slutligen uppenbart att en överväldigande majoritet av det isländska folket tänker rösta nej till uppgörelsen om återbetalning till England och Nederländerna för Icesaves högtflygande utsvävningar i den ”oundvikliga” folkomröstningen om saken på lördag. Man ställer sig nästan lika kritisk till ett isländskt medlemskap i denna snart fallna och demokratiskt depraverade union.
Inte bara högerns unkna bagage av extremism från 30-talet bär den som ett tungt skrotsläp från det förflutnas skräpkammare, utan vidhäftas också av i det närmaste stalinistisk skåpmat, i form av ekonomiskt tungfotade tioårsplaner, som mötts av massiv kritik från i stort sett de flesta.
EU och euron är ett lost case och det förstår alla utom de neoliberalistiskt förblindade. Enligt dem behöver vi ingen annan kulturell hemvist än plånboken.
Läs: Seeking Alpha (blog) – Iceland Referendum: New Risks, Old Story, Wall Street Journal – Iceland’s Prospects Hinge on Vote, Europaportalen – Kritiker sågar EU2020-strategin,
Nemokrati 
