Mitt läsarbidrag till Fredric Karéns ”Bloggstafett” om framtidens läsardebatt

Emanuel Karlsten tipsade på Twitter om SVD bloggens inlägg ”Blir framtidens läsardebatt mer analog?”

I det skriver Fredric Karén en sympatisk och personligt hållen reflektion och menar på att nätet förändrat tidningars kontakt med sina läsare – från seriöst uppmärksammade upprörda insändare och uppfordrande telefonsamtal till nätdebatt med masskommentering som pga sin mängd och anstormning tenderat att paradoxalt nog leda till sämre eller obefintlig kontakt mellan tidningen och läsarna.

Signaturen ”Pellett” svarade då Fredric Karén så här:

”Det största problemet är alla SD-anhängare som vandaliserat kommentarsfälten genom sin intensiva bombarderinng i syfte att skapa någon slags virtuell folkstorm.”

Varpå jag själv i min tur svarade signaturen Pellett så här:

”Jag håller helt med dig. Jag anser att artikeln ovan är välskriven men manipulativ och landar därför i helt fel slutsatser. Istället kan man gruppera åsiktsstormen och besvara representanter för de som säger ungefär samma saker, t ex säger SDspammet mer eller mindre exakt samma saker, detta kan man bemöta som ett inlägg, sedan kan man göra ett balanserat urval och besvara representanter för andra åsikter av olika politisk färgning på samma sätt, och finns det i kommentarsflödet sedan också åsikter med några mer självständigt tänkande, och inte så ‘flockade’ i kluster, så besvarar man det fåtalet tyckare också. På det sättet får SDspammet inte mer ‘makt’ i diskussionen än de förtjänar. För SDanstormningen är inte representativt för den samlade läsaropinionen, än mindre för hur befolkningen röstar, utan den opinionen är oerhört annorlunda sammansatt. SDspammet ska därför inte kunna kuppa opinionsbildningen, som blir fallet ifall journalisterna ger dem obalanserad makt genom att behandla spammet som en stor massa som det inte alls handlar om, då de inte motsvaras av motsvarande ‘mängd’ i opinionen, utan endast frammanar känslan av ‘massa’ och ‘folkstorm’ bara för att de agerar i kluster. Det handlar istället självklart om att ge så många åsikter som möjligt utrymme att komma till tals. Övriga mer glesa kommentatorer representerar nämligen betydligt större antal i verkligheten.
Slutsatsen som dras är därför manipulativt populistisk och för varken diskussionen, opinionsbildningen eller demokratin framåt. Istället borde journalisterna utöver exemplifierade förfaringssätt att bemöta kommentarer – ta tillfället i akt och utveckla sitt yrke så att det blir mer interaktivt fungerande, med andra ord mer anpassat efter det nya mediet – Internet.T ex kan man specialisera och ge vissa journalister i uppgift att förfina konsten att besvara kommentarer genom att interagera enligt ovan nämnda förfaringssätt. Det handlar då också om delvis andra kompetenser som lyfts fram i ljuset – att kunna sammanställa stora mängder kommentarer, överblicka vad som sägs, följa diskussionen, gruppera dem efter åsikter och besvara dem – och där också ha en balanserande funktion. Det är nästan som ett nytt yrke som kan framväxa, eller en ny specialisering av journalistyrket – som skulle fungera redigerande, sammanställande och kommenterande och även bidra till demokratisering av opinionsbildningen och till att vitalisera debatten.
Något som artikelförfattaren oförlåtligt också glömmer att beakta är den diskussion som förs mellan kommentatorerna sinsemellan – det är ju en stor del av vitsen med kommentarsfälten. Att med artikeln som utgångspunkt argumentera mellan varandra – verkligen kärnan i det som på Internet kommit att kallas sociala media. Med nämnda exemplifiering skulle dessa överblickande och interagerande, redigerande journalister också kunna fungera som bra förebilder för hur man agerar på Internet – där det just handlar om att snabbt kunna överblicka, sålla, sammanfatta, redigera och kritiskt värdera stora mängder information samtidigt som de upprätthåller den oerhört viktiga kontakten med tidningens läsare – och därmed intresset för tidningen och artiklarna i den. Och det självklara idealet för en sådan specialiserad ‘kommentars’journalist blir då att skapa balans och vitalisera debatten genom att bejaka pluralism, tydliga ståndpunkter, och fruktbar debatt där åsikter bryts mot varandra och tydliggörs, samtidigt som god argumentation, vettigt språk och lyssnande lyfts fram och ger läsaren/deltagaren motivation att upprätthålla intresset och respekten för både den förda debatten och sina meddebattörer såväl som för journalisten som skrivit artikeln och dess innehåll.”

Fredric Karén svarade då på mitt inlägg och skrev då så här:

”Väldigt bra synpunkter. Tack för det. Min bloggpost var ett försök att spetsa diskussionen ytterligare, och som sagt försöka resa en teori om varför redaktioner och läsare delvis lever i parallella världar. Flera av dina idéer kring hur man kan höja nivån på interaktiviteten är bland de bästa jag har läst:
• Reportrar som utbildas i konsten att sortera kommentera och leda nätdebatter. Är en väldigt bra idé som jag snor direkt:-)
Din slutkläm håller jag också med om och är något jag själv funderat en del över. Ibland får jag nästan känslan av att läsarna inte är speciellt intresserade av att ha journalisterna drällandes i kommentarsfälten. De har fullt upp med att diskutera och argumentera med sig själva. Och visst, jag förstår också värdet av det. Men frågan är om det tar journalistiken till nya höjder?”

Varpå jag svarade honom så här:

”Tack ska du ha för vänligt svar och uppskattning. Det handlar om, som jag ser det att göra varje medium attraktivt genom att utnyttja just det mediets specifika möjligheter, av vilka jag tycker mitt förslag är ett sätt. Väldigt bra om ni börjar jobba så, det vore riktigt roligt att se hur det kan fungera.

Man kan också variera detta sättet – t ex att skapa vissa ”höjdpunkter” under veckan, det kan vara enstaka större nedslag som man puffar för och inbjuder till delaktighet kring, eller återkommande en gång i veckan – att man inbjuder till att samlas kring en viss fråga, eller händelse, man kan också inbjuda till ‘speaker’s corner där folk får skicka in nåt videoklipp där de gör något inlägg som ”kommentarsjournalisten” sen väljer ut – och som sedan kan diskuteras i text i kommentarsfält.

Man kan också utveckla det interaktiva journalistiska samspelet mer till att omfatta också lite större event någon gång per år, el vid någon särskild samhällsfråga.

Det kan också gälla särskilda syften eller att man vänder sig till vissa målgrupper – problemlösning kring att man diskuterar en viss samhällsfråga och ger input till makthavare, fast inte som chattar, utan på annat sätt, eller varför inte rapportering kring världshändelser, till och med med beledsagande insamlingar el likn.

Det viktiga som jag ser det är, att man isärhåller reklam/kommersiella sälj grejer från detta interaktiva (multimediala) arbetssätt som kan bli specifikt för det redaktionella materialet på nyhetswebben (till skillnad från papperstidningen som man kan nischa på annat sätt). Det kan också bli läsekretsar som överlappar varandra.

När det gäller den inbördes diskussionen så tycker jag verkligen att man ska behålla det draget, det är något som stärker demokratin och opinionsbildningen, däremot balansera det just med hjälp av sådana här ‘kommentarsjournalister’. SVD sätter t ex streck i debatten efter ett visst antal repliker/motrepliker – det är ett sätt så att det inte blir för tjatigt eller att vissa övertar debatten.

Så det är väl bara att sätta igång och utveckla interaktiviteten.

Kan bli riktigt spännande och intressant tror jag – för mycket kan hända på vägen som man inte kunnat förutsäga från början, så det kan bli innovativt – och nyckelord är delaktighet från båda parter som jag ser det.”

Anledningen till att jag relaterar vårt meningsutbyte i kommentarsfältet till hans blogginlägg/artikel är, att han också inbjudit till bloggstafett om läsarkommentarer – ”Varför startar du en blogstafett? – och det här blir då mitt försök till läsarbidrag till den bloggstafetten. Ämnet är mycket svårt, för att inte säga omöjligt.

Hoppas diskussionen fortsätter, och att man kommer fram till goda och demokratiserande förändringar, för det är verkligen viktigt att opinionsbildningen breddas och demokratin stöds genom att man utvecklar respektfulla och intressanta former för meningsutbyte, dels mellan tidningarna och dess läsare, dels mellan läsarna sinsemellan.

Det är meningen att yttrandefriheten, meddelarskydd, källskydd, och rätt till anonymitet ska stärkas, inte tvärtom. Vad det handlar om är att ta publicistiskt ansvar och utveckla interaktiviteten. Och ett tips till – tänk analogt.

Därför anser jag att ‘kommentarsjournalisterna’ – dvs de som strukturerar kommunikationen i kommentarsfälten – och interagerar (behöver inte vara samma) – ska fungera helt fritt från den politiska färgning som i övrigt finns när det gäller dagstidningar, och istället ha särskild kunskap i att balansera debatten så att åsikter som där framsägs får likvärdigt utrymme, sakligt och opartiskt på det sättet att alla åsikter får komma till tals.

Formalt kan pappersjournalisterna ta lärdom av bloggarna – för det är så här många av de främsta av dem jobbar, exempelvis kan bloggaren och journalisten Sofia Mirjamsdotter tjäna som inspiratör, de bloggsammanfattningar hon hade i Aftonbladet var t ex mycket bra.

Det arbetssätt jag här försöker föreslå innebär dock något annat och direkt anknutet till skrivna artiklar med kommentarsfält – med invävda kommentarer och aktiv ‘simultan’ interaktivitet från ‘kommentarsjournalister’ och dess medarbetare – men jag tycker ändå att bloggarna har mycket att lära de ‘gammalmediala’ journalisterna här – det handlar om arbetssätt som rent arbetstekniskt kan befrukta varandra.

Tidningarna kan därför också passa på att återupprätta sin journalistiska heder och skärpa objektiviteten och åsiktsfriheten när det gäller det redaktionella materialet i övrigt, vars innehåll mer och mer börjat ta politisk/ägar färg precis som ledarinlägg och liknande politiserat/kommersialiserat innehåll.

Detta behöver också ändras anser jag, för det ingår i journalistikens professionalitet och yrkesetik att klara krav på objektivitet och balans i nyhetsrapportering och debatt. Annars blir tidningarna bara reklam- eller propagandablad, något som förstärks av den allt mer der Stürmerliknande anstormningen i kommentarsfälten.

Se tidigare bloggposter: Tänk analogt, Mer hot och hat är inte ett ‘öppnare’ samhälle utan ett laglöst samhälle, ”En Ensam Galning?”, An Action Service for an Action Man, EU och Avregleringen – en Mardröm för Konsumenter, The Knight in Shining Armour – En Tvättäkta Terrorist

Läs: SVD-bloggen – Fredric Karén: ”Blir framtidens läsardebatt mer analog?” (mitt svar är alltså att den istället ska bli mer digital, demokratiserad och multimedial genom t ex en utvecklad ‘kommentarsjournalistik’ – meddelarskydd, källskydd och rätt till anonymitet måste garanteras och kommentarsfälten balanseras), SVD – ”Publicister måste ta sitt ansvar”, SVD – Källskyddet måste garanteras, SVD – Att kränka är ingen rättighet, SVD – Övervakning är inte vägen framåt, SVD – Ansvaret har förskingrats, SVD – Varför startar du en bloggstafett?, DN – Facebook kan bryta mot svensk lag, DN2, SVD – Majoriteten av läsarna vill kunna kommentera, SVT Debatt – Skönt att slippa alla idioters åsikter, AB – Så ska näthatet stoppas, AB – Snart vet Facebook precis vad du tycker,