Att potentiella partiledarkandidater för Socialdemokraterna säger nej (ja) till att kandidera, och inte heller talar om var de står i avgörande frågor, som Sveriges anslutning till EMU, Lissabonfördragsändringarna om ‘permanent krisfond’ och strejkrätt samt medborgerliga och demokratiska fri- och rättigheter får ses som ett högst odemokratiskt och alltigenom falskt blygsamt inslag i ‘traditionen’.
Vad det dock egentligen speglar, snarare än traditionen, är den klyfta mellan höger och vänster som inte går att överbrygga. Mitt förslag är att alla arbetsgivarorganisatiosfinansierade Prime- och arenahögersossar sällar sig till Moderaterna, eftersom de förespråkar samma politik som det ‘Nya Arbetarpartiet’ och företräder arbetsgivare istället för löntagare.
Att ”Ledarna” tillåts uttala sig i egenskap av ‘fackförbund’ är ju horribelt. De är chefer, representerar arbetsgivarsidan, och kan sannerligen inte jämställas med det stora löntagarkollektivet, som EU nu står i begrepp att rasera rättigheterna för, i och med ‘ändringarna’ i Lissabonfördraget i mars som Merkel kräver inför inrättande av en ‘permanent krisfond’ till räddning av den räddningslöst förlorade euron.
Tyskarna vill att övriga medlemsländer ska vara med och betala de statsskulder som Tysklands protektionistiska låglönepolitik och generösa kreditgivning till PIIGS-länderna förorsakat. Dessa statsskulder är irreversibelt irreparabla och kan endast lösas med skuldavskrivningar och sänkning av avkastningskrav i näringslivet samt ett definitivt stopp för bonuskulturen, derivathandel och värdepapperisering.
Ändå slutar tyskarna inte att med herrementalitet anklaga PIIGS-länderna för att ha konsumerat de tyska exportvarorna på den kredit som framför allt tyska banker ansvarslöst tillhandahållit, så att Tyskland fått avsättning i närområdet för sin export, samtidigt som Tyskland självt bedrivit protektionistisk låglönepolitik och ECB fört en räntepolitik endast anpassad efter tyska förhållanden.
Det förslag som Merkel och Sarkozy nykolonialt kokat ihop innebär spiken i kistan för löntagares rättigheter i Europa, inte minst eftersom reglering av lönerna mot index förbjuds, vilket betyder, att de kan sjunka hur lågt som helst, och de facto också smälta ihop till ett intet, i takt med inflationen då prisökningarna på livsmedel, olja och el accelererar samtidigt som boräntorna skjuter i höjden.
Ett S som säger ja till EMU och deltagandet i en sådan politik har avskaffat alla rättigheter för löntagare och kan självfallet inte räknas som ett parti ‘för de som jobbar’.
Läs: SVD – Hård kritik mot tysta favoriter, SVD2, AB – Studenterna vill ha Sommestad som partiledare, AB2, GP, DN,
Bloggare: Essbeck, Svensson, Helds HBT-nyheter, Partistaten – av San…, Lena Sommestad, Mikael Andersson (C), Martin Mobergs blogg, Kent Persson (m) blo…, Tord Oscarsson, Martin Mobergs blogg,Roger Jönsson (s) och Kommunisternas blogg, På jobbet – Ledarna attackerar LO och TCO, Adventskalendern – Ledarna är väl knappast representativa, Esbatis kommentarer – Med Ledarna ned i framtiden, Marios blogg, Organiskt Intellektuell – Att härska genom att söndra, Badlands hyena – Förlegad syn
Korta versionen: Högersossar: Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg
Vänstersossar: Lena Sommestad, Veronika Palm, Pagrotsky
Mitt emellan: Thomas Östros
Vänstersosse Lena Sommestad: (nej till EMU, lönedumpning, bortre parentes kärnkraft, FRA), Pagrotsky – Vänstersosse (likaledes nej), Damberg (ja till EMU och ERM, lönedumpning, bortre parentes, kärnkraft, FRA), Sven-Erik Österberg (likaledes ja), Östros (svårt att veta, men troligen säger han ja till kärnkraft, nej till i vart fall ERM), Veronika Palm (svårt att veta angående EMU och ERM, i övrigt troligen nej till samma som Lena Sommestad säger nej till)
