De globala koncernernas allmakt kallar ju vanliga människor ‘globalisering’. Men i den akademiska världen skiljer man mellan ‘globalism’, ‘globalismer’ och ‘globalisering’.
Med ‘globalism’ menar man då den neoliberala marknadsreligionens anspråk på världsherravälde, medan man med ‘globalismer’ menar tanken att det kan finnas flera konkurrerande föreställningar om vilken världsordning som skall råda. Med ‘globalisering’ menas då slutligen det faktum att världen i och med den kommunikationsteknologiska utvecklingen krympt till en ‘global by’, i synnerhet sedan Internet uppfanns.
En av världens mest framstående forskare om dessa fenomen, Manfred Steger, konstaterar:
”that the globalist neoliberal project is in essence one ideology of many in the constellation of globalization. The neoliberals or neoconservatives have merely harnessed a sophisticated public relations machine – propaganda, in Noam Chomsky’s analyses – to convince a naïve public that laissez-faire liberal capitalist ideology is actually nothing less than an end point of history, a culmination of natural scientific process and evolution. The mistake, Steger would argue, is to confuse a political economic ideology with some kind of inevitable evolutionary process interpreted through a lens of scientific method.”
(citerad i Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – ”Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 7. )
Inom ‘globalismen’ – dvs den neoliberala marknadsreligionsutövningen och dess anspråk att göra sig gällande som allenarådande världsreligion – verkar makteliten.
Redan 1956 skrev C. Wright Mills en bok om den: The Power Elite. Den beskrevs då som tredelad; bestående dels av koncernernas, dels av militärens, dels av politikens elit. Mellan dessa tre maktsfärer fanns svängdörrar genom vilka samma elitmänniskor passerade in och ut för att iklä sig olika maktpositioner.
Så tidigt som 1956 visade det sig emellertid, enligt denne Mills, att balansen sinsemellan de tre förskjutits. Medan allt mer makt koncentrerades till de två första sfärerna dränerades den politiska allt mer på inflytande, vilket ledde till att koncernerna och det militärindustriella komplexet blev styrande för politiken. Så istället för att politikerna ritade upp riktlinjerna som de förra hade att hålla sig till så blev det mer och mer tvärtom:
” As noted by Mills, the political domain has diminished in power relative to the corporate and military sectors: ‘Insofar as the structural clue to the power elite today lies in the political order, that clue is the decline of politics as genuine and public debate of alternative decisions.’”
(Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – ”Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 9)
I ljuset av detta skulle man som jämförelse kunna beakta vad som just nu sägs om det som timar och sker i Ryssland.
Där påstås nämligen att oligarkernas makt gått fullständigt överstyr på grund av att ränderna från tsarismen aldrig gått ur själva samhällskostymen. Efter kommunismens fall 1989 togs makten över av koncernledningar – personerna i dem hade då förpassat sig dit genom svängdörren från den politiska maktsfären till den ekonomiska – ett korrekt steg i karriären om man beaktar vad Mills och Steger säger.
Det speciella med den ryska situationen är då att man gått över från den politiska maktsfären i ett diktatoriskt styre till den ekonomiska sfären i en neoliberalt globaliserad marknadsekonomi, vilken enligt ovanstående alltså numera är den maktsfär som, tillsammans med den militära, styr den politiska. Frågan är då om något egentligt regimskifte skett.
Farhågan bekräftas av de underliga och makabra händelser som ägt rum i det ryska riket.
Och tänker man då på vad som skrivs om detta kan man även slås av farhågor beträffande den politisk-ekonomiska maktfördelningen i Väst. Anledningarna till att den politiska makten återigen blivit korrupt i Ryssland sägs nämligen vara bristen på konkurrerande alternativ, att oppositionen inte tillåts fungera såsom den ska i en demokrati. Som Mikhail Krasnov; ”Doctor of Law, the chair at the constitutional and municipal law department at the Higher School of Economics” den 14:e mars 2008 i Novaja Gazeta säger:
A prominent political thinker of the 20th century, Carl Popper, formulated that criterion: democracy is such a form of state structure where bloodless change of power is possible through election. What does it mean? First, it means political competition where people themselves define the course of the national policy using the election system. Second, this is about the lack of monopoly for power. In economics, the victory in a competitive struggle never means the winner will stay alone in the market. The same must apply to the politics. With a democracy no one can be thrown away from the domestic politics. This applies not only to the parliament, but also to the president. Whatever broad powers he were invested in, he still must stay under control. And how can people control the president, government and the new political force in power? First of all, this is possible to be done through opposition, i.e. parties that failed to become winners at this stage. And how can they exercise the control, in their turn? They can do it through parliamentary enquiries, participating in making the state budget, exercising control over public spending and so forth.”
För eftersom tendensen är densamma här – att det blivit de ekonomiska och militära maktsfärerna som styr den politiska istället för tvärtom – så riskerar den demokratiska kontrollen att gå förlorad. Särskilt efter att Lissabonfördraget implementerats. För då välter hela skutan över till förmån för den exekutiva makten (som i sin tur styrs av lobbyism och militarism enligt ovan nämnda analytiker).
De nationella parlamenten förlorar kontrollen över den exekutiva (eller verkställande) makten (= ministerrådet, Europeiska rådet, EU-kommissionen, Presidenten och den Höga Representanten för gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och Europaparlamentet har knappast samma styrförmåga.
Och det allra allvarligaste är att lagstiftningsmakten delegeras till regeringarna utom räckhåll för demokratisk kontroll. Inte minst saknas också offentlighetsprincip och remissförfarande och därmed även möjlighet till offentlig debatt, vilket strider mot vår grundlag som säger att den fria opinionsbildningen är en hörnsten i den demokratiska samhällsbyggnaden .
Och när man betänker detta ser man också såna saker som t ex Vattenfallsaffären och kammarrättens dom att försäljningen av Tibblegymnasiet var olaglig – i ett annat och mycket obehagligare ljus. Man skärras även än mer över vad Carl Bildt något glättigt skriver på sin blogg ”Alla Dessa Dagar” om den återerövrade vänskapen mellan EU och Ryssland i bloggposten ”Goda vibrationer”
”Fortfarande lyser den stora röda stjärnan över Spassky-tornet vid Kreml-muren. Dess era är – tack och lov – borta men den tillhör dock bilden av detta Moskva.
En dag med bra diskussioner går mot sitt slut.
Påtagligt var hur goda vibrationerna var efter onsdagens toppmöte i Stockholm. Det anses här ha varit ett av de bästa av de möten av detta slag man haft med Europeiska Unionen.
Inte så att vi inte diskuterade de frågor där vi har delade meningar – t ex om mänskliga rättigheter eller södra Kaukasus. [. . .]
Men att vi också underströk det gemensamma intresse vi har av att bygga ut förbindelserna.
Moderniseringen av Ryssland är ett mycket påtagligt gemensamt intresse.
Men den är inte möjlig utan en fungerande rättsordning. Den ”legala nihilism” president Medvedev talat om är ett akut hot mot denna modernisering. [. . .]
Och nu väntar middag i Moskvas vimmel.”
För vi vet ju alla vad ”modernisering” egentligen betyder nuförtiden. När Fred betyder mer och mer Krig, och ”Framsteg för integriteten i Europa” att lag om avstängning från Internet stiftas på torsdag fasar man slutligen inför vad Stockholmsprogramstriptyken ”Fred, Säkerhet och Rättvisa” i slutändan kan komma att visa sig innebära efter att de allra sista korten på bordet är lagda. Se EU Newspeak Glossary.
Se även: ”The Stockholm Programme – An open and secure Europe serving and protecting the citizen”
Läs: Mark Klamberg – FRA kommer fortsätta lämna över information till SÄPO, Scaber Nestor, frendo.se, Liberal och långsint, SVD – Ja till EU:s Telekompaket, Eva-Britt Svensson blogg – Quadrature håller med mig, La Quadrature du Net: A Missed Opportunity for Citizens’ rights, IpTegrity – Monica Horten: The Queen to announce Internet cut-off law, Lena Ek – ”Ett framsteg för integriteten i Europa”, Mårtensson – Lars G. Josefsson talar med kluven tunga, Staffan Danielsson, AB: Kris för S – får rekordlågt stöd, SVD2, DN1, AB2, AB3, trixes tankar, SVD3, AB3 , DN2, DN3, DN4, BBC News – Russia ‘is now a criminal state’, says Bill Browder, The Guardian: ‘Cruel, illegal, immoral’: Human Rights Watch condemns UK’s role in torture, The Telegraph – Barack Obama ‘to announce 30,000 Afghan troop increase next week’
Se tidigare bloggposter: Den socialmoderata (M)enigheten, På väg mot ett enpartisystem, Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Parlamentet blir parlamentet, Vår Gud är oss en väldig Borg, Spöken som finns, EU – Entropin ökar i maktens centrum, Andreas Carlgren, miljöminister…, The Quickest Road from Serfdom to Serfdom
Nemokrati 
Hur länge har man tjatat om detta – hela hösten och om EU – ni bjuder ju inte in kritikerna.
Nu säger den tyska författningsdomstolen när de läser Lissabonfördraget som i sitt elefantsjuka filibustrande döljer ritningen till en diktatur: För det första skrattar de! för att det är så illa skrivet. Sen ställer de frågan:
“Är inte detta ett hot mot friheten”?
Ja, de borde ju veta – de har ju redan genomlevt den regim som Lissabonfördraget med akronympaketet nu vill återinföra – det är nämligen Stauffenbergs son som har lämnat in om prövningen till Europadomstolen.
Men vi EU-kritiker vi har tjatat och tjatat och tjatat på er att ta en diskussion om EU, Lissabonfördraget – och alla de här lagarna; europeisk arresteringsorder, buggning utan brottsmisstanke, till och med rätt att gå in hos någon utan personens vetskap – det är rena mörkret. Det paketet fick Bodström igenom – ofattbart i en demokrati! Och så Lissabonfördraget – rätt igenom. Och nu dessa som följer – VARFÖR HAR NI INTE LÅTIT KRITIKERNA KOMMA TILL TALS?!
Det finns ett avtal mellan SVT och staten – att opartiskt och sakligt belysa angelägna frågor – det här är ju en sån – det handlar om demokratins avskaffande.
Det lät SVT ske i tysthet.
Makalöst svek mot demokratin.
För – som en annan cynisk ledare – självaste narren Berlusconi – brukar säga:
Det som inte syns i tv, det finns inte.
Och det är säkert alla som jobbar på SVT mycket väl medvetna om.
Ändå var det bara en liten hafsig viskning (i förhållande till frågans vikt) i programmet Debatt, som dessutom fick konkurrera med kokett bråkande med bloggaren Schulman.
Ytan är outgrundligt djup.
Jag skrev fel – det är Stauffenbergs son som lämnat in Lissabonfördraget för prövning i den tyska författningsdomstolen – ur olika aspekter, en av dem är att det strider mot grundlagen, en annan att det strider mot Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna.
Jag säger bara 2001 – Göteborg talar sitt tydliga språk.
Nemokrati,
SVT Debatt den 13/11 behandlade Lissabonfördraget. Där fick kritiska röster diskutera fördraget med bl.a. EU-minister Cecilia Malmström.
En del artiklar har även funnits på SVT Opinion. Bland kritikerna finner vi Maria Wetterstrand från den 17/10, “Fegt av Reinfeldt att inte folkomrösta”.
[…] tar upp FRA-lagen. Varför beskriver Jon Wessel-Aas, på svt-opinion och kan diskuteras i opinions blogg. Därför måste det kommande justitiemordet stoppas, när hela domstolen är jävig. Kommissionen […]
Måste bara svara på det här lama försvaret – Jag sa just det EN ENDA LITEN viskning tillät ni slippa igenom – om en fråga av denna monumentala vikt för Sveriges räkning och vi som bor här – det heter ju ändå SVT och inte Berlusconi cooperation.
Om ni hade tagit ert ansvar enligt avtalet så hade den här frågan varit i morgonsoffan flera gånger om, i Agenda, i Debatt, hos Bergström, i Aktuellt Rapport osv – med förklaringar, debatter, kritiska fördjupningar.
Det handlar om
1. Att den folkvalda demokratin avskaffas helt och hållet
2. Att riksdagens makt lämnas över till regeringen – en eller två representanter för regeringen beslutar åt oss i varje fråga – och representantENs röst har där endast 2 % röststyrka
3. En devalvering av enorma mått räknat i röstmakt per individ – över beslut som rör allt – särskilt sedan pelarna borttagits – det kan således även omfatta straffrätt, socialförsäkringar, familjepolitik för att inte tala om militär och försvar, polis m fl
4.Att mänskliga fri- och rättigheter UNDERSTÄLLS den s k ‘fria rörligheten’ och den s k ‘inre marknaden’ (som dessutom nu havererar i rekordfart)
5.Att kollektivavtal, strejkrätt, arbetsrätt även de UNDERSTÄLLS den s k ‘fria rörligheten’ och den s k ‘inre marknaden’
6. Att fyra grundläggande rättigheter som finns inskrivna i vår grundlag saknas i Lissabonfördragets rättighetskatalog – och att maktöverföringen därmed inte är förenlig med vår grundlag som stadgar att ‘mer maktöverföring till EU’ inte får ske med mindre än att rättighetskatalogerna överensstämmer och de gör det alltså inte i och med att dessa fyra rättigheterna saknas.
7. Och de fyra rättigheter som saknas är just
a) Rätten till skydd mot hemlig avlyssning /såsom FRA, datalagringsdirektivet m fl ur bodström-askpaketet/
b) Rätt till skydd mot godtyckligt frihetsberövande /såsom europeisk arresteringsorder/
c) Rätt till skydd mot åsiktsregistrering /såsom FRA, datalagringsdirektivet/
d) Rätt att delta i demonstration på allmän plats /ja, en lagstiftning är väl på ingående/
Allt detta och mer därtill skulle sakligt och objektivt ha belysts – och i det ingår att låta både ja-sägare och kritiker komma till tals i lika mått – och så har absolut inte skett, varför man inte kan anse att SVT har tagit sitt avtalsenliga ansvar i denna för demokratin och de medborgerliga och, inte minst, mänskliga fri- och rättigheterna fullständigt grundläggande fråga av brännande aktuell karaktär.